Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Osmos - Osmotiskt tryck - Osmundaceae, Safsafamiljen - Osmundberget - Osmund(s)smide, Blästersmide, Blästerverk - Osmundus (Asmund) - Osnabrück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Osmotiskt tryck—Osnabrück
417
(se d. o.) till den med större osmotiskt
tryck, tills likhet i detta avseende
inträder eller ett motstånd framkallas, lika
med skillnaden i tryck. En hinna med den
angivna egenskapen kallas
halvgenomträng-lig eller semipermeabel, men denna egenskap
är icke absolut; en hinna kan vara permeabel
för vissa molekyler (vatten, salter, saltioner),
impermeabel för andra (större) molekyler
(framför allt kolloider). Som ex. på mer el.
mindre permeabla hinnor må nämnas
pergamentpapper, kollodiumhinnor,
ferrocyankop-par, cellprotoplasmans ytskikt. Den
utväljande permeabiliteten av en hinna begagnar
man sig av för att genom dialys befria en
kolloid lösning från salter o. dyl., i det att
man innesluter lösningen i en säck av (vanl.)
pergamentpapper, som omges med rent,
rinnande eller ombytt vatten, varvid salterna
genom diffusion avlägsnas. Denna metod har
även teknisk tillämpning. Ett specialfall av
dialys är ultrafiltrering, då den kolloida
lösningen under tryck pressas genom hinnan,
som då kvarhåller kolloiden. — Endosmos är
en föråldrad term, som anger en o. till den
vätska, som betraktas som »innesluten». De
osmotiska förloppen betinga i vissa fall
uppkomsten av elektriska spänningar,
membranpotentialer, av stor betydelse för den
teoretiska fysiologien. — O. upptäcktes av Nollet
(1748); närmare studerades den först av H.
Dutrochet (1827—35), som också angav typen
för osmometern (se d. o.). Om de osmotiska
förloppens betydelse för växternas
vattenförsörjning se S u g k r a f t. — Om det hit
hänvisade Hy pertoni se följ. art. G. S-ck.
Osmotiskt tryck [åsmå’-J för en lösning är
det jämviktstryck, som man avläser på en
osmometer (se d. o.). Kvantitativa
bestämningar av o. gjordes först av W. Pfeffer
(1877). Hans osmometer utgjordes av en porös
lercylinder med en däri utfälld membran av
ferrocyankoppar, vars semipermeabla
egenskaper påvisats av M. Traube (1867). Pfeffer
bestämde o. av rörsockerlösningar av olika
koncentrationer och vid olika temperaturer.
Senare ha dessa försök i utvidgad form och
med förbättrad teknik upprepats särskilt av
H. N. Morse (1911) samt av andra forskare.
Emellertid äro de experimentella
svårigheterna vid dessa försök mycket stora; endast
i fråga om lösningar av mycket
högmolekylära substanser, t. ex. kolloider,
vilkas o. är litet och för vilka den lätt
framställda kollodiummembranen är fullt
semipermeabel, tillhör bestämningen av o.
brukliga undersökningsmetoder. — J. H.
van’t Hoff (se d. o.) härledde lagarna för o.
•och visade på termodynamisk väg, att den
ångtrycksnedsättning, som en lösning
uppvisar gentemot lösningsmedlet, liksom dess
därav beroende fryspunktsnedsättning och
kokpunktsförhöjning, är proportionell mot
lösningens o. Då de båda senare storheterna
äro lätt tillgängliga för noggrann
experimentell bestämning, kan man på denna väg få
kännedom om lösningarnas o. och därmed
också om den lösta substansens
molekylar-vikt, ett förhållande, som gjort det möjligt
att bestämma molekylarvikterna för det stora
antal ämnen, som icke kunnat bringas i
418
gasform men väl i lösning. — Jfr
8ug-kraft. — Utom för kemi och fysik är
kännedomen om lösningars o. av betydelse även
för fysiologien, emedan den levande
proto-plasmans ytskikt har semipermeabla
egenskaper. Med en isotonisk lösning (av samma o.
som cellvätskan) kommer cellen att vara i
osmotisk jämvikt, till en hypertonisk lösning
(med högre o.) avger den vatten, från en
hypotonisk lösning (med lägre o.) uppsuger
den vatten. G. S-ck.
Osmundäceae, Safsafamiljen,
ormbunks-familj, tillhörande de s. k. leptosporangiata
ormbunkarna (se Ormbunkar), från vilka
den dock avviker genom frånvaro av tydlig
ring på sporangiet, vilket vidare öppnar sig
genom en längdspricka, medan övriga
ormbunkars sporangier öppnas med
tvärspricka. I Europa finnes blott en
hithörande ormbunke, Osmunda regalis (s a f s a
el. k u n g s b r ä k e n), som helst växer i åar
på skuggiga platser, i Sverige företrädesvis
i de s. och mell. kustlandskapen. Denna
ståtliga ormbunke kan nå ända till manshöjd
och har dubbelt parbladiga blad.
Sporangi-erna sitta på den övre delen av bladen, som
där äro ombildade till smala, greniga
spo-rangieställningar, medan de nedre, sterila
bladpartierna äro fullt normalt utbildade.
Safsan har fordom haft medicinsk
användning. Todea barbara, från Australien, med
trädartad, ända till 1 m tjock stam, odlas
ofta i växthus. Fam. har påvisats från
jura-och kritsystemen. N. S-s.
Osmundberget, se B o d a, socken i Dalarna.
Osmund(s)smide, Blästersmide, B 1 ä
s-t e r v e r k, före masugnsprocessens införande
använt förfarande, varigenom smidbart järn,
osmund, framställdes direkt i små, omkr. 2
m höga schaktugnar. Vid blåsningen fylldes
ugnen med ved, som fick nedbrinna till glöd,
varpå råmaterialet, som bestod av rostad
myrmalm, skyffelvis påsattes och nedsmältes
medelst bläster. Slagget avtappades, och på
ugnens botten erhölls en järnklump. Denna,
kallad blästra el. osmund, bearbetades
med slägga för att befrias från slagg och
delades med yxa i två hälfter, som fingo
sammanhänga i ena kanten. Dessa osmund
välldes och bearbetades sedan vidare i vanlig
klensmedshärd. Jfr Bergshantering,
sp. 18. E. S.B.
Osmu’ndus (A s m u n d), enl. Adam av
Bremen missionsbiskop i Sverige vid mitten av
1000-talet. O. var trol. född i England, av
nordisk börd, kom sedermera till Sverige och
uppgav sig av påven ha blivit invigd till
ärkebiskop över svenskarna. Av Adam
klandras han starkt såsom »kringstrykare» och
»irrlärig». Se vidare Emund gamle. O.
dog omkr. 1070 i klostret Ely. Han är möjl.
identisk med runristaren
AsmundKares-s o n (se d. o.). E. W-én.
Osnabrück [å’snabryk]. 1. Huvudstad i
reg.-omr. O. (6,204 kvkm, 432,002 inv. 1925), preuss.
prov. Hannover, vid Hase och en sidogren av
Mittellandkanalen, knutpunkt för
järnvägslinjerna Hamburg—Köln och
Berlin—Amsterdam; 88.330 inv. (1925). Flyghamn. Bland
byggnadsverk märkas den kat. domen (från
800-talet; restaur. efter brand 1254), den
XV. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
