Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ortodoxa kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
381
Ortodoxa kyrkan
382
De från Roms sida gång efter annan
förnyade unionsförsöken ha lett till att vissa
mindre grupper på gränslinjerna mellan de
båda kyrkorna erkänt påvedömets
primatanspråk (seünierade ortodoxa). Ännu
på 1890-talet besvarade den ortodoxa
storkyrkan genom den ekumeniske patriarken
inviterna med att fastställa romerska
kyrkans gamla och nya kätterier (däribland
Marias obefläckade avlelse och den påvliga
ofelbarheten). Under de senaste årtiondena har
man på ortodoxt håll anslagit en försonligare
ton, men de 1926 i Wien förda
underhandlingarna ha blott varit ägnade att fastslå
svårigheterna. Med de på 1870-talet
framträdande gammalkatolikerna (se d. o.) ha de
ortodoxa knutit vänskapliga förbindelser, och
till den anglikanska kyrkan har sedan 1899
ett verkligt närmande ägt rum (se
Internationale Kirchliche Zeitschrift 1920 ff. och G.
Pfeilschifter, »Die kirchlichen
Wiedervereini-gungsbestrebungen der Nachkriegszeit», 1923).
Det av Kyrillos Lukaris (se d. o.) på
1600-talet gjorda försöket att öppna väg för
protestantiska inflytelser ledde blott till en
skarpare fixering av o:s egenart (genom Confessio
orthodoxa 1638, sanktionerad 1643 av
samtliga patriarker), men efter världskriget har
o. visat starkt intresse för samarbete med
de protestantiska kyrkorna i de
ekumeniska enhetssträvandena (officiell
representation bl. a. i Stockholm 1925 och Lausanne
1927); jfr Kyrkliga
enhetssträvan-d e n. En följd av protestantiskt inflytande
är det måhända, då man under de senaste
årtiondena på sina håll givit ökat utrymme åt
predikan, förbättrat prästutbildningen och
religionsundervisningen samt organiserat en
efter tidens krav anpassad kyrklig
ungdoms-rörelse och församlingsvård.
Inom o. ha den nationella egenarten och
den intima förbindelsen mellan kyrka och
stat alltid spelat en stor roll. I brist på ett
centralt, mot påvedömet svarande
regeringsorgan har den sönderfallit i ett antal
självständiga (»autokefala») landskyrkor, styrda
av resp, patriarker, exarker el. metropoliter,
vanl. med biträde av en synod. Av dessa
autokefala kyrkor — tidigare 15 — ha några
(i Siebenbürgen, Montenegro och Österrike)
bortfallit genom de politiska omvälvningarna
under världskriget. Ä andra sidan ha nya
kyrkor tillkommit i Albanien, Polen, Litauen
(omkr. 55,000, rysk), Lettland (200,000, till
2/3 rysk), Estland (200,000, till x/4 rysk) och
Finland (60,000). Med två självständiga
kyrkor i Ryssland och tre i Ukraina kan man
f. n. räkna 21 autokefala kyrkor.
Av dessa intar 1) Konstantinopel
alltjämt en viss ideell rangställning. Dess
patriark, faktiskt blott primus inter pares,
betraktas fortfarande som ett slags symbol
för enheten inom o., ehuru numera blott
Alexandria, Jerusalem, Cypern, Sinai och
Grekland respektera hans gamla privilegium
att för hela kyrkan inviga den heliga
smör-jelsen (myron). Genom Turkiets
undanträngande och de ortodoxas bortflyttning från
turkisk mark förlorade detta patriarkat efter
världskriget hela sitt geografiska område.
Patriarken, som 1925 utvisades, har dock fått
återtaga sitt säte i Konstantinopel. Av
Grek
land har han fått kyrklig överhöghet över
Athos (se d. o.) och de »nygrekiska»
områdena i s. v. Trakien och s. Makedonien (se
d. o., sp. 672). — Så följa patriarkaten i 2)
Alexandria (omkr. 50,000), 3) A n t i
o-kia (omkr. 250,000; säte i Damaskus) och
4) Jerusalem (omkr. 15,000), vidare 5)
Cypern, autokefal kyrka sedan konsiliet i
Efesos 431, numera styrd av ärkebiskopen i
Pafos, 6) Sinai, blott omfattande klostret
på berget med samma namn, autokefal kyrka
1575, jurisdiktionellt oavhängigt
ärkebiskops-döme 1782, 7—8) Ryssland (se d. o.,
kyrkliga förhållanden) med 9—11) Ukraina,
12) Grekland (se d. o., kyrkliga
förhållanden), självständig kyrka vid landets
politiska frigörelse, förklarad autokefal 1833, ledd
(sedan 1852) av metropoliten i Aten; över 5
mill., 13) Bulgarien (se d. o., sp. 212 ff.),
autokefal kyrka 1870 med i Konstantinopel
residerande exark. Den ekumeniske
patriarken har legat i häftig strid med denne och
Bulgariens kyrka. Numera styres denna
(omkr. 4 mill.) av ärkebiskopen i Sofia. 14)
Rumänien (se d. o.), självständig kyrka
1885, efter världskriget ökad med de ortodoxa
i Bessarabien och s. Dobrudscha (inalles omkr.
13 mill.), ledes av den 1925 till patriark
upphöjde metropoliten i Bukarest. 15)
Jugoslavien (se d. o., sp. 1245), 1920
konstituerad landskyrka, framgången ur kyrkorna i
Serbien (autokefal 1879), Montenegro
(autokefal i slutet av 1600-talet) och Karlowitz
(förut de ungerska serbernas metropolitdöme).
I spetsen står patriarken i Belgrad. 16) A
1-banien, 17) Polen (fem stift under en
metropolit och en synod i Warschau), 18)
Litauen (se d. o., sp. 10), 19) Lettland
(se d. o., sp. 1046 ff.), 20) Estland (se d. o.,
sp. 1075) och 21) Finland (se d. o., sp.
388 ff.). Inalles beräknas o. omfatta 125—140
mill. medlemmar.
Trots uppdelningen i autonoma landskyrkor
präglas den ortodoxa kristenheten alltjämt
av stor enhetlighet. Denna framträder: 1) På
det k yrko rätt sliga området, där den
kort efter lustinianus I:s tid tillkomna
lagsamlingen Nomokanon ännu utgör den
gemensamma grundvalen, reglerande ej blott
kyrkans organisation och inre liv utan till en
del även straffrätt, förmögenhetsrätt,
familjerätt o. s. v. Lagstiftningen för de autokefala
kyrkorna, förvaltningen och oftast
tillsättningen av högre kyrkliga ämbeten inom dessa
handhavas av landskyrkornas heliga
synoder (utskott av några el. samtliga
biskopar). För mera världsliga angelägenheter,
särskilt finansiella, finnas inom somliga
kyrkor speciella myndigheter, i vilka lekmännen
äro starkt representerade. — 2) I läran,
som bygger på den heliga skrift (med
apo-kryferna) och traditionen, sådan den
återfinnes hos kyrkofäderna och i de sju
ekumeniska konsiliernas beslut. Höjd över alla
andra symboler står Symbolum
nicaeno-con-stantinopolitanum, som är ryggraden i varje
ortodox dogmatik och intar en central
ställning vid dopet och nattvarden. Som vida
mindre betydelsefulla förklaringar av
»sym-bolum» gälla den ovan nämnda Confessio
orthodoxa 1638 (upptagen även av tsar Peter
vid ryska kyrkans omorganisering 1721) samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
