Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Otto III (tysk konung och romersk kejsare) - 4. Otto IV (tysk konung och romersk kejsare) - Otto, Frans Josef (österrikisk-ungersk tronföljare) - Otto, Nikolaus - Otto, Rudolf - Otto, Walter (filolog, f. 1874) - Otto, Walter (historiker, f. 1878) - Otto av Freising - Otto Barnet - Ottoboni - Ottokar I (Přemysl I Otakar) - Ottokar II (Přemysl II Otakar) - Otto Ludvig (Rhengreve)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
449
Otto—Otto Ludvig
450
skulle bli dess huvudstad. I förvaltning och
hovceremoniel upptogos romerska och
bysantinska element. Men styrelsen skulle haren
teokratisk karaktär; kejsaren och påven som
en enhetlig makt skulle utöva
världsherraväldet. De närmare liggande politiska
uppgifterna, särskilt i Tyskland, försummades;
Ungern, Böhmen och Polen emanciperade sig
från Tyska riket. Uppror hade redan utbrutit
i Tyskland, då O. dog. N. H-tz.*
4. O. I V (omkr. 1182—1218), son till
Henrik Lejonet (se d. o.). Redan genom arv hertig
av Braunschweig, gjordes han av morbrodern
Rikard Lejonhjärta också till hertig av
Akvi-tanien. Efter Henrik VI :s (se d. o.) död
valdes han av ärkebiskop Adolf av Köln och
dennes anhängare till tysk konung (9 juni 1198),
sedan det hohenstaufenska partiet kort förut
utkorat Filip av Schwaben (se Filip, sp.
330), vilket framkallade ett långvarigt krig.
O. fick först hjälp av sin morbror, men efter
hans död skulle O:s läge ha varit hopplöst,
om ej påven Innocentius III 1201 erkänt
honom som konung och blivande kejsare; efter
några år hade han med påvens hjälp och
genom energisk politik och krigföring vunnit
större delen av Tyskland på sin sida. Men
lyckan vände sig, och efter slaget vid
Was-senberg (1206) hade O. endast Braunschweig
kvar; också påven tog sin hand ifrån honom.
Efter mordet på Filip (1208) underkastade sig
O. ett nyval, vann därigenom allmän
anslutning och blev 1208 för andra gången vald till
konung. Innocentius krönte honom 4 okt.
1209 till kejsare. Men då O. sökte hävda
kejsarens och rikets auktoritet i Italien, lyste
Innocentius honom i bann (1210). Fredrik II
kröntes 1212 till tysk konung. O. slöt s. å.
en allians med England mot Filip II August av
Frankrike; sedan denna sprängts genom
slaget vid Bouvines (1214), var hans motstånd
brutet. — Litt.: J. Jastrow och G. Winter,
»Deutsche Geschichte im Zeitalter der
Hohen-staufen», II (1901); A. Luchaire, »Innocent
III», 3 (1906). N. H-tz.*
Otto, Frans Josef O.,
österrikisk-ungersk tronföljare (f. 1912), äldste son till
kej-sar Karl I och kejsarinnan Zita. Var 1916
—18 österrikisk-ungersk tronföljare och är
de ungerska legitimisternas pretendent till
Ungerns vakanta konungatron. O.
förklarades 1930 myndig.
Otto, Nikolaus, tysk tekniker (1832—
91). Uppfann jämte E. Langen den s. k. Ottos
gasmaskin (se Förbränningsmaskin,
sp. 188) och var en av grundarna av
gasmo-torfabriken Deutz vid Köln. (G. H-r.)
Otto, Rudolf, tysk evangelisk teolog (f.
1869), efter vartannat prof, i Göttingen,
Breslau och Marburg, emeritus 1929. I
anslutning till J. F. Fries sökte O. övervinna
Kants skepticism (»Kantisch-Fries’sche
Reli-gionsphilosophie», 1909; 2:a uppl. 1921) men
har gjort sin största insats genom sitt
epokgörande arbete »Das Heilige» (1917; 22 :a
uppl. 1929; sv. övers., »Det heliga», 1924).
