Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Otto I (konung av Grekland) - Otto (dansk prins) - 1. Otto I den store (tysk konung och romersk kejsare) - 2. Otto II (tysk konung och romersk kejsare) - 3. Otto III (tysk konung och romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
447
Otto
448
Ryssland och Frankrike till konung av
Grekland; valet stadfästes 8 aug. s. å. av
grekiska nationalförsamlingen. 0. ankom 1833
till Grekland med ett
regentskapsråd (gieve
J. L. Armansperg m.
fl.); de bayerska
rådgivarna fortsatte att
i strid mot
önskningar om ett
nationellt rike styra
landet även en tid efter
det att 0. 1835 själv
tillträtt regeringen
(jfr Grekland, sp.
1034). Den
välme
nande men obetydlige O. var icke vuxen sin
ställning och avsattes okt. 1862.
Otto, dansk prins, hertig av Lolland och
Estland, son till danske konungen Kristofer
II, sökte efter sin faders och sin äldre broder
Eriks död (1332) att vinna kronan men
besegrades av greve Gert av Holstein 1334 på
Taphed vid Viborg och hölls sedan fången
till 1341. O:s bror Valdemar hade 1340 blivit
konung, säkerligen genom avsägelse från O.
Denne inträdde 1347 i Tyska orden. Hans
senare öden äro okända. E. Ebg.*
Otto, tyska konungar och romerska kejsare.
1. O. I den store (912—973), son till
konung Henrik I (se Henrik, sp. 866),
vilken han efterträdde som tysk konung. Emot
stamhertigarna, som under faderns regering
intagit en mycket självständig ställning,
hävdade O. den kungliga myndigheten.
Därigenom bragtes han snart i konflikt, särskilt
med heitigarna Eberhard av Franken och
Giselbert av Lothringen, vilka i förening med
O:s bror Henrik gjorde uppror, som kuvades.
För att bryta den partikularism, som hade
sitt förnämsta stöd i de gamla hertigätterna,
utnämnde O. utan hänsyn till arvsanspråk
sina anhängare till hertigar; småningom
kommo alla stamhertigdömena i händerna på
medlemmar av O:s familj. Samtidigt
inskränktes stamhertigarnas befogenheter. O. låg i
ständiga strider med slaverna och erövrade
från dem allt land intill Oder; de nyvunna
områdena organiserades i markgrevskap och
begynte koloniseras. Polens och Böhmens
hertigar erkände O:s överhöghet. I förbindelse
härmed drevs missionsverksamhet bland
slaverna. Särskilt i Italien gjorde sig O.
gällande. Konung Lothar II :s änka, Adelheid,
bönföll O. om bistånd mot Berengar av Ivrea,
och O. företog 951 ett tåg till Italien, antog
titeln langobardernas konung och tvang
Berengar att erkänna hans överhöghet. O:s son
Ludolf förband sig med Konrad den röde av
Franken och gjorde 953 uppror. De upproriska
knöto förbindelser med ungrarna, vilka 954
inbröto i Bayern. 10 aug. 955 segrade O. vid
Lech över dessa, en seger, som befriade
Västerlandet från faran från detta håll. Närmast
möjliggjorde den ett kraftigt
koloniserings-och missionsarbete även vid Tysklands s. ö.
gräns. — Redan tidigare hade O. börjat söka
ett stöd hos kyrkan. Det tyska
prästerskapet utbildades under ledning av O. tillgivna
biskopar, ss. hans egen broder Bruno (se d. o.).
O. ställde stora anspråk på kyrkan (även
eko
nomiskt) men försåg den också rikligt med
kronogods. Påven Johannes XII anropade O.
om hjälp mot Berengar. O. infann sig 962
i Italien, och 2 febr. s. å. lät han i Rom
kröna sig till romersk kejsare, varvid
kejsarens inflytande över påvevalen stadfästes.
Efter Berengars död (966) var O. obestridd
härskare i hela n. och mell. Italien. —
O. är en av den tyska historiens största
härskargestalter. Han förenade hänsynslös
energi med ovanlig politisk klokhet. Hans
främsta verk är skapandet av »det heliga
romerska riket av tyska nationen». Genom O:s
verksamhet stärktes kejsarmakten i
Tyskland, och riket utvidgades genom
kolonisationsarbetet. Hans intresse för kyrka och
bildning bidrog kraftigt till den andliga
kulturens uppryckning. — Litt.: K. Hampe,
»Otto der Grosse» (i »Meister der Politik»,
bd 1; 2:a uppl. 1923). N. H-tz.*
2. O. II, den föregåendes son (955—983).
O. övertog vid faderns död 973 regeringen,
sökte liksom han sitt förnämsta stöd i
kyrkan och fullföljde även i övrigt hans politik.
Den partikularism, som O. I bekämpat, var
ännu ganska fast rotad i Bayern. Hertig
Henrik bildade en sammansvärjning med
biskopen av Freising samt hertigarna Boleslav av
Böhmen och Mieszko av Polen. 975 lät O.
en herredag förklara Henrik förlustig sitt
hertigdöme. Medan O. var upptagen av
svårigheter inom Tyskland, ryckte Danmarks
konung Harald Blåtand härjande över
gränsen (974), men O. sände en stor här in i
Jylland. Konung Lothar av Frankrike gjorde
978 ett försök att återvinna Lothringen; O.
trängde med en tysk här till Paris, och vid
freden 980 förblev Lothringen i O:s händer.
980 drog O. över, Rom till s. Italien, där han
15 juli 982 nära Cbtrone i Kalabrien led ett
förkrossande nederlag mot saracenerna.
Budskapet om nederlaget hade i Norden svåra
följder. Konung Sven av Danmark härjade
vid Elbe, slaverna reste sig allmänt, och
Hamburg plundrades. Under förberedelserna till
ett nytt syditalienskt fälttåg avled O.
plötsligt. Med sin gemål, Theofano (omkr. 955
—991), dotter till östromerske kejsaren
Romanos II, hade han sonen Otto. N. H-tz.*
3. O. III, den föregåendes son (980—
1002). Efter några års strider med hertig
Henrik, som gjorde anspråk på
förmynder-skapet för O., övertogs styrelsen av en
förmyndarregering under ledning av O:s moder,
Theofano, och efter hennes död (991) av hans
farmoder, Adelheid. O. övertog själv
regeringen 994. Han hade fått en omsorgsfull
uppfostran, i vilken romersk och grekisk
bildning spelade huvudrollen. 996 drog O. till
Italien, lät där välja sin frände Bruno till
påve (Gregorius V; se d. o.) och mottog
sedan ur dennes hand kejsarkronan. Redan O:s
uppfostran hade hos honom grundlagt en viss
ringaktning för allt tyskt. Avgörande
inflytande på den unge kejsaren fingo utlänningar,
i synnerhet den franske prelaten Gerbert,
vilken O. efter Gregorius V:s död (999) av
egen maktfullkomlighet utnämnde till påve
(Sylvester II; se d. o.). Besjälad av en
hänsynslös maktkänsla och djupt gripen av tidens
asketiska och mystiska rörelser, ville O.
återupprätta det romerska världsväldet. Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
