Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ossian - Ossiannilsson, Karl Gustaf - Ossians sånger - Ossifikation, Benbildning - Osslund, Jonas Helmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
421
Ossiannilsson—Osslund
422
car, vilka stupat i ett stort slag, och som
berättade de forntida hjältetidernas händelser. Han
vart liksom Finn, Oscar och Malvina, den
blinde sångarens följeslagerska, i Skottland
särskilt älskad, och alla gjordes naturligtvis till
skottar. Ännu vid 1700-talets mitt fanns det
i de skotska högländerna både en rik
muntlig tradition och en del uppteckningar av de
gamla sägnerna och kvädena i Skottland. Den
förste, som meddelade ett prov på dessa, var
skolläraren Jerome Stone, som 1755
publicerade en parafras av en ballad från
Finn-cykeln. Men det var James Macpherson (se
d. o. och bibliogr. där), som genom sina
publikationer 1760—65 gjorde cykeln bekant.
Macpherson utgav »The poems of Ossian»,
där han lät O. vara konung i ett västskotskt
kustrike, Morven, för ordagranna
översättningar från på 200-talet författade dikter,
men i själva verket hade han själv författat
dem, användande uppslag och förebilder från
den folkliga diktningen. Han gav sin
nydiktning av de fornkeltiska sägnerna en modernt
sentimental karaktär och en elegisk ton; en
dyster stämning vilar över det dimmiga, vilt
klippiga kustlandskapet, klagosånger över
stupade hjältar blandas med vindarnas
tungsinta dån och de dödas röster, människorna
äro överkänsliga, skugglika väsen. Formen
är en stiliserad, monoton prosa, dityrambisk
och rik på bilder, i hög grad efterbildande
bibelns parallellismstil. Macphersons mönster
var den känslosamma förromantiska poesi,
som uppstått i England med Gray, Shenstone
m. fl., och det var denna dess karaktär av
modern känslodikt, betraktad som
ursprunglig nordisk natur, vilken gjorde hans verk
till ett av tidens populäraste och
inflytelserikaste. Det lyriskt suggestiva i
framställningen, vars ensidighet och överdrift man då
icke stördes av, påverkade i lika hög grad
den stora publiken som de ledande litterära
kretsarna över hela Europa. I Tyskland blevo
Herder och Goethe beundrare av O-, i England
Walter Scott och Byron, i Frankrike
Napoleon I, madame de Staél och Chateaubriand.
Till sv. översattes han redan 1765, Kellgren
och Thorild hyllade honom, Atterbom, Tegnér
och främst Runeberg (i »Kung Fjalar»)
hämtade inspiration av O. »Skaldestycken af
Ossian», övers, av G. Knös m. fl. (3 bd, 1794
—1800), och »Oisians sånger efter gaeliska
originalet», övers, av Nils Arfvidsson (2 bd,
1842—46), äro de viktigaste sv. övers. -—•
Litt.: De iriska Ossianmanuskripten äro utg.
av K. Meyer i Todds Lectures Series, 15 (1910);
H. Hecht i Germanisch-Romanische
Monats-hefte 1922; T. Hasselqvist, »Ossian i den
svenska dikten och litteraturen» (1895). R-n B.
Ossiannilsson, Karl Gustaf, författare
(f. 1875 30/7), fil. kand. 1897 i Lund. Han
debuterade 1900 med diktsamlingen »Masker»,
raskt följd av »Hedningar» (1901), »örnar»
(1902) och »Svart och hvitt» (1904), vari
dramat »Jörgen Kock» ingår. O. har ägnat en
väsentlig del av sin diktning åt porträtt- och
bataljmålningar med motiv från både
samtiden och historien. Det väsentliga för O. är
framställningen av härskartypen, den
överlägset begåvade och med en alla hinder
besegrande, målmedveten viljekraft utrustade
personligheten, som O. varierade under olika
naann. Med stor och betydande självständighet
har han riktat vår rytmik genom spänstiga och
hurtiga metra, briljant kongeniala med
innehållets brusande entusiasm, krigiskt heroiska
stämning och
stundom häftiga patos.
Denna period av hans
författarskap slöts
med utgivningen av
»Samlade dikter 1900
—1905». Jämte
»Masker» gjorde sig där
särskilt gällande hans
fosterländska hymner
och
socialdemokratiska agitationsdik-ter, än direkt
tändande, än symboliskt
skildrande. Med
flam
mande hänförelse förklarade han sig som
tidens son och beundrare, icke minst gripen av
dess amerikanism, den hårda,
resultatskapan-de nutidsmaterialismen. 1920 utgåvos
»Samlade dikter» (4 bd) i en utvidgad och
omredigerad 3:e uppl. Till samma period hör det
poetiska dramat »Tigerhuden» (1908; uppf.
1909), med ämne från forntidens Indien.
Den senare perioden inledes med
diktsamlingen »Orkester» (1907), av en avgjort rikare,
rent lyrisk och mångsidigare mänsklighet,
med varma, åskådliga hembygdsdikter och
innerliga hemsånger. Ytterligare utveckling
kännetecknade »Flygskeppet» (1910), där
epigram, ballader, erotisk och beskrivande
diktning likaväl som samtidssatir och romantiska
stämningar äro fylligt representerade.
Ungefär samtidigt vände sig O. på allvar till den
stora samhällsskildringen på prosa med de tre
blott alltför kolossala romanerna
»Barbarskogen» (1908), »Slätten» (1909) och »Havet»
(1910); särskilt den första med sin kritik av
socialistiska kretsars kulturfientlighet väckte
ursinnig polemik och mycket stor
uppmärksamhet. Den suggestiva intensiteten i
stämningar, sympatier och antipatier samt den
fantasiens uthållighet och flykt, varmed
böckerna äro skrivna, göra dem levande och
ka-raktärsfulla, ehuru upprepningar,
smaklösheter och osannolikheter icke äro sällsynta. O:s
senare alstring omfattar bl. a.
diktsamlingarna »Lärkan» (1913), »Hemmet och
hemlandet» (1915), »Tidsdikter» (1916),
»Kärleksdikter» (1918), »Sång» (1925) och »Hjärtat
sjunger» (1927) samt ett stort antal prosaböcker,
historiska romaner (»Kung Karl den unge
hjälte», 1914, »Gustavus Adolphus Magnus»,
1918, »Törneriis till Tistelhult», 1924, »Stora
Mogul», 1929, m. fl.), »Jesus från Nasaret»
(1917), samtidsskildringar som »Ödets man»
(1912), »Den nya boken» (1916), »De tre
systrarna» (1917), »Förtrollningen» (1924),
»Fädernas arv» (1925) och »Göken» (1930)
samt dramer som »Thomas Thorild» (1911;
uppf. i Sthlm 1921) och »Fågel Fenix» (1912).
Han har vidare översatt arbeten av R.
Brow-ning, Swinburne, A. Bennett, Verhaeren m. fl.
— Se O. Levertin, »Svensk litteratur», I (1908),
och E. Hedén i Bokstugan 1922. R-n B.
Ossians sånger, se Ossian.
Ossifikatiön, Benbildning, se
Bindesubstansvävnad, sp. 312.
Osslund, Jonas Helmer, konstnär (f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
