Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ostende - Ostenfeld, Carl Emil Hansen - Ostenfeld, Harald - Osten-Sacken, von der Osten, genannt Sacken, ätt - Ostensibel - Ostentation - Osteoglossidae - Osteoid - Osteoklasi - Osteokondrit - Osteolepis - Osteologi - Osteom - Osteomalaci - Osteomyelit - Osteoplastik - Osteosyntes - Osteotomi - Oster, Nicolas - Osterfeld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
427
Ostenfeld—Osterfeld
428
men upprepades i maj 1918, då en äldre
kryssare sänktes vid hamnmynningen. 0.
besattes åter av de allierade 17 okt. 1918. Jfr
Dover patrol och Världskriget. ö-g.
Ostenfeld, Carl Emil Hanse n, dansk
botanist (1873—1931). Blev inspektör vid
univ:s botaniska museum i Köpenhamn 1900,
prof, vid lantbrukshögskolan där 1918 och
vid univ. 1923. Han var en synnerligen
verksam och framgångsrik floristisk och
systematisk forskare samt skrev bl. a. om Danmarks,
de arktiska ländernas och Västaustraliens
flora och om plankton. O. skrev vidare
»Experimental and cytological studies in the
Hieracia», I (1906), »Planteverdenen i
men-neskets tjeneste» (1906; tills, m. A. Mentz),
»The land-vegetation of the Færöes» (1908),
»Marine plankton from the East-Greenland
sea», I—IV (1910—11; IV tills, m. O.
Paul-sen), »De danske farvandes plankton i aarene
1898—1901» (1916), »Contributions to
west-australian botany» (3 dir, 1916—21) och »The
flora of Greenland and its origin» (1926). K. A.
Ostenfeld, Harald, dansk biskop (f.
1864). Blev teol. kand. 1887, var 1893—
1911 präst på Frederiksberg och blev biskop
1911 över Själlands stift och 1923 i
Köpenhamns stift. O. är en praktiskt verksam
kyrkomän med livligt socialt intresse. Teol.
hedersdr i Lund 1923. P. E-t.
Osten-Sacken [å’s-], von der Osten,
gen ann t Säcken, baltisk ätt,
härstammar från släkten von der Osten (se d. o.).
Gustaf Adolf O. (1636—1716), vars
fader naturaliserades som sv. adelsman 1664,
blev 1689 landshövding på Gotland och 1696
frih. men slöt själv sin ätt på manssidan.
— Fabian G o 111 i e b O. (1752—1837)
utmärkte sig i rysk tjänst under
Napoleons-krigen, blev 1826 fältmarskalk, undertryckte
1830—31 den polska resningen i Podolien och
Volynien och fick 1832 furstevärdighet. —
Greve Nikolaj Dimitrijevitj O.
(1831—1912) var 1895—1912 rysk
ambassadör i Berlin.
Ostenslbel (av lat. oste’ndere, visa), avsedd
att framvisas; särskilt om ett diplomatiskt
aktstycke, t. ex. en not, som är avsedd att
framläggas för en utländsk makts
utrikesminister för att klargöra det egna landets
politiska uppfattning. V. S-g.
Ostentatiön, skrytsamt framhållande av
något, skryt, flärd, prål. — O s t e n t a 11 v,
iögonenfallande; avsiktligt framhållen.
Osteoglo’ssidae, bentungade fiskar, fam.
bland benfiskarna, omfattar storvuxna
söt-vattensfiskar i Australien, Sydamerika,
Sydasien och Afrika. Dit hör arapaima (se d. o.).
Osteold, nybildad, ej förkalkad benväv.
Osteoklasi, se Osteotomi.
Osteokondrlt (av grek. oste’on, ben, och
k o n d r i t, broskinflammation),
inflammation i gränszonen mellan antingen rörbenens
diafys och epifys (se E p i f y s 1) el.
revbenens brosk och ben, förekommer vid medfödd
syfilis. G. H.
