Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oxfordrörelsen - Oxgroda - Oxhackare - Oxhare, Revstekshare - oxhuvud - Oxicellulosa - Oxid - Oxidation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
483
Oxgroda—Oxidation
484
teologerna och utformade därmed sitt
kyrko-ideal som en via media, d. v. s. engelska
kyrkans plats mitt emellan reformatorerna
och Rom. En stark antiromersk tendens
rådde ännu inom rörelsen. I Newmans
berömda predikningar i Oxfords
universitets-kyrka fick rörelsens rent religiösa karaktär
ett mäktigt uttryck.
Åren 1835—39 beteckna rörelsens egentliga
blomstringstid. Denna period utmärkes av
en rik litterär produktion, i det att
traktaterna särskilt under Puseys inflytande växte
ut till avhandlingar. Samtidigt stärktes
rörelsens sakramentala inställning, och en viss
asketism framträdde. De allt starkare
motsättningarna inom rörelsen förberedde en kris
inom denna. Krisen framträdde under
rörelsens tredje period (1839—45). En radikal
fraktion under ledning av W. G. Ward (se
d. o.) behärskades helt av romerska
tendenser och drev Newman allt längre i samma
riktning. 1841 sökte Newman i traktat n:r
90 uppvisa överensstämmelsen mellan
engelska kyrkans trosbekännelse (de 39 artiklarna)
och Roms lära. En storm av ovilja uppstod,
traktatserien upphörde; Newman övergick
1845 till rom.-kat. kyrkan, följd av en skara
meningsfränder. Därmed var den egentliga O.
slut. Under Kebles och framför allt Puseys
ledning bevarades emellertid dess insats i den
stora nyanglikanska strömning, som från
uni-versitetskretsarna spred sig i hela landet (se
vidare Episkopalkyrkan, sp. 926, och
England, sp. 840—842). -— Litt.: R. W.
Church, »The Oxford movement. 1833—45»
(1891; klassiskt arbete); Y. Brilioth,
»Nyanglikansk renässans» (i Kyrkohist. Årsskr., årg.
21—23, 1920, 1922—23), på eng. under titeln
»The anglican revival» (1925; med utförlig
bibliogr.); C. C. J. Webb, »Religious thought
in the Oxford movement» (1928). Hg Pl.
Oxgroda, zool., se Grodor (och bild 13).
Oxhackare, Buphaga erythrorhyncha.
Oxhackare, Büphaga, fågelsläkte av fam.
starar med två arter från Afrikas
stäppområden. O. uppträda i små flockar och alltid
i närheten av större däggdjur, från vilkas
hud de plocka insekter. T. P.
Oxhare, Revstekshare, mört, benfritt
köttstycke, beläget längs ryggraden från
revsteken till rostbiffen på nötkreatur. D-e.
Oxhuvud, äldre svenskt rymdmått för våta
varor = 2,35 hl.
Oxicellulosa, kem., se Cellulosa.
Oxid (av latiniserat oxyge’nium, syre), en
förening av en atom el. radikal med syre.
Syret kan förena sig med alla grundämnen, med
undantag av ädelgaserna och fluor. O. ha
indelats i negativa o., som äro
anhydri-der till syror, positiva o., som äro
anhy-drider till baser, och indifferenta o.,
som ej ha motsv. hydrat el. salter. Numera
kallas de negativa o. syreanhydrider.
Ofta kallas de negativa o. sura och de
positiva b a s i s k a, enär de med vatten bilda
syror, resp, baser. Alltefter det antal
syreatomer, som förenar sig med en, resp,
två o. s. v. atomer av et t grundämne,
skiljer man mellan dioxider, trioxider,
tetr-oxider och pentoxider samt seskvioxider.
Vidare skiljer man hos grundämnen, som kunna
förekomma med växlande valens, mellan
egentliga o. och oxiduler. O. kallas då den
högre syreföreningen, oxidul den lägre
syreföreningen, t. ex. kopparoxid, CuO, och
kop-paroxidul, Cu2O. Föreningar, som innehålla
mer syre än den normala o., kallas per
oxider el. superoxider, föreningar med
mindre syre suboxider. O. äro till sina egen
skaper i högsta grad olika: vid vanlig temp.
gasformiga, ss. koldioxid (s. k. kolsyra),
flytande, ss. väteoxid (väften), fasta och
flyktiga o. s. v. Många o. bildas genom direkt
förening av grundämnen med syre el. genom
inverkan på dem av ämnen, som lä:t avge syre
(»oxidationsmedel»), genom upphettning av
hydrat, salter m. fl. H. E.*
Oxidation, syrsättning, urspr. endast ett
ämnes förening med syre. Numera tages
ordet i en allmännare betydelse, näml, av
överförandet av en atom el. radikal till en högre
oxidationsgrad. Detta kan näml, ske ej blott
genom upptagande av syre utan även genom
förlust av väte el. genom upptagande av
halogen el. andra negativa radikaler. Med o.
förstås således ej endast en reaktion som
SO2 + O = SO3
utan även följ, reaktionstyper:
SH2 + O = S + H2O
samt
2 Fe Cl2 + Cl2 = 2 Fe Cl3.
Enl. den moderna atomläran kan en o. även
betraktas som en förlust av elektroner, en
reduktion som ett upptagande av elektroner.
När Fe Cl2 övergår till Fe Cl3, övergår järnet
samtidigt från 2- till 3-värdigt. I FeCl2
förekommer järn som 2-värdig ion och har
således förlorat 2 elektroner (se
Elektro-lytisk d i s s o c i a t i o n), i Fe Cl3
förekommer det som 3-värdig ion med en
förlust av 3 elektroner. Vid o. har järnet
således förlorat en elektron. Omvänt
upptar det 3-värdiga järnet en elektron, när
det reduceras till 2-värdigt. Samtidigt som
järnet oxideras, övergår kloratomen till
klor-ion, en övergång, som betingas av
upptagandet av en negativ elektron, således en
reduktion. — O. försiggå med olika hastighet,
dels mycket snabbt och energiskt, stundom
explosionsartat, ss. vid många substansers
förbränning, dels mycket långsamt, ss. vid
an-löpning av koppar. O. spelar en mycket stor
roll i det organiska livet (se A n d n i n g). —
Om det molekylära syret skall verka
oxiderande, måste det först spjälkas i atomistiskt
syre. Luftsyret verkar därför vanl. mindre
energiskt än ett oxidationsmedel, som lätt
av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
