Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Padua - Padus - Paeonia - Paër, Ferdinando - Paes, Sidonio - Paësiello (Paisiello), Giovanni - Paestum - Paez, José Antonio - Pafisk - Paflagonien - Pafos - pag. - Pag - Pagan - Pagan, Blaise François - Paganini, Niccoló
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
503
Padua—Paganini
504
Pa’dua, tyskt namn för Padova.
Pa’dus, lat. namn på floden Po.
Paeönia, bot., se Pion.
Paer [paä’r], Ferdinand o, italiensk
tonsättare (1771—1839). Blev kapellmästare i
Wien 1798 och i Dresden 1803, tvangs 1806
av Napoleon att följa med till Paris, blev
1807 hovkapellmästare och var 1812—27
kapellmästare för italienska teatern. P. sökte
bilda sig efter Mozart som föredöme. Som
operakompositör framstod han länge som
Neapelstilens siste store representant. Av
hans operor gåvos i Sverige »Sargino» (1806)
och »Griselda» (1810). Hans dramatiska
kantat »Diana och Endymion» utgavs i sv. uppl.
av P. Nodermann (1919). T. N.
Paes [pålJ], S i d o n i o, portugisisk
politiker (1858—1918). Var 1912—16 envoyé i
Berlin, tillhörde dec. 1917 de ledande vid en
revolution, som störtade president Machado, blev
själv provisorisk och april 1918 formlig
president. Han utsattes (dec. s. å.) för två
attentat och föll offer för det senare. V. S-g.
Paèsiello [paesiä’lå] (Pai siello),
Giovanni, italiensk tonsättare (1741—1816).
Debuterade som operakompositör 1763 och
blev snart en av samtidens yppersta
kompositörer. P. var
hovkapellmästare i
Petersburg 1776—84 och
skrev under denna
tid sin berömdaste
opera, »Il barbiere di
Seviglia» (1782;
»Bar-beraren i Sevilla»,
Sthlm 1797). Operan
»Il re Teodoro» (1784)
ansågs av samtiden
som hans bästa.
»Nina» (1789) var ett
försök i semiseriastil.
1802 fick P. i uppdrag
av Napoleon att leda hovkapellet, men han
drog sig snart tillbaka till Neapel. Hans stil
var enkel, mycket melodiös och känslofull
men pregnant och uttrycksfull. — Biogr. av
A. Delle Coite (1922). T. N.
Pae’stum, forntida stad i Lukanien, 94 km
s. om Neapel, urspr. kallad Poseidonia,
grundlagd från Sybaris. Under 300-talet f. Kr.
erövrat av lukanerna, blev P. senare romersk
besittning och latinsk koloni, slutligen romerskt
municipium. Staden, som led mycket genom
omgivningarnas försumpning och malarian,
övergavs av invånarna vid saracenernas
anfall på 800-talet. Betydande ruiner äro
bevarade: det mesta av stadsmuren, delar av en
rom. amfiteater och lämningar av flera
tempel. Märkligast är det väl bibehållna s. k.
Poseidontemplet (se Byggnadskonst, bild
3, och Grekisk konst, bild 8) i dorisk stil,
60 m långt, 24,25 m brett med 6—14 en gång
stuckklädda travertinkolonner och treskeppig
cella. — Jfr R. Koldewey och O. Puchstein,
»Die griechisehen Tempel in Unteritalien und
Sicilien» (2 bd, 1899). E. St.
Paez [paä’s], José Antonio,
Venezuelas förste president (1790—1873). Var av
indiansk börd och urspr. herde, slöt sig 1810
till frihetsstriden mot Spanien och utnämndes
1816 av Bolfvar till general. P. vann flera
segrar över spanjorerna och ställde sig 1829
i spetsen för Venezuelas resning. Han var
president 1830—35 och 1839—43, diktator
1846—47 och 1861—63. Han var 1850—58
och från 1863 bosatt i U. S. A. Hans
själv-biogr. (på sp.) utkom 1867—69 i 2 bd. Eng.
monogr. av R. B. Cunninghame Graham (1929).
Päfisk, från P a f o s (se d. o.).
Paflagönien, grek. Paflagoni’a, landskap i
Mindre Asien, vid Svarta havet, gränsande
till Bitynien i v., Pontos i ö. och Galatien i s.
Landet, huvudsaki. ett bergland, var rikt på
skogar och betesmarker; hade även gruvdrift.
Invånarna voro ett halvciviliserat ryttarfolk
under inhemska furstar, som erkände Lydiens,
Persiens, efter diadoohtiden Makedoniens samt
slutligen Roms — delvis även de pontiska
furstarnas — överhöghet men betraktade sig
som nästan oavhängiga. Under Augustus
förenades landet med provinsen Galatien utom
kuststräckan, vilken förvaltades av den
bity-niske ståthållaren. Landets förnämsta stad
var S i n o p e vid kusten, en gammal milesisk
koloni med betydande handel, en tid
residensstad för furstarna i Pontos. E. St.
Pa’fos, grek., i forntiden namn på två
städer invid Cyperns västkust. 1. Fornpafos
(PaläPpafos), en fenicisk koloni under
prästkonungar, omnämnd redan hos Homeros;
huvudort för Astarte-Afrodites kult med ett
berömt tempel (engelska utgrävningar 1888).
Staden blev den rom. provinsialståthållarens
säte. Den förstördes av en jordbävning 15
e. Kr., återuppbyggdes under namnet Augusta
(grek. Sebasté) och lär mot 300-talets slut ha
varit förfallen och öde. — 2. Nya Pafos,
16 km längre västerut, antogs i forntiden ha
varit en arkadisk koloni och var en
blomstrande handelsstad. Den förstördes av
sarace-nerna 960. Ruiner bevarade i närheten av det
nuv. Baffo. A. M. A.*
pag., lat. förk. av pägina, sida i bok.
Pag, it. Pago, långsträckt jugoslavisk ö,
skild från Kroatiens fastland av Planinski
kanal; 289 kvkm, omkr. 8,000 inv.
Pagän, ruinstad i Burma, på v. stranden
av Iravadi, 150 km s. v. om Mandalay; är
nu endast en by, men tusentals ruiner av
pagoder, kloster, statyer m. m. vittna om P:s
forna storhet och prakt. P. var Burmas
huvudstad till slutet av 1200-talet. Jfr B u
r-m a, sp. 280.
Pagan [-gä’], Blaise Frangois, greve
deMerveilles, fransk astronom och
militäringenjör (1604—65), se
Befästnings-konst, sp. 1105.
Pagani’ni, N i c c o 1 6, italiensk violinist
(1782—1840). Uppträdde redan 1793
offentligt som violinspelare,
var 1805—08
soloviolinist i Lucca och
bereste sedan Italien.
Sitt stora rykte som
violinkung fick P. fr.
o. m. 1828, då han
utsträckte sina resor
även till andra
länder. 1831 nådde han
Paris och blev där den
centrala
konstnärsper-sonligheten, lät s. å.
höra sig i London
men drog sig 1832
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