Där påvisar han religionens självständiga
karaktär (»etwas ganz Anderes») och betecknar
»det heliga» som dess grundelement. Genom
flera djupgående studier över indisk skolastik
och mystik (bl. a. »West-östliche Mystik»,
1926) har han utbyggt sitt system.
Dessutom har han sökt tillämpa sina
religionspsykologiska erfarenheter på det liturgiska
området (»Zur Erneuerung und Ausgestaltung
des Gottesdienstes», 1925). Han utger sedan
1926 Liturgische Blätter. O. höll föreläsningar
i Uppsala 1926 på inbjudan av
Olaus-Petri-stiftelsen. Hg Pl.
Otto, Walter, tysk .filolog (f. 1874), prof, i
klassisk filologi i Frankfurt a. M., har
särskilt sysslat med antik religion. Bland hans
skrifter må nämnas »Die Manen oder von den
Urformen des Totenglaubens» (1923) och »Die
Götter Griechenlands» (1929). M. Pn N-n.
Otto, Walter, tysk historiker (f. 1878),
sedan 1917 prof, i München. Hans
specialområde är hellenismens historia. O. har skrivit
bl. a. »Priester und Tempel im hellenistischen
Ägypten» (2 bd, 1905—08), »Herodes» (1913)
och »Kulturgeschichte des Altertums» (1925).
Han utger den nya uppl. av »Handbuch der
Altertumswissenschaft». (M. Pn N-n.)
Otto av Freising [-fråPzin], tysk
krönike-skrivare (omkr. 1114—58), son till
markgreve Leopold av Österrike och dotterson till
kejsar Henrik IV. Han blev 1137 biskop av
Freising samt följde sin halvbror, konung
Konrad III, på andra korståget 1147-—49.
O. skrev »Gesta Friderici I. imperatoris», vari
han med lätt begriplig partiskhet skildrade
Konrads son Fredrik I:s historia. Monogr.’
av J. Hashagen (1900) och J. Schmidlin (1906).
Otto Barnet (ty. Otto das Kind), se Otto,
hertig av Braunschweig och Lüneburg, sp. 446.
Ottoboni [åtåbå’ni], berömd veneziansk
adelssläkt. Pietro O. blev 1689 påve
under namnet Alexander VIII.
O’ttokar I (Pfemysl I Otakar),
konung av Böhmen (d. 1230). Fick 1192
Böhmen som län, miste det 1193 men lyckades
1197 sätta sig i besittning av landet och
fick 1198 ärftlig konungavärdighet. Under
O:s regering utdog största delen av den
gamla härskarätten, pfemysliderna, vilket
underlättade rikets konsolidering. Danska
drottningen Dagmar (se d. o.) var dotter
till O. N. H-tz.*
O’ttokar II (Pfemysl II Otakar),
konung av Böhmen (d. 1278), sonson till O I.
Förmälde sig 1252 av dynastiska skäl med
Margareta av Babenberg och kom därigenom,
dock först efter hårda strider, i besittning av
Österrike och Steiermark. Han ärvde 1269
Kärnten och en del av Krain men fråntogs
1276 alla dessa länder av kejsar Rudolf av
Habsburg. Efter sin fader, Venceslav
(Väc-lav) I, blev O. 1253 konung i Böhmen. Han
utvidgade konungamakten, främjade den
tyska kolonisationen, anlade nya städer,
förbättrade rättskipning och förvaltning samt
beskyddade konst och vetenskap. O. hade
nära förbindelser med påvestolen och företog
två korståg mot de hedniska preussarna.
Han dukade under för ett förbund mellan
kejsar Rudolf och Ungern och stupade på
March-feld 26 aug. 1278. N. H-tz.*
Otto Ludvig, Rhengreve, tysk krigare
(1597—1634). Deltog under Kristian IV i
slaget vid Lutter am Baremberge men
lämnade på grund av otillåtna
kärleksförbindelser med Kirstine Munk dansk krigstjänst
XV. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
