Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Orselj, Fransk purpur - Orseolo, ätt - Orsi, Paolo - Orsini, släkt - Orsini, Felice - Orsova - Orsten, Antrakonit, Stinkkalk - Országh, P. - Ort - Ortaköj - Ortala - Ortbestämningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Orseolo—Ortbestämningar
373
esterartad förening, innehållande o r c e i n,
en oxidationsprodukt av o r c i n,
metylresor-cin. I- B.
Orseolo [årse’ålå], förnäm veneziansk ätt.
Doger av Venezia voro P i et ro O. 976—978
(d. 997), hans son Pietro O. 991—1008,
som fullbordade dogepalatset, samt den
sistnämndes son O 11 o n e O. 1008—26 (d. 1032).
Ottone O:s son Peter (Pietro) O. (1012—
60) blev efter sin morbror Stefan konung av
Ungern 1038, fördrevs 1041 men var ånyo
konung 1044—-46.
Orsi [å’rsi], P a o 1 o, italiensk arkeolog (f.
1859), prof, i arkeologi vid univ. i Catania
och dir. för arkeologiska museet i Syrakusa.
O. har verkställt en rad viktiga utgrävningar
i Kalabrien och på Sicilien samt utgivit
monogr. över Syrakusa, Gela, Megara Hyblaea,
Lokri m. fl. syditalienska städer under den
klassiska och förklassiska forntiden. T. J. A.*
Orsini [årsi’ni], berömd romersk adelssläkt,
känd sedan omkr. 1000. Ättens besittningar
lågo i Kyrkostaten, Neapel och Toscana.
Huset O. var ledande inom guelfiska partiet och
stred mot den ghibellinska ätten Colonna. Till
släkten O. hörde påvarna Celestinus III,
Nikolaus III och Benedictus XIII (se dessa ord).
Napoleone O. (1263—1342) blev kardinal
1288, användes flera gånger som legat samt
var en kraftig och stridbar personlighet; jfr
ty. monogr. av C. A. Willemsen (1927). Flera
medlemmar ha utmärkt sig som fältherrar.
Gentile Virginio O. (d. 1497) stred
först för påven mot Neapel, sedan i Neapels
tjänst mot Karl VIII av Frankrike, övergick
1496 till denne men föll då i neapolitansk
fångenskap. N i c o 1 a O. (1442—1510) var en
känd kondottiär och veneziansk general mot
ligan i Cämbrai. Paolo Giordano O.
(1441—85), påvlig fältherre, blev 1560 hertig
av Bracciano. Den siste hertigen av
Brac-ciano, F 1 a v i o O. (d. 1698), äktade 1675
Anne Marie de La Trémoille (1643
—1722) i hennes andra gifte. Hon är
historiskt bekant som »la princesse des Ursins».
Hon arbetade i Rom för Frankrikes intressen,
blev överhovmästarinna hos Filip V:s av
Spanien gemål och fick stort, även politiskt,
inflytande i Spanien, tills hon 1714 avskedades
av Filips andra gemål, Elisabet Farnese;
jfr monogr. av C. Hill (1899) och fr. (okritisk)
av madame Saint-René Taillandier (1926). —
Släktens tredje och yngsta gren fortlever.
Sedan 1436 bär dess huvudman titeln hertig
av Gravina och har sedan 1724 även tysk
riksfurstevärdighet. B. H-d.
Orsini [årsi’ni], F e 1 i c e, italiensk
revolutionär (1819—58). Deltog flitigt i de
revolutionära rörelserna i Italien, satt ett par
gånger i fängelse och kom 1857 till London,
där han s. å. utgav »Memoirs and
adventu-res». 14 jan. 1858 verkställde O. med
italienska medhjälpare ett attentat mot Napoleon
III, varvid 141 personer dödades eller sårades
av O:s handgranater men kejsarparet
undkom. O. avrättades 13 mars 1858, sedan han
i ett berömt brev besvurit Napoleon III att
understödja de italienska frihetssträvandena;
attentatet och brevet torde ha påverkat
kejsarens hållning till dessa. (A. A-t.)
