Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ortodiagraf - Ortodonti - Ortodox - Ortodoxa kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
379
Ortodonti—Ortodoxa kyrkan
380
nalet och sinsemellan olika stora. Genom o.
(Moritz, Levy-Dorn, Holzknecht, Groedel) kan
man framställa en konturbild, som återger
ett föremåls verkliga storlek i e 11 plan.
Röret göres
rörligt i ett plan,
parallellt med
skärmen. Med den
avbländade centralstrålen, som
förlöper från
centrum av fokus
vinkelrätt mot
skärmen, följas
konturerna av före-
målet och avtecknas punkt för punkt på en
glasskiva framför skärmen. Bild 2 visar
framställandet av konturen c—f i dess
verkliga storlek genom inställande av rörets
e
Bild 2.
Bild 3. Ortodiagram av ett hjärta samt av
mellangärdets kupoler.
brännpunkt och centralstrålen på olika
punkter av konturen, vilka således avtecknas i
ett plan med strålknippen, parallella med
varandra och vinkelräta mot projektionsytan
(parallellprojektion). O. är av största
betydelse för att bestämma t. ex. hjärtats och
magens storlek. E. Brn.
Ortodonti, se Tänder.
Ortodo’x (grek. ortho’doxos, av ortho’s, rätt,
sann, och do’xa, mening), rätt troende,
»renlärig», den, som noga ansluter sig till sitt
kyrkosamfunds troslära. Motsats: h e
te-ro d o x, h er etisk (h e r e t i k e r).
Ortodoxa kyrkan, eg. »österns ortodoxa
katolska och apostoliska kyrka», tidigare ofta
kallad »grekisk-katolska kyrkan» (jfr d. o.),
är den huvudsaki. på Balkanhalvön, i
Ryssland och östligaste Medelhavsbäckenet
utbredda delen av kristenheten. Den redan
under 200-talet framträdande motsättningen
mellan en västerländsk (latinsk, romersk) och
en österländsk (grekisk) kyrko- och
fromhets-typ går tillbaka på djupgående olikheter
mellan romerskt och grekisk-orientaliskt väsen,
vilka efter Romerska rikets tudelning 395
fingo allt större spelrum. Medan Roms
biskopar kunde samla Västerns katolska
kristenhet kring påvedömet, kom kyrkan i ö.
rikshälf-ten att sönderfalla i fyra patriarkat
(Alexand-ria, Antiokia, Konstantinopel och Jerusalem),
av vilka det i Konstantinopel (Bysantion), som
från 451 intog en viss officiell ledarställning,
var helt beroende av kejsarmakten. Inom den
bysantinska kyrkan utbildades under 500- och
600-talet den »ortodoxa» egenart, som mer
än alla yttre olikheter fjärmat den
grekiskorientaliska kyrkan från den västerländska.
Hade Augustinus i Västern ställt det
prak-tisk-religiösa, frågan om synd och nåd, i
centrum, så kom denna motsats med dess
fördjupning på paulinsk grund icke att spela
någon roll i Östern. Där dominerade det
spe
kulativa momentet. Mot den västerländska
kristendomens inriktning på praktisk
verksamhet ställde bysantinaren den inåtvända,
overksamma kontemplationens ideal. Blev
framåtskridandet den västerländska kyrkans
kännemärke, så kom den ortodoxa
kristenheten att utmärkas av ett stillastående, som
gång efter annan hindrat den från tillbörlig
anpassning efter nya historiska förhållanden.
Redan med Nicaeakonsiliets (325)
treenighets-lära och Chalkedonkonsiliets (451) kristologi
(vartill kan läggas läran om bilderna, se
Bilddyrkan, sp. 276) var dogmbildningen
väsentligen avslutad. Under inflytande av
Dionysios Areopagitas nyplatonism ersattes
det dogmatiska intresset nu av en kult- och
mysteriefromhet, som alltjämt förblivit det
mest karakteristiska uttrycket för den
ortodoxa kristendomens säregna kynne. Varje
detalj i kulten anses försinnliga en gudomlig
sanning och kraft, som på ett mystiskt sätt
kommer den fromme deltagaren i
ceremonierna till del. Den liturgiskt rikt utsmyckade
huvudgudstjänsten utgör ett stort mysterium,
vilket dramatiskt återger Jesu liv och död
och till andäktiga åskådare förmedlar
frälsning och himmelsk salighet. Även i övriga
mysterier (sakramenten) möter det gudomliga
människan med en frälsning, som odödliggör.
Till en första schism med Rom kom det
484—519 (jfr H e n o t i k o n), varunder
patriarken i Konstantinopel genom den ännu
bevarade titeln »ekumenisk patriark»
markerade sitt anspråk på att vara den östromerska
rikshälftens högsta kyrkliga myndighet.
Sedan påvedömet sökt anknytning hos
Fran-kiska riket och Karl den store i Västern
skapat ett nytt romerskt kejsardöme, föranledde
motsättningen till östern 867 en ny, av
patriarken Fotios (se d. o.) underblåst schism
(betoning av olikheterna i kulten; förkättring
av Västerns tillägg till den
nicensk-konstan-tinopolitanska trosbekännelsen; se Filioque).
Denna schism hävdes snart men förberedde i
folkmedvetandet den definitiva, av patriarken
Michael Caerularius (se d. o.) 1054
genomförda brytningen. Senare unionsförsök (i
Lyon 1274 och Florens 1439, då trycket från
turkfaran pressade fram en proklamation om
återförening) ledde icke till avsett resultat.
Efter Konstantinopels fall, då den
»ekumeniske» patriarken tillika blev turkisk pascha
över alla rikets ortodoxa undersåtar, måste
alla dylika försök t. v. upphöra.
Redan i samband med de monofysitiska
striderna (se M o n o f y s i t e r) avsöndrade sig
en rad orientaliska nationalkyrkor (se A
r-meniska kyrkan, Etiopiska
kyrkan, Koptiska kyrkan och Syriska
kyrkan) från den bysantinska rikskyrkan,
så att denna därefter väsentligen blev
begränsad till den grekiska befolkningen i Orienten.
Genom islams segertåg på 600-talet led den
ytterligare förluster men vann under de
närmast följ. årh. ersättning på slaviskt område
genom bulgarernas, serbernas och framför allt
ryssarnas övergång till ortodox kristendom.
Under medeltiden ökades Konstantinopels
inflytande över hela den ortodoxa världen,
men sedan Ryssland 1589 fått ett
självständigt patriarkat i Moskva, gled tyngdpunkten
i den ortodoxa kristenheten över dit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
