Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oxdansen - Oxdjupet - Oxdjur - Oxe (zoologi) - Oxe, släkt - Oxe, Peder - Oxelsläktet - Oxeltand - Oxelösund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
465
Oxdjupet—Oxelösund
466
baka, böjer ned varandras huvud, räcker
varandra lång näsa samt låtsas ge smällande
örfilar, allt avpassat efter den ganska livliga
musiken, som går i 2/4 takt. O. har förr
dansats i v. och s. Sverige. E. F-t.*
Oxdjupet, ett smalt, djupt sund mellan
Rindön och Värmdön i Stockholms skärgård,
numera huvudinloppet till Stockholm. Redan
Gustav Vasa lät 1549 försänka O. medelst
stenkistor för att tvinga fartygen att passera
förbi den befästa Vaxholmen. Försänkningen
fick senare förfalla. I början av 1700-talet
sökte man spärra O. med bomstängsel,
försvarade av enklare befästningar och bevärade
fartyg. Senare uppfördes på Värmdön
Fred-riksborg (se d. o. 1). 1838—39 försänktes O.
fullständigt, varefter Kodjupet (se d. o.) blev
enda inloppet till Stockholm. 1876, när den
nya befästningen på Rindöns ö. udde,
Oskar-Fredriksborg, närmade sig sin fullbordan,
vidtog upprensning av O., varvid en
segelränna av 23 m nedre bredd och 8 m djup
upptogs. 1919 gjordes i försänkningen en
djupränna av 33 m bottenbredd och 10,5 m
djup, vilken ränna 1929 utvidgades till 118 m
bredd och 12 m djup. På sidorna om
djuprännan ha bankarna avkammats till 2,5 m
djup, och på Värmdösidan har gjorts en 4 m
djup ränna av 20 m bottenbredd för
skär-gårdstrafiken. L. W :son M. (L. af P.)
Oxdjur, Bo’vinae, underfamilj inom
slid-hornsdj urens (Cavicornia) familj Bovidae (se
S 1 i d h o r n s d j u r) med samma omfattning
som släktet Bos i vidsträckt mening (se O
x-släktet). O-, även kallade nötkreatur,
höra till de yngsta typerna bland idisslarna.
De ha utbildats i Asien och därifrån spritt
sig åt olika håll. De äldsta typiska Bovinae
man känner ha hittats i underpliocena lager
i Asien. Till Afrika ha bufflarna inkommit
sekundärt, trol. i pleistocen tid. Hithörande
djur äro de högst utvecklade inom familjen;
båda könen bära horn. De fördelas på olika
släkten: Bubalus (se Bufflar) med a no a
(se d. o.) samt Bos (se O x s 1 ä k t e t) med
b i son (se d. o.), g a u r (se d. o.), j a k (se
d. o.; även kallat Poèphagus) och b a n t e n g
(se O x s 1 ä k t e t). Lönnb.
Oxe, zool., se Oxsläktet.
Oxe, dansk adelssläkt, som anses härstamma
från Franken, är känd från 1400-talet i
Danmark. Riddaren Torben O. (omkr. 1486—
1517), som traktat efter Dyvekes gunst, blev
av Kristian II halshuggen. Om T. O:s
brorson Peder O. se nedan. Om släkten se
Danmarks Adels Aarbog 1907.
Oxe, Peder, dansk statsman (1520—75);
jfr släktart. Fick på resor en utmärkt
utbildning och vann
efter sin hemkomst 1537
hastigt en
framstående ställning, samlade
många gods och blev
1552 medl. av
riksrådet. 1558 anklagades
emellertid O. för
oe-gentligheter i
styrandet av länen o. a.
förseelser. Han flydde
till utlandet, och hans
gods indrogos. Till
1566 uppehöll han sig
i Lothringen och konspirerade med
Kristian II:s parti mot Danmark. Sjuårskrigets
svårigheter förmådde Fredrik II att hemkalla
O., och 1566 blev han åter riksråd, 1567
riks-hovmästare. Han var därefter vid sidan
av Johan Friis landets mest inflytelserike
man och visade stor finansiell duglighet och
intresse för andlig kultur. Litt.: T. F.
Troels-Lund, »P. O.» (1906; jfr rec. i dansk Hist.
Tidsskr., VIII: 1, 1907). P. E-t.
Svensk oxel, Sorbus suecica. a kvist med blommor,
b blomma, c frukter.
Oxelsläktet, So’rbus, hör till fam. rosväxter
och står nära Pyrus (äpplesläktet), varmed
det ofta förenas som ett undersläkte. Det
skiljer sig från detta genom endast två- el.
trerummig frukt. Blommorna äro vita och
sitta i rikblommig klase. I Sverige finnas
fyra arter. Vanligast är rönnen, S.
aucu-paria (se Rönn). Svenska o x e 1 n, S.
suecica, har äggrunda, parflikiga, under
gråludna blad och större, ellipsoidiska bär
(oxel-bär) med mjöligt, sötaktigt kött. Den kan
nå en betydlig storlek och förekommer, täml.
allmänt, i s. och mell. Sverige, i lundar samt
vid gårdar. Finska oxeln el.
rönnox e 1 n, S. fennica, är mycket mindre, ofta
buskartad och har parbladiga blad med stort,
parflikigt uddblad. Den växer sällsynt i
skogsbackar i Bohuslän samt på östkusten
(Småland—Uppland) och Gotland. Ännu
sällsyntare är norska oxeln el. vitoxeln,
S. aria, som har hela, sågade, under vitludna
blad. Den förekommer på några ställen vid
västkusten och på Gotland. G. M-e.
Oxeltand, se Tänder.
Oxelösund, municipalsamhälle i S:t Nikolai
socken, s. Södermanland, ytterst på halvön
mellan Stjärnholms- och Marsvikarna av
Östersjön; 249 har, 3,197 inv. (1931). Hamnen,
sedan gammalt bekant för sin isfrihet, har
efter tillkomsten av O.—Flen—Västmanlands
järnväg 1876 utvecklats till mell. Sveriges
största exporthamn för järnmalm och var 1929
i fråga om avgående tonnage Sveriges
största östersjöhamn näst Stockholm. Den nuv.
hamnanläggningen, påbörjad 1876, är med
sina storartade lastnings- och
lossningsanord-ningar en av landets förnämsta (kajlängd
1,230 m, djup 3—8 m). 1929 ankommo och
avgingo tilis. 2,774 fartyg om 2,304,391
nettoton, därav 639 fartyg om 1,679,168 ton i
utrikes fart. S. å. lossades 118,858 ton stenkol,
14,533 ton metaller, 10,818 ton oljor m. m.
och lastades 1,730,525 ton malm, 34,439 kbm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
