Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ortbestämningar - Ortegal, Kap - Ortelius (Ortels, Wortels), Abraham - Ortelsburg - Orth, Johann - Orthagoriscus - Orthez - Orthis - Orthoceras - Orthoptera - Ortit el. Allanit - Ortler - Ortlinjer - Ortnamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375
Ortegal—Ortnamn
376
Landskapsbild från Ortlergruppen. I förgrunden
Trafoi.
tagslöst Greenwichtid. Då det senare
momentet innebär överförandet av tidssignaler, kom
telegrafen att bli av stor betydelse för o.
Numera är radion av fundamental vikt för
utförande av längdbestämningar. De äldre
metoderna, som förnämligast bestodo i
överförande av ur (kronometrar) från en ort till
en annan el. observerande av måndistahser, ha
nu nästan alldeles kommit ur bruk. K. Lmk.
Ortegal [årtäga’1], Kap, Spaniens
nordvästligaste udde, i prov. Coruna.
Ortelius (O r t e 1 s, Wortels),
Abraham, nederländsk geograf och kartograf
(1527—98), av tysk börd, bosatt i
Antwer-pen. Han var Mercators vän och utnämndes
1575 till Filip II:s av
Spanien geograf.
Under vidsträckta resor
i v. Europa samlade
han de bästa då
befintliga kartor,
sammanställde dem i
»Theatrum orbis
ter-rarum» (1570; 53
kartor), en av de
värdefullaste urkunderna i
kartografiens
historia, av vilken 25 uppl.
utkommo före O :s död.
1573 utgav O. ett till-
lägg med 17 kartor, »Additamentum Theatri»
etc. Till hans sista arbeten höra en uppl. av
lulius Caesar (1593) och en kommentar till
äldre författares uppgifter om Tyskland,
»Au-rei sæculi imago sive germanorum veterum
vita, mores, ritus et religio» (1596). Wbg.*
Ortelsburg [å’rtolsbork], kretsstad i
Ost-preussen, knutpunkt på järnvägen Allenstein
—Johannisburg; 10,395 inv. (1925). O.
besattes 25 aug. 1914 av ryska Narewarméns
högra flygel, men denna besegrades 27 aug.
n. om O. av 17 :e tyska armékåren, varefter
staden utrymdes; den hade under slaget till
stor del förstörts.
Orth [årt], J o h a n n, se Johan, sp. 1098.
Orthagori’scus, zool., se K 1 u m p f i s k.
Orthez [årtä’s], stad i fr. dep.
Basses-Pyré-nées, vid Gave de Pau; 5,952 inv. (1926).
Béarns forna huvudstad, av ålderdomlig
prägel. O:s specialitet är rökta skinkor.
O’rthis, ett brachiopodsläkte av ordn.
Arti-culata. Skalen äro plankonvexa med få och
grova ribbor. Släktet är endast känt från
ordovicium och silur. Flera arter äro funna
i Sverige, t. ex. O. argentea. R. H-gg.
Orthoceras, paleont., se Ortoceratiter.
Ortho’ptera, zool., se Rätvingar.
Ortlt el. A 11 a n i t, ett till epidotgruppen
(se E p i d o t) hörande, monoklint (se
Kristallsystem) kristalliserande, på cerium
m. fl. sällsynta jordartsmetaller rikt mineral
av svart (i omvandlat tillstånd brun till
gulbrun) färg. I granitpegmatiter (se P e g m
a-t i t) är o. ett ej sällsynt mineral; den
uppträder också vid vissa metasomatiska
malm-el. mineralförekomster, t. ex. tills, m. cerit
vid Bastnäs (se d. o.). N. Zn.
Ortler [å’rt-], högsta toppen i
Ortlergruppen, östalperna, n. ö. Italien, nära gränsen
till Schweiz; 3,902 m ö. h.; utforskades från
1860-talet av J. von Payer (se d. o.); bestiges
vanl. från Sulden (Solda, 1,848 m ö. h.) och
Trafoi (1,543 m). Toppen Cevedale når 3,778
m ö. h.
Ortlinjer, se Navigation, sp. 816.
Ortnamn kallas alla benämningar på
geografiska föremål, t. ex. länder, landskap,
socknar, städer, byar, gårdar, hus, vägar,
broar, berg, dalar, sjöar, åar, sund, källor,
mossar och kärr. Man har beräknat, att i
Sverige finnas flera mill. o. Den största
ort-namnssamlingen i Sverige förvaras i Svenska
ortnamnsarkivet i Uppsala. En stor
samling o. från Göteborgs och Bohus län äges av
Institutet för ortnamns- och
dialektforskning vid Göteborgs högskola, vilket leder
undersökningen av o. där. De skånska ortnamnen
insamlas av Sydsvenska ortnamnssällskapet
i Lund. De bästa och mest omfattande tryckta
svenska ortnamnsförteckningarna äro C. M.
Rosenbergs »Geografiskt-statistiskt
handlexikon öfver Sverige» (2 bd, 1882—83),
»Förteckning å städer, köpingar, byar, gårdar m.
fl. orter i Sverige», utg. på föranstaltande av
Generalpoststyrelsen och Telegrafstyrelsen
(1909; suppl. 1920), ortnamnskommissionens
redogörelse »Sverges ortnamn», varav
Älvsborgs län och delar av Värmlands län
utkommit, samt »Ortnamnen i Göteborgs och
Bohus län», utg. av Inst. för ortnamns- och
dialektforskning vid Göteborgs högskola.
O:s vetenskapliga bearbetning kallas
ortnamn s forskning. Denna vetenskap är
vid Uppsala univ. företrädd av en särskild
personlig professur i nordisk
ortnamnsforsk-ning. De statliga ortnamnsundersökningarna
förestås av ortnamnskommissionen (se d. o.).
Ortnamnsforskningen har i Norden
synnerligen gamla anor. Den förste, som gjort o.
till föremål för metodiska studier, var
Lunda-professorn Andreas Stobæus, som i avh.
»Scania antiqua» (1706) visade, att de
ålderdomligaste skånska o. voro författade på
nordiskt tungomål. Stobæus fick en skicklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
