Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ostron - Ostronbank - Ostronförgiftning - Ostrowice - Ostrovosjön - Ostrowski, Stanisław - Ostrovskij, Aleksandr Nikolajevitj - Ostskatten, Tionde- el. Skatteost - Ostturkestan - Ostwald, Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
437
Ostronbank—Ostwald, W.
438
dan i trias, och från jura förekomma
ostronarter både ganska talrikt och som ledfossil.
Gryphaca arcuata är ledfossil för undre lias
ocli G. vesicularis en allmän form i senon,
övre kritan; arter av Exogyra äro
karakteristiska för övre jura och nedre kritan. I
Sveriges krita finnas många arter av o. K. A. G.
Ostronbank, se Bank, sp. 841, och Ostron.
Ostronförgiftning. Ostron förorsaka
stundom förgiftning. Ibland ha de före eller efter
fångsten smittats med tyfus- eller
paratyfus-baciller (se P a r a t y f u s) ur orent vatten.
I andra fall ha gifter bildats i ostronen eller
av dem upptagits ur omgivande vatten, och
symtomen av akut o. likna då dem av
mussel-förgiftning (se d. o.). Ostron måste fångas i
friskt vatten och väl sköljas i sådant, innan
de förtäras. C. G. S.
Ostrowiec [åstrå’viäts], stad i po.
vojevod-skapet Kielce, 55 km v. n. v. om staden
Kielce; 22,215 inv. (1921), omkr. hälften
judar. Stor järn- och stålindustri.
Ostrovosjön [å’stråvå-], avloppslös sjö med
underjordisk avrinning i Makedonien,
Grekland, v. om Saloniki; 538 m ö. h., 62 m djup.
Ostrowski [åstrå’fski], Stanislaw, polsk
skulptör (f. 1878). Har utfört byster och
monument, bl. a. över den okände soldatens grav
i Warschau.
Ostrovskij [astrå’f ski], Aleksandr N
i-kolajevitj, rysk dramatiker (1823—86),
var 1843—51 anställd vid handelsdomstolen i
Moskva och förvärvade stor förtrogenhet med
den då ännu
gammalryska köpmannamiljön. Dessa
kunskaper utnyttjade O. i
många av sina
bortåt femtio skådespel.
O. blev skaparen av
Rysslands borgerliga
drama; genom
briljant miljöskildring,
skarpt utmejslade
karaktärer och
lättflytande dialog blevo
hans verk mycket
populära och hålla sig
ännu kvar på den ryska scenen. Bekantast äro
komedierna »Svoi ljudi sotjtemsja» (Oss
vänner emellan; tr. 1850), »Ne v svoi sani ne
sadis» (Skomakare, bliv vid din läst; 1853) och
»Bjednost ne porok» (Fattigdomen är ingen
skam; 1854) samt det gripande familjedramat
»Groza» (Ovädret; 1860). O. skrev, med mindre
framgång, även historiska dramer. I
Stockholm gåvos »Varje visdom har sin dårskap»
1922 och »Sanning är bra men lycka bättre»
1923 av Ryska konstnärliga teatern. O:s
samlade skrifter utgåvos i 12 bd 1904—09.
— Fr. monogr. av J. Patouillet (1912), ry.
av N. Kasjin (1923). A. A-t.
Ostskatten, Tionde- el. S katteos t, en
av de skatter, som i Härjedalen motsvarade
andra landskaps grundskatter. Den utgjordes
urspr. i ost av en sommardags mjölkning årl.
O. förvandlades sedan i penningar och ingick
i mantalsräntan. Jfr Grundskatt. Kbg.*
Ostturkestan, se östtur k estan.
Ostwald [å’st-], Wilhelm, tysk fysiker
och kemist (f. 1853 2/B), prof, i kemi i sin
födelsestad, Riga, 1881—87, i fysikalisk kemi
vid univ. i Leipzig 1887—1906. O:s rika och
mångskiftande verksamhet har ägnats den
fysikaliska kemien (från 1887), energetiken
(se d. o.; från 1895), naturfilosofien (från
1901) och färgläran
(från 1915). O. är
jämte J. H. van’t
Hoff, S. Arrhenius och
senare W. Nernst
skapare av den
fysikaliska kemien. Ehuru
O. är en högt begåvad
forskare med
originella idéer, ligger
hans egentliga
storhet i det jättearbete,
som han, med stöd av
en glänsande formell
talang och en troligt-
vis ouppnådd produktivitet, har nedlagt på
uppgiften att göra särskilt Arrhenius’
dissocia-tionsteori känd och erkänd och att inom
kemien bana väg för fysikaliska synpunkter och
metoder. Hans första och eg. enda betydande
experimentella arbeten voro
»Elektroche-mische Studien» (1885—87) och
»Affinitäts-grössen organischer Säuren» (1889), vari han
bestämde den elektriska ledningsförmågan och
dissociationsgraden av ett stort antal syror;
han visade här f. ggn, att massverkans lag
kan tillämpas på elektrolyter. Ehuru O. även
i fortsättningen själv utförde el. gav uppslag
till experimentella arbeten, framträder han
från 1890-talet främst som tidskriftsredaktör
och författare av läroböcker och monografier.
Tills, m. van’t Hoff började han 1887 utgiva
Zeitschrift für Physikalische Chemie (som
red. avgick O. 1920), som varit den
fysikaliska kemiens mest betydande organ. Bland
av O. utgivna läro- och handböcker må
nämnas »Lehrbuch der allgemeinen Chemie»
(1884—-87; 2:a uppl. 1891—93), »Grundriss
der allgemeinen Chemie» (1889; 7 :e uppl.
1923), »Die wissenschaftlichen Grundlagen
der analytischen Chemie» (1894; 7 :e uppl.
1920), »Grundlinien der anorganischen
Chemie» (1900; 5:e uppl. 1922), »Elektrochemie»
(1896), »Schule der Chemie» (1903; 4:e uppl.
1919; sv. övers. 1904—05). O:s starka
intresse för kemiens historia har föranlett
utgivandet av serien »Klassiker der
exakten Wissenschaften», en samling nytryck
av epokbildande vetenskapliga avh., och de
historiska arbetena »Leitlinien der Chemie»
(1906) och »Der Werdegang einer
Wissen-schaft» (1907). — O. har skarpt
framhållit energiens avgörande betydelse för
naturförloppen (se E n e r g e t i k) och var den
»energetiska skolans» främste målsman; i
samband därmed avvisade han bestämt
kine-tiska och atomistiska teorier men har på
denna punkt måst se sin uppfattning jävad
av utvecklingen. Skrifter, som falla inom
detta område, äro »Die Energie» (1908; 2:a
uppl. 1912; sv. övers. 1910), »Energetische
Grundlagen» (1909). »Der energetische
Imperativ» (1912) o. a. — Även inom filosofien har O.
varit rastlöst verksam, mindre som
självständig forskare än som populär framställare och
organisatör. Han utgav Annalen der
Natur-philosophie (1901—20), »Vorlesungen der
Na-turphilosophie» (1902; 3:e uppl. 1905), »Grund-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