Osteolèpis, zool., se Crossopterygii.
Osteologi, benlära, vetenskapen om
skelettsystemets byggnad.
Osteom [-ä’m], med., av benväv bestående
svulst. O. utgå vanl. från skelettet men
kunna även finnas t. ex. i lungorna. G. H.
Osteomalacl, benskörhet, uppmjukning av
skelettet genom kalksalternas försvinnande.
Denna sällsynta sjukdom träffar oftare
kvinnor än män och företrädesvis gång på gång
havande. Bäckenet blir i högsta grad
förträngt (»osteomalaciskt bäcken»), huvudet
faller ned mot bröstet, och på extremiteternas
ben uppstå infraktioner och spontana
frakturer. Genom att operera bort äggstockarna
kan man i omkr. 80 % av fallen få
sjukdomsprocessen att avstanna. O. är ytterst
sällsynt i Sverige. •—- Om o. hos nötkreaturen
se Benskörhet. Bvn.
Osteomyellt, på bakterieinverkan beroende
inflammation i benmärgen, benröta. O s t e i t
kallas en särskild form av o. med den
inflammatoriska processen lokaliserad till
benmärgen i den spongiösa och kompakta
benvävens kärlkanaler (Haverska kanalerna),
varvid förändringarna i den egentliga
bensubstansen äro en sekundär följd av
inflammationen i kärlkanalernas benmärg. O.
angriper vanl. åldrarna 13—17 år. Behandlingen
är kirurgi sk. G.H.
Osteoplastik, vanlig operation för att
ersätta felande el. förlorat ben eller för alt
åstadkomma bättre mekaniska förhållanden
vid vissa deformiteter och
funktionsrubb-ningar i ben och ledgångar. O. (b e n t r a n
s-plantation) kan ske med benmaterial från
samma skelettdel, som ingreppet gäller, eller
hämtas från helt andra skelettdelar. P. Hgld.
Osteosyntès, operativt förenande av
bendelar, oftast benändarna vid benbrott. O.
brukas ibland redan vid primärbehandlingen av
olycksfallet men oftare i ett senare stadium
vid svårläkta eller oläkta benbrott
(pseudar-troser, se d. o.). P. Hgld.
Osteotomi, operativ delning av
skelettbenen, som avser korrektion av deformiteter i
ben och ledgångar. Har i modern
skelettkirurgi och än mer i den speciella ortopedien
fått mycket stor betydelse. O. kan utföras
med mejsel, såg el. elektriskt drivna
instrument. S. k. osteotomi-osteoklasi utgör en
kombination av osteotomi och osteoklasi
(avbrytande av ben för att korrigera
krök-ningar på de långa benen m. m., även för
uppbrytning av felläkta benbrott); den
in-strumentella delningen av benet är partiell
(osteotomi), och korrektionen fullbordas med
infraktion eller fraktur (osteoklasi). O. kan
utföras som enkel delning av ett ben eller
som kilformig o. med borttagande av en
benkil för att åstadkomma bättre form av
den korrigerade skelettdelen. P. Hgld.
Oster [åstä’r], N i c o 1 a s, fransk präst
(1738—1816). Efter
religionsfrihetsförordning-ens utfärdande i Sverige utsågs O. 1782 till
den förste apostoliske vikarien där och
organiserade en katolsk församling i Stockholm.
O. invecklades i en skarp konflikt med
svenska myndigheter om de blandade
äktenskapen, lämnade 1789 Stockholm och blev 1790
avsatt. Han dog som kvrkoherde i Sarralbe.
Litt.: Th. Westrin i Hist. Tidskr. 1904, sp.
65 ff.; P. Fiel och A. Serrière, »Gustave III
et la rentrée du catholicisme en Suöde»
(1913). B.E-r.
Osterfeld [å’starfält], stad i preuss.
reg.-omr. Münster. Westfalen; 32,314 inv. (1925).
Järnvägsknut; stenkolsgruvor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
