Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pahr (Paar), Dominicus - Pahr (Paar), Franciscus - Pahr (Paar), Johan (Johannes Giovanni) Baptista - Paian - Paide - Paijkull (Paykull), släkt - Paijkull, Jöran - Paijkull, Otto Arnold - Pailleron, Édouard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pahr, F.—Pailleron
509
ståtliga portaler etc. Härtill kommo
magnifika inredningar, av vilka »Rutsalens» panel
och »Gyllene salens» snidade tak äro de
förnämsta bevarade (praktpanelen i »Kung Eriks
gemak» är tidigare). Den elegans, som
präglar det mesta av den under P:s tid
tillkomna yttre och inre dekoren, visar på
italienska och franska förebilder; vissa detaljer,
t. ex. i groteskornament, tyda även på
nederländskt inflytande. P. förstärkte stadens
fästningsmur, till vilken en ritning, upptagande
bastioner enl. det italienska systemet,
bevarats. — Litt.: Se Pahr, släktart. A. H-r.
Pahr (P a a r), F r a n c i s c u s (d. 1580), var
trol. den näst äldste av bröderna P. Han kom
från Schlesien till Mecklenburg, där han 1558
blev hovbyggmästare hos hertig Ulrik i
Güst-row, vars då nyligen avbrända slott han
återuppbyggde (till 1565). Det är det bäst
bevarade provet på hans byggnadskonst, märkligt
genom sin putsrustik, sina arkader och inre
stuckaturer. 1572 kom han till Sverige och
blev byggmästare vid det kort förut genom
brand härjade Uppsala slott, med uppdrag att
tillika reparera domkyrkan. Förutom ett
kortare förordnande 1573-—74 vid Stockholms
slott var hans verksamhet helt knuten till
Uppsala. Om P:s verksamhet vid Uppsala
slott se U p p s a 1 a. Han synes föga ha trivts
i Sverige och sökte 1574 förgäves få
anställning hos kurfursten August av Sachsen. —
Litt.: Se Pahr, släktart. A. H-r.
Pahr (P aar),Jo han (Johannes,
Giovanni) Baptist a, den äldste av bröderna
P. (se släktart.), anställdes först som
murmästare, sedan som hovbyggmästare i hertig
Johan Albrekts tjänst vid slottet i Schwerin,
där bl. a. slottskapellet uppstod under hans
ledning. 1572 kallades han till Kalmar som
slottsbyggmästare hos konung Johan. I
Kalmar blev hans närmaste uppgift att
restaurera slottets befästningar, men P. skötte detta
uppdrag dåligt, så att han, sannolikt även på
grund av oreda i räkenskaperna, måste
avvika ur landet våren 1574. Han återkom dock
på hösten s. å. och lyckades ordna sina affärer,
varefter han förordnades till byggmästare på
Älvsborgs slott, där han var verksam till 1577,
då han på egen begäran fick avsked och
återvände till Mecklenburg. — Litt.: Se Pahr,
släktart. A. H-r.
Paia’n (grek. Pala’n, Paiéon, lat. Paè’an).
1. (Grek, myt.) En helande och räddande
gudomlighet; i de homeriska dikterna namn på
de olympiska gudarnas läkare. Ordet
brukades även som tillnamn för andra gudar, i
synnerhet Apollon, som räddare i nöd och
faror. — 2. En högtidlig sång, ägnad någon
skyddande gudom; p. hade sitt namn av ropet
iè Paian, varmed kören instämde i sången.
Den art av paianer, som företrädesvis
utbildades i litteraturen, var en med dans
förenad bön- el. lovsång till Apollon, bl. a. som
stridsbön el. segersång, samt till Artemis.
Senare sjöngos paianer även till ära för
furstar o. a. högt uppsatta män. E. St.
PaFde, ty. Weissenstein, stad i distr. Järva,
mell. Estland; 3,405 inv. (1929).
