Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■ 435
Ostrau—Ostron
436
Högerskal av vanligt ostron,
Ostrea edulis.
ken ibland använd som skrivmaterial och
röstsedel (se O s t r a c i s m); särskilt från
Egyptens grekiska tid finnas talrika
skatte-kvitton o. dyl. på o. Jfr U. Wilcken,
»Grie-chische Ostraka» (2 bd, 1899); W. E. Crum,
»Short texts from coptic ostraca and papyri»
(1921).
Ostrau [å’stråu], se Moravskä Ostrava.
O’strea, zool., se Ostron.
Ostrogo’thia, lat. namn på Östergötland. —
O s t r o g o’t h u s, östgöte.
Ostrolgka [åstråla/ka], Ostrolenka, stad
i vojevodskapet Bialystok, Polen, vid Narew;
9,145 inv. (1921). Under polska resningen
1830—31 slogo ryssarna under Diebitseh
Za-balkanskij polackerna under Skrzynecki vid
O. 26 maj 1831. Under världskriget intogo
tyskarna O. 4 aug. 1915.
Ostromi’revangeliet, kyrkslavisk, med
miniatyrer smyckad handskrift (utg. i faksimile
1889), utförd 1056—57 för ståthållaren
Ostro-mir i Novgorod. Se bild vid Kyrkslaviska.
Ostron, O’strea, musselsläkte av ordn.
Pscu-dolamcllibranchia, vars former utmärkas av
ej sammanvuxna mantelkanter, en enda
slutmuskel och osymmetriskt skal, det vänstra
। (störrc)fastvuxet vid
underlaget och mer
välvt än det högra
På grund av det
fastsittande
levnadssättet saknas
fot. Den kraftiga
slutmuskeln synes
ung. i mitten av det
öppnade o.,
närmast omgiven av
gälarna (»skägget»),
utanför vilka
mantelkanten ligger.
Den viktigaste
europeiska och enda
svenska arten är
det vanliga o., O. edulis, som finnes i
Atlanten med angränsande hav och lever i stora
samhällen, ostronbankar, vanl. invid kusterna
på grunt el. måttligt djupt vatten. Födan
utgöres huvudsaki. av mikroskopiska alger.
Förökningen sker hos o. snabbt. Ett stort o.
kan alstra omkr. en mill. ägg. Dessa genomgå
sin första utveckling i moderdjurets gälar.
Efter några dagar svärmar ynglet ut och
lever sedan någon tid fritt i plankton,
varefter larverna, då de nått en längd av omkr.
0,32 mm, sjunka till bottnen och sätta sig fast.
Under gynnsamma omständigheter kan
djuret redan efter några veckor nå storleken
av en ettöring, men färdigt att saluföras är
det först efter 4—5 år. O. äro samkönade så,
att varje djur omväxlande är utbildat som
hane och som hona. Såväl dessa växlingar
som ynglets utveckling ske långsamt vid lägre
temp. (under 15° C) men snabbt vid högre
(22° el. mer). Utom av temp. beror o:s
trevnad av vattnets salthalt, näringstillgången
och frihet från fiender (t. ex. sjöstjärnor
för de vuxna djuren). Gynnsamma
lokaler äro därför t. ex. den grunda Limfjorden
och de norska fjordarnas (upp till
Trondheim) »poller», smärre vikar, som vid
högvatten fyllas med saltvatten. I
Skandinavien förekomma o. längs Norges kust upp till
66° n. br. I Sverige finnas de dock i ringa
antal. O. saknas nu i Östersjön men levde,
av stora subfossila skalbankar att döma, i
Litorinahavet med dess större salthalt och
högre temp. Bland andra ätliga o. må
nämnas de portugisiska, O. (Gryphaea) angulata,
och de amerikanska, O. virginica, av vilka
särskilt de senare äro föremål för ett
inkomstbringande fiske. Världsproduktionen av
o. beräknas ha ett årligt värde av omkr.
100 mill. kr.
Ostronfiske. O. fiskas från de naturliga
bankarna på djupare vatten med
»ostron-skrapa», försedd med ett knivlikt tillplattat
järn samt vidhängande säck av grovt nät el.
järnmaskor. På mindre djup och på
bergbotten tagas o. med »ostrontång», ett slags
tång av järn med långt skaft. I Sverige
fiskas o. endast i Bohuslän och i mycket
liten skala. Även i Norge har fisket ringa
betydelse. Viktigare är fisket i Danmark,
där särskilt bankarna i Limf jorden äro kända
för sina utmärkta o. (Fladstrandsostron). I
Tyskland finnas bankar vid
Schleswig-Hol-steins västkust. Långt viktigare än dessa äro
emellertid de franska och näst dem de
holländska och engelska ostronförekomsterna,
som fått ökad betydelse genom en rationellt
bedriven ostronodling och som f. n. lämna den
största produktionen av europeiska o. Utom
från Europa fås o. i stor skala från
Nordamerikas kuster och från Japan.
Då de naturliga ostronbankarna icke äro
tillräckliga att fylla behovet, har man sedan
gammalt anlagt ostronodlingar i stor skala.
Redan för 2,000 år sedan anlade romarna,
hos vilka o. stodo högt i anseende, dylika
odlingar utanför Neapel. Ostronodlingen
avser dels att inplantera redan vuxna o.,
för att göda dem och göra dem mera
välsmakande, i särskilda bassänger,
»ostronparker», dels att uppsamla ostronyngel och
bereda detta lämplig plats för vidare
utveckling. Uppfångandet av yngel kan ske
på olika sätt. Ofta utläggas i närheten av
moderostronen kalkade tegelstenar el.
ostronskal, på vilka ynglet lätt fäster sig. I
stället för stenar kunna även begagnas
bamburör, risknippor, trädstammar etc.
O. kunna odlas på platser, som ständigt
ligga under vatten, varvid allt arbete
ut-föres från fartyg. Dels bearbetas härvid
naturliga bankar och förbättras genom
införande av ostronyngel (England, Danmark,
Tyskland), dels omskapas platser, där o. eljest
icke finnas, genom utplantering av o. till
givande ostronodlingar (delar av
Nordamerikas östkust, Holland). I delar av Norge
och Italien odlas o. hängande, varvid som
uppsamlare för ynglet tjäna förankrade
risknippor. O. kunna även odlas i på vatten
blottade och åter översvämmade områden,
varvid allt arbete sker vid lågvatten och för
hand (Nordamerikas västkust, Japan,
Formosa, Frankrike, Belgien). Härvid kunna
odlingarna ligga helt torrlagda vid ebbtid, eller
också anordnar man låga dammar, där o. även
vid ebb äro täckta av vatten. — Litt.: R.
Kändler, »Die Kultur der Auster» (i E.
Abder-halden, »Handbuch der biologischen
Arbeits-methoden», IX, d. 5, 1930). T. P.
Ostronsläktet har säkra representanter
re
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