Orsova [å’rfåva], magyar. Or sova, stad i
Rumänien, vid Cernas förening med Donau, 8
374
km ovanför Järnporten (se Donau, sp. 1153
och bild); 5,478 inv. (1923), omkr. hälften
tyskar. Ett kapell utvisar den plats, där de
ungerska revolutionärerna 1849 nedgrävde de
ung. kroninsignierna, som 1853 återfunnos av
österrikisk militär. — 5 km nedanför O. ligger
i Donau den nu rumänska ön Ada Kale
(fäst-ningsön, Nya O.), med ruiner av turk,
befästningsverk. O. kom 1878 till
österrike-Ungern och 1919 till Rumänien.
Orsten, An t rak oni t, Stink k al k, i
den kambriska alunskiffern (se d. o., sp. 685)
såsom konkretionsaktiga bollar el. linser
förekommande bituminös kalksten. K. A. G.
Orszågh [å’rsäg], P., se H v i e z d o s 1 a v.
Ort. 1. (Astron.) Läget av den punkt på
himmelssfären, mot vilken en himlakropps
medelpunkt synes projicierad. Genom att två
vinklar i förhållande till ett visst
referensplan angivas (se E k I i p t i k a, Ekvator 2
och Horisont) kan himlakroppens skenbara
läge angivas med all önskad noggrannhet
(se härom Astronomiska ko o r d i n
a-ter). Refererande till jordens medelpunkt
kallas den ge o centris k, till solens h
e-liocentrisk. K. Lmk.
2. (Bergsv.) Lång och smal gång i gruva.
Orterna få namn efter ändamål
(undersökningsort, tillredningsort, kommunikationsort,
utfraktsort) eller läge i förhållande till
fyndigheten (fältort, tvärort, stigort) eller
beskaffenhet (bergort, bockort, murad ort).
Undersöknings- och tillredningsorter göras i
malmgruvor vanl. omkr. 2 m höga och 1,5—2
m breda, i kolgruvor ofta lägre.
Utfrakts-orter givas oftast en betydligt större area.
O:s mynning kallas g i m a, bottnen sula
(jfr Gruvbrytning). E. S. B.
3. (Mat.) Se Geometrisk ort.
4. Äldre svensk viktdel = i/ioo skålpund
= 100 korn = 4,25 g; äldre svenskt
rymdmått = 1 jumfru (se J u n g f r u 3); en tid
äldre svenskt silvermynt = Va daler. Vikten
ort var i Danmark och Norge förr = ej
fullt 1 g.
5. (Zool.) Namn på id (jfr Mörtsläktet).
Ortakö’j, förstad till Konstantinopel (se
d. o., sp. 1128).
Ortala, f. d. bruksegendom i Väddö socken,
Stockholms län (Roslagen), vid Ortalaviken,
25 km n. om Norrtälje, numera styckad.
Bruket anlades 1586, lades 1647 under O.
grevskap (se Torstenson, Lennart),
reducerades 1682, brändes 1719 av ryssarna, köptes
1760 av Finlay et Jennings, övergick 1769 till
Jakob Grill, 1782 till huset Tottie &
Arfweds-son i Stockholm och stannade i Arfwedssonska
släkten till 1861. Bruket nedlades 1875.
Ortbestämningar. Geografiska o. avse att
fastställa de geografiska koordinaterna för en
punkt på jordytan. Bredden (latituden) är
lika stor som himmelspolens höjd över
horisonten (polhöjden), och breddens bestämning
sammanfaller därför med utförande av en
polhöjdsbestämning. Längden el. longituden
definieras såsom tidsskillnaden för orten i
fråga och den ort, som bildar utgångspunkten
för längderna (nollmeridianen).
Längdbestämningen består dels i bestämning av ortstiden
genom utförande av tidsbestämningar, dels i
jämförandet mellan ortstid och tiden för den
valda nollmeridianen, numera nästan undan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