Tändsticksfabrik. Det 1265 anlagda slottet hade under
striderna om östersjöprovinserna att utstå
många belägringar. 1562 intogs det av
svenskarna, 1573 av ryssarna, varefter
besätt
510
ningen torterades till döds. Det återtogs 1581
av Göran Boije och innehades 1602—07 av
polackerna. Fästningen (Weissenstein)
slopades i slutet av 1600-talet. L. W:sonM.*
Paijkull (P a y k u 1 1), svensk, urspr.
est-ländsk adelssläkt, känd från 1400-talet. Jöran
P. (se nedan) blev frih. 1651 (grenen utdöd
1676). Hans brorsons sonson majoren Carl
Fredrik Paykull (1719—89)
naturali-serades 1756 och blev far till Gustaf
Paykull, som 1818 blev frih. von Paykull
(se d. o.). En frände till J. P. var O. A.
Paijkull (se nedan).
Paijkull, Jöran, frih., krigare (1605—57);
jfr släktart. Blev överste för ett fotreg:te
1639, sårades vid Wolfenbüttel 1641 och blev
juni 1642 kommendant i Olmütz, som han
tappert och länge försvarade mot de
kejserliga. P. blev generallöjtnant och frih. 1651,
guvernör i Wismar 1652, riksråd 1654.
Paijkull, Otto Arnold, krigare,
alkemist (f. i Livland trol. 1662, d. 1707). Blev
1677 page hos kurfursten av Sachsen, tjänade
vid kurfurstens garde, sålde 1692 sitt
fädernegods i Livland. Han medverkade 1698 till
sin landsman Patkuls förbindelser med
August den starke. P. var 1699 generalmajor
för den sachsiska krigsstyrka, som skulle
överrumpla Riga, vilket misslyckades. När J.
H. v. Flemming febr. 1700 skred till formligt
anfall, medverkade P. vid intagandet av
Dü-namünde samt fick efter Flemmings bortresa
befäl över den observationskår, som
kvarstan-nade vid Düna. Han deltog även i den
misslyckade belägringen av Riga sommaren 1700,
förde följ, vinter åter befälet i Kurland samt
ledde under fältmarskalken Steinau den ena
sachsiska flygeln, när Karl XII 9 juli 1701
tilltvang sig övergången över Düna. P.
sysslade därpå med alkemi. Som han icke
hörsammat Karl XII:s öppna brev, alt alla livlän
-dare i utländsk tjänst vid dödsstraff skulle
inställa sig hos de svenska myndigheterna,
dömdes P. 1702 av Svea hovrätt att mista
liv, ära och gods. 1705 trädde han ånyo i
konung Augusts tjänst som generallöjtnant
men blev av general Nieroth slagen 21 juli
mellan Warschau och Rakowice samt på
flykten tillfångatagen. Den slutliga domen
över P. hänsköts av Svea hovrätt till
konungens avgörande, men denne hävdade i en
av O. Hermelin uppsatt resolution, att P. enl.
högmålscalken »förgjort liv och gods». Han
halshöggs 4 febr. 1707 utanför Norrtull vid
Stockholm. — Litt.: O. Sjögren, »O. A. P.»
(i Hist. Tidskr. 1881); H. E. Uddgren, »De
rysk-sachsiska fälttågsplanerna för 1705—06
års fälttåg i Polen» (i Karol. Förb:s Årsbok
1923). C. H. H.*
Pailleron [pajrä’], Édouard, fransk
dramatiker (1834—99). Debuterade med några
smärre versdramer och enaktare på prosa, bl.
a. »Le monde oü l’on s’amuse» (1868). Han
ägnade sig sedan åt modern samhällssatir i
det klassiska lustspelets form med bl. a.
»L’étincelle» (1879; »Gnistan», s. å.) och
framför allt »Le monde oü l’on s’ennuie» (1881;
»Sällskap där man har tråkigt», s. å.), där
han tar korn på sin tids »löjliga preciöser».
Detta sitt mästerstycke, ännu spelat,
överträffade han aldrig, men det renderade
honom inval i Franska akad. (1882). Kj. S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
