Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ortnamn - Ortnamnskommissionen el. Ortnamnskommittén - Ortocefal - Ortoceratiter - Ortoderivat, Ortoföreningar - Ortodiagraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
377
Ortnamnskommissionen—Ortodiagraf
378
efterföljare i dansken Niels Matthias
Peter-sen, vars »Bemærkninger om danske og
norske stedsnavnes oprindelse og förklaring»
(1833) kan sägas ha lagt grunden till den
moderna ortnamnsforskningen. Sannolikt ha
Petersens undersökningar inspirerat den tyska
ortnamnsforskningen, vars grundläggande
verk är E. Förstemanns »Altdeutsches
Na-menbuch» (1859). Frankrikes motsv. arbete
är »Dictionnaire topographique de la France»,
varav ett stort antal band utkommit. De
engelska o. samlas och bearbetas av English
place-name society, av vars redogörelse sedan
1924 7 bd redan utkommit.
Av off. ortnamnsutredningar behåller ännu
så länge den norska rangplatsen. I det av
Oluf och K. Rygh grundade verket »Norske
gaardnavne» (18 bd, 1897-—1924) med
inledning redogöres för alla norska matrikulerade
gårdsnamn. Det danska Stednavneudvalget
har av sin redogörelse för de danska
ortnamnen »Danmarks stednavne» hittills
utgivit 2 dir rörande Samsö (1922) och
Frede-riksborg amt (1929). De viktigaste källorna
för Finlands svenska o. äro T. E. Karstens
»Svensk bygd i Österbotten» (2 bd, 1921—23)
samt Greta Hausens samlingar av
namnformer för Nyland och Åland (»Nylands
ortnamn», 1920—22, »Ålands ortnamn», 1927).
Tidskrifter och arkiv för
ortnamnsutredningar äro Nomina Geographica Neerlandica,
(1855 ff., d. 8 1930), Namn och Bygd,
Tidskrift för Nordisk Ortnamnsforskning (1913
ff.) samt Zeitschrift für Ortsnamenforschung
(1925 ff.). En bibliogr. över svensk
ort-namnslitteratur är V. Gödels »Svenska
ortnamn» (i Antikvarisk Tidskr., 17).
Årsbi-bliogr. av O. Lundberg för åren 1913—19
finnas i Namn och Bygd, 3—8. Jfr även Hj.
Lindroth, »Våra o. och vad de lära oss» (2:a
uppl. 1931). J. Sgn.
Ortnamnskommissionen el., som den före
1930 kallades, O r t na m n sko m mi 11 é n
tillsattes genom k. br. av 2 maj 1902. Dess
första led. voro riksantikvarien H.
Hilde-brand, prof. A. Noreen och kammarrådet G.
Thulin. De nuv. led. äro prof. B. Hesselman
(ordf.), prof. J. Sahlgren (sekr. och
arkiv-föreståndare) samt kammarrådet E. Schalling
(skattmästare). Kommissionen har hittills
slutfört undersökningar av Älvsborgs,
Örebro, Värmlands och Hallands län. I det
närmaste slutundersökta äro Skaraborgs,
Östergötlands och Blekinge län.
Ortnamnsuppteck-ningar ha vidare genom kommissionens
försorg gjorts inom stora delar av Gävleborgs,
Stockholms, Kopparbergs, Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län. Andra län
äro påbörjade. Enl. kommissionens av K. m:t
stadfästa plan skulle 1938 hela Sverige vara
slutundersökt. Samtidigt med
undersökningen pågår också bearbetningen av det
insamlade materialet. Av dessa bearbetningar ha
hittills 20 dir av Älvsborgs läns ortnamn och
6 dir av Värmlands läns utgivits.
Bearbetningen av Örebro län är långt framskriden,
och bearbetningen av Hallands län pågår.
För kommissionens verksamhet finnas
redogörelser i Namn och Bygd 1923 och 1924 samt i
Svenska Kalendern 1930. J. Sgn.
Ortocefäl, se Huvudskål 2.
Ortoceratlter (av grek. ortho’s, rak, och
1 2
1 Orthoceras
timi-dum; 2 Orthoceras
annulatum.
ke’ras, horn), fossila fyrgälade bläckfiskar (se
d. o.) el. tetrabranchiata cefalopoder,
tillhörande ordn. Nautiloidea. De sammanfördes
förr under ett gemensamt släkte, Orthoceras,
vilket dock numera
indelas i ett flertal familjer
med en mängd släkten och
arter. O. torde ha erinrat
om den nu levande
pärl-båten, Nautilus (se
Bläckfiskar, bild 2), men
skalet var rakt. Dess tillväxt
torde också ha företett
analogier med skalets
tillväxt hos Nautilus-, i
bo-ningskammaren avsöndrade djurets mantel en
fortsättning av skalet utåt,
och sedan flyttade djuret
längre ut i
boningskam-maren samt avsöndrade
där bakom sig en
skalvägg, ett septum.
Härigenom kom skalet att be-
stå av dels boningskammaren och dels en serie
bakom densamma belägna luftkamrar, vilka
genom en köttig mantelsträng, sifon, stodo i
förbindelse, så att djuret kunde pumpa dessa
luftkamrar fulla med kroppsgaser el. med
vatten och därigenom höja och sänka sig i
vattnet. — O. uppträda först i undersilur och ha
sin huvudförekomst i undersilur och översilur
samt leva kvar in i trias. I Sverige ha o.
sin största utbredning i nedre och mell.
delarna av undersilur, som också kallas
orto-ceratitkalk el. ortocerkalk och är en
tjockplattig kalksten, röd el. grå i olika
nyanser. Denna finnes i Skåne, Västergötland,
Östergötland, Närke, Dalarna och Jämtland
samt på Öland. På Bornholm och i
Osloområ-det pörekommer också ortocerkalk. K. A. G.
O’rtoderivät, O’r t o f ö r e n i n g a r.
förekomma bland såväl oorganiska som organiska
föreningar. Oorganiska o. äro ortosyror
(se d. o.). Organiska o. äro dels
ortosyror av samma typ som de oorganiska, dels
cykliska. Se Kolväten, sp. 1008. H. E.*
Bild 1.
Ortodiagraf, apparat för bestämning av ett
föremåls verkliga storlek i e 11 plan. På en
vanlig röntgenbild projicieras föremålets
konturer från e n punkt, röntgenrörets
brännpunkt, på plåten eller fluorescensskärmen.
Röntgenbilden är sålunda en förstorad bild
av föremålet och detta i högre grad, ju närmare
röret och ju längre från skärmen föremålet
befinner sig. På bild 1 äro a—& och c—d lika
långa, men bägge projicieras större än
origi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
