Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ortodoxa kyrkan - Ortodoxi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
383
Ortodoxi
384
Confessio Dosithei (patriark i Jerusalem), 1672
antagen på en synod i Jerusalem och 1723
påbjuden även för ryska kyrkan. Stort
anseende har också patriarken Gennadios’ (se
d. o.) 1453 till sultanen överlämnade
trosbekännelse. Mest spridd av övriga »symboliska»
skrifter är ryska katekesen, författad av
metropoliten i Moskva Filaret (d. 1867). —
3) I kulten, som, särskilt för de breda
lagren, spelar långt större roll än
författningen och dogmat. Under gudstjänsten
förblir församlingen stående. Kyrkorna sakna
därför bänkar. Sång utföres av en särskild
kyrkokör (instrumentackompanjemang
saknas). Församlingen deltar blott genom
re-sponsorier och genom att sjunga
trosbekännelsen och Fader vår. Gemensamt kultspråk
saknas (i Grekland och Konstantinopels
patriarkat brukas gammalkyrklig grekiska, i
Rumänien nationalspråket, bland ryssar, serber
och bulgarer »kyrkslaviska», se d. o.); till
innehållet är kulten nästan identiskt lika i alla
ortodoxa landskyrkor. Redan i
kyrkobyggnadens arkitektur och inredning med ikonostas
(se d. o.) m. m. framträder likheten, så ock i
beräkningen av det kyrkliga året med dess
fester och fastetider (den gregorianska
kalendern avvisas). Fastetiderna äro fyra:
40-dagarsfastan före påsk, apostlafastan från
söndagen efter pingst till Petrus- och
Paulus-dagen 29 juni, Mariafastan 1—15 aug. och
fastan före jul från 15 nov. Då o. ej har
sträng fasta lördag och söndag, drager dess
fasta före påsk 8 veckor mot romerska
kyrkans 6^2, en olikhet, som från Fotios’ tid
bidragit till motsättningen mellan kyrkorna.
Bland festerna, som äro flera än i romerska
kyrkan, står påsken främst. Sedan komma
jul och pingst. Till de »stora» festerna räknas
även bl. a. himmelsfärden, Jordanfesten,
kors-uppsättandets fest (söndagen före 14 sept.)
och ett par Mariafester. I folkfromheten har
Maria- och helgonkulten stort utrymme.
Helgonbilderna, av vilka somliga gälla som
undergörande, äro föremål för
vördnadsbetygel-ser och tillbedjan. Den viktigaste likheten
på kultens område är dock den inom hela
o. enhetliga uppfattningen av sakramenten
(»mysterierna»). Dessa, sedan
unionsförhand-lingarna i Lyon 1274 sju till antalet, äro:
a) Dopet genom huvudets neddoppning tre
gånger (de västerländska kyrkornas dop utan
neddoppning erkännes blott på ryskt område),
b) Den därmed omedelbart förbundna s m ö
r-j e 1 s e n över hela kroppen med myron, en
doftrik, omsorgsfullt beredd salva. Dopet, som
i nödfall kan förrättas av lekman, medför
andlig rening, smörjelsen, som ovillkorligen
måste utföras av en präst, förmedlar
pånyttfödelsen. c) Nattvarden, det heligaste
mysteriet, som utdelas till både präster och
lekmän, undantagsvis även till barn, på så
vis, att brödstycken läggas i den fyllda
kalken, varefter blandningen räckes åt
kommu-nikanterna med en sked. Brödet måste vara
syrat, en av de alltjämt fasthållna
skiljaktigheterna från Västern. Lärorna om
transsub-stantiation och mässoffer finnas, om ock i
något annan mening än inom romerska
kyrkan. d) B o t e n (meta’nola), som är
privatbikt och vanl. äger rum en gång om året,
ofta inför någon munk, motiveras på samma
sätt som i romerska kyrkan men betonas
mindre, e) Böneoljan (éuche’läion), som
i viss mån motsvarar romerska kyrkans »sista
smörjelse» men främst nyttjas vid sjukdom,
där utsikt till kroppsligt tillfrisknande
finnes. f) Äktenskapet el. eg. dess
kyrkliga stadfästande, som sker genom en rik
ritual, g) Prästvigningen genom
hand-påläggning av biskopen. — 4) Iden
hierarkiska organisationen, som
bygger på tre ämbeten, vilka återföras till
Kristus cch apostlarna: diakon, presbyter (präst,
pop), biskop. Först »prästen» har rätt att
fullgöra mysterierna (prästvigningen
tillkommer biskopen ensam). Under diakonen finnas
flera kyrkliga funktionärer utan prästerlig
ställning. »Prästerna» äro delade i flera
rangklasser, biskoparna likaså (biskop,
ärkebiskop, metropolit och patriark, något olika
graderade i olika kyrkor). Det högre
prästerskapet rekryteras ur klostren, det lägre,
oftast efter mycket otillräcklig utbildning,
från den församling, där det skall tjänstgöra;
ofta är prästen samtidigt bonde, hantverkare
el. dyl. Celibat (se d. o.) kräves blott av det
högre kleresiet. Alla under biskops grad få
gifta sig, dock blott en gång och ej med en
änka. För högre prästutbildning sörja
teologiska fakulteter (bl. a. vid statsuniv. i Aten,
Bukarest, Cernauti, Sofia, Belgrad och Agram;
före ryska revolutionen även i Moskva, Kiev
och Kazan).
Stor roll spelar munkväsendet.
Munkordnar saknas. Mestadels är varje kloster
självständigt, men nästan överallt lever man
ännu efter Basileios den stores regel. Man
skiljer mellan egentliga kloster (monastéria,
lau’ra), munkbyar (sketal’) och eremitplatser
(kelli’a). Endast de förstnämnda stå under
ledning av en abbot (higümenos) el. abbedissa
(higume’ne). Föreståndaren för ett stort
kloster el. för flera kloster kallas a r k i m a n
d-r i t och har biskops rang. Särskilt berömda
äro klostren på berget Athos (se d. o.). I
»koinobitiska» kloster är all privategendom
förbjuden, i »idiorrhytmiska» kloster är den
tillåten; de senare ha kunnat bli härdar för
lärdom och högre bildning. Trots entusiasm
för munkarnas »änglalika» liv är det
ortodoxa munkväsendet numera i nedgående i
fråga om munkarnas anseende och antal.
Litt.: F. Kattenbusch, »Lehrbuch der
ver-gleichenden Konfessionskunde», I (1892); F.
Loofs, »Symbolik», I (1902); H. Mulert,
»Konfessionskunde» (1926—27). I alla dessa finnes
speciallitteratur angiven. D. Fehrman,
»Orientens och Roms kyrkor» (1920); N. v.
Ar-seniew, »Die Kirche des Morgenlandes» (1926);
S. Zankow, »Das orthodoxe Christentum des
Ostens» (1928). E. Nwn.
Ortodoxi (jfr Ortodox), renlärighet,
överensstämmelse i tro och lära med ett
kyrkosamfunds genom bekännelseskrifterna
fastställda troslära. Enl. kyrkomötena i Nicaea
(325), i Konstantinopel (381) och i Chalkedon
(451) var o. dets. som sträng anslutning till
den av kyrkan på dessa kyrkomöten
formulerade läran om treenigheten och Kristi
person. Under bildstriden i den österländska
kyrkan (726—842) kallades den åsikten, att
bilderna borde tillbedjas, ortodoxi. Efter
schismen 1054 kallar sig den grekiska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
