Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Osteria - Osterman, släkt - Osterman, Andrej Ivanovitj - Osterman, Ivan Andrejevitj - Osterman-Tolstoj, Aleksandr Ivanovitj - Ostflugan - Ostfriesland - Ostfrisiska nötboskapsrasen - Ostfärg - Osthoff, Hans - Osthoff, Hermann - Ostia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
429
Osteria—Ostia
430
OsterVa [ås-], it., värdshus, krog.
Österman [å’s-], urspr. tysk borgarsläkt
från Westfalen, känd från 1500-talet. En
gren av den tyska släkten är sedan
1600-talet bosatt i Sverige. Till en rysk gren hörde
greve Andrej Ivanovitj Österman och hans
son greve I. A. O. (om dem se nedan).
Österman [å’s-], Andrej Ivanovitj,
greve, rysk statsman (1685—1747); jfr släktart.
Föddes i Westfalen (tyskt namn Heinrich
Johann Friedrich Österman n),
gick 1704 i rysk tjänst. O. kom snart i gunst
hos Peter I och anlitades bl. a. vid
fredsunderhandlingarna vid Prut 1711, på Åland
1717—18 och i Nystad 1721. Han blev 1721
frih., 1725 vicekansler och 1730 greve. O.
skötte under kejsarinnan Anna och
regentin-nan Anna skickligt utrikesstyrelsen; vid
kinkiga situationer höll han sig ofta undan,
skyllande på sjukdom. Han fortsatte Peter
I:s reformverk men hatades som utlänning
av det nationella partiet, störtades vid
Elisa-bets tronbestigning, dömdes till döden men
benådades på schavotten till livet och
förvisades till Sibirien. A. B. B.*
Österman [å’s-], Ivan Andrejevitj,
greve, rysk politiker (1725—1811), son till A.
I. O. Blev 1757 rysk minister i Paris, 1760 N.
Panins efterträdare på ministerposten i
Stockholm. O. stärkte det ryska beskyddarskapet
av mösspartiet och den frihetstida
författningen. Katarina II :s Ryssland, genom
honom ett årtionde en av de främsta
maktfaktorerna i svensk inrikespolitik, drev
riksdagskorruptionen till dess kulmen. O.
kunde dock ej hindra det alltmer undergrävda
frihetstida statslivet och därmed den ryska
hegemonien från undergång. Återkallad 1774,
stod han sedermera som vicekansler och
rikskansler i spetsen för den ryska
utrikesled-ningen under Katarina II och Paul I. T. S-g.
Osterman-Tolstoj [å’s- talstå’j], Aleksandr
Ivanovitj, greve, rysk general (1770—1857),
systerson till I. A. Österman, deltog i
Napo-leonskrigen, utmärkte sig under 1812 års
fälttåg och vann 1813 jämte v. Kleist vid
Kulm en seger över fransmännen.
Ostflugan, Pio’phila cäsei, en inemot 1/2 cm
lång, svart fluga, vars larver, »ostmask», leva
i ost o. a. feta animaliska ämnen. Äggen
kläckas om sommaren, ibland redan efter ett
par dagar. Larvstadiet räcker en el. ett par
veckor och puppstadiet ung. lika länge.
Larverna kunna hoppa genom att plötsligt räta
ut den böjda kroppen. O. A-g.
Ostfriesland [å’stfrls-], fordom furstendöme
i n. v. Tyskland (jfr Friser, sp. 1204).
O. var under medeltiden delat i ett flertal
herrskap, men 1430 utsågs Edzard C i r
k-s e n a till överherre, och hans broder Ulrik
upphöjdes 1454 av kejsaren till riksgreve.
Dennes son Edzard (1491—1528) införde
reformationen; dennes sonson Edzard II
(se d. o.) var g. m. Gustav Vasas dotter
Katarina. 1654 erhöllo grevarna riksfurstlig
värdighet. Vid huset Cirksenas utslocknande
(1744) bemäktigade sig Preussen landet. Det
förenades 1806 med Holland, 1810 med
franska kejsardömet och 1813 ånyo med Preussen
men avträddes 1815 till Hannover, tills, m.
vilket det 1866 åter förenades med Preussen.
Efter revolutionen 1918 var O. till mars 1919
förenat med Oldenburg i fristaten
Ostfries-land-Oldenburg. Jfr Friser. — Litt.: H.
Reimers, »Geschichte O:s» (1926). (Å. S-n.)
Ostfrisiska nötboskapsrasen, ett slags
låg-landsboskap (se d. o.), har från Ostfriesland
spritt sig över stora områden i Tyskland och
exporterats till flera andra länder. Två typer
finnas, en svartbrokig och en helröd; den
förra överensstämmer mest med holländska
nötboskapsrasen (se d. o.), den senare är
något mindre och har fylligare muskulatur. Vid
korsning mellan dessa typer uppkomma även
rödbrokiga och grå djur. Rasen infördes förr
till Sverige och bidrog till uppkomsten av
svartbrokig svensk låglandsboskap. H. F.*
Ostfärg. Till färgning av ostmassa
begagnas vanl. en alkalisk lösning av orleana
(se B i x a c e a e).
Osthoff [å’st-], Hans, tysk astronom (f.
1857), lärare i Köln. O. har utfört mycket
noggranna och högt skattade bestämningar
av stjärnornas färger, varvid dessa inordnats
i en numerisk skala från lc = blåvita till
10c = djupt röda. K. Lmk.
Osthoff [å’st-], H e r m a n n, tysk
språkforskare (1847—1909), sedan 1877 prof, i
Heidelberg, en av de främsta målsmännen för
den jämförande indoeuropeiska
språkforskningen, särskilt för den riktning, som brukar
kallas »Junggrainmatiken». Av hans många
arbeten äro de viktigaste »Das Verbum in der
Nominalcomposition» (1878), »Vom
Suppletiv-wesen der indogermanischen Sprachen» (1899),
»Etymologische Parerga», I (1901), samt O:s
och K. Brugmanns serie »Morphologische
Un-tersuchungen auf dem Gebiete der
indogerma-nischen Sprachen» (5 bd, 1878—90). (E. Rth.)
Utgrävda, delvis rekonstruerade antika byggnader i
Ostia.
Ostia [å’s-] (av lat. o’stium, dörr, mynning),
romarnas enl. sagan äldsta koloni, vid
Tiber-mynningen, omkr. 21 km från Rom. Från
urminnes tider fick man där salt i lagunerna
vid flodens utlopp. Under republiken av stor
betydelse som hamn för handelsfartyg och
krigsflottan. Den fortgående uppslamningen
vid Tibermynningen och andra olägenheter
föranledde anläggandet av nya hamnar under
Claudius och Trajanus (Portus Augusti
och Portus Trajan i). O. var under
kejsartiden en blomstrande stad och omtyckt
badort. Betydande romerska ruiner och konstverk
ha utgrävts. O. (Ostia Mare) är nu en stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
