Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Paine, Thomas - Painlevé, Paul - Paionios - Pair - Paiśaci, Piśaca-språk - Paisiello - Paisij - Paisley - Paisley, lord, titel (Claude Hamilton) - Paittasjärvi - Paj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
511
Paine—Paj
512
Paine [péin], Thomas, engelsk-amerikansk
politisk och filosofisk skriftställare (1737—
1809), son till en engelsk kväkare. Kallades
1774 av Franklin till Amerika, där han
agiterade för koloniernas
frigörelse från
England och under
frihetskriget genom
massvis spridda
flygskrifter sökte elda
soldaterna till
uthållighet. 1787
återkommen till England,
väckte han 1791
uppmärksamhet genom
arbetet »Rights of
man» (2 bd, 1791—
92; »Menniskans
rättigheter», 1792), vari
han närmast mot Burkes angrepp på franska
revolutionens idéer tog dessa i försvar och
framlade ett radikalt reformprogram. För att
undgå straff för högförräderi flydde P. till
Frankrike, där han upptogs som medborgare
och invaldes i nationalkonventet. Där röstade
han med girondisterna men gjorde ett
försök att rädda Ludvig XVl:s liv. 1793 häktad
av Robespierre, satt P. i fängelse i 11
månader, då han delvis skrev »The age of reason»
(2 bd, 1794-—96; sv. övers. 1865), som i
deis-tisk anda riktade sig mot både kristendomen
och ateismen. 1802 bosatte han sig åter i
Amerika, där han dog i armod. P:s »Works»
ha senast utgivits av M. D. Conway (4 bd,
1894—96). Biogr. av M. D. Conway (2 bd,
1892) och M. A. Bast (1927). V. S-g.*
Painlevé [pålve’], Paul, fransk
matematiker, politiker (f. 1863 5/io), fil. dr 1887, prof.
1895 vid univ. i Paris. Tyngdpunkten av P:s
vetenskapliga verksamhet ligger inom
differentialekvationernas teori, där han gjort
märkliga inlägg. Bl. a.
har han med
utgångspunkt från vissa icke
lineära
differentialekvationer kunnat
analytiskt undersöka de
funktioner, som
definieras av dessa.
Hösten 1895 föreläste P.
vid Stockholms
högskola och torde
därigenom ha bidragit till
den moderna analy-
sens framsteg i Sverige. (T. B.)
P. invaldes 1910 i deputeradekammaren,
där han slöt sig till de republikanska
socialisterna. Okt. 1915 blev han
undervisningsminister, insattes i det i dec. 1916 inrättade
krigskabinettet och blev mars 1917
krigsminister. Som sådan reorganiserade han efter
Nivelles misslyckade offensiv den franska
militärledningen genom att utnämna Pétain till
fransk överbefälhavare på västfronten och
Foch till chef för generalstaben. Sept. s. å.
blev P. tillika konseljpresident, men hans
ministär störtades redan i nov. bl. a. på grund
av en främst av Clemenceau framförd kritik
för bristande energi vid bekämpandet av
»défaitisternas» propaganda för
samförstånds-fred. Efter vänsterns valseger 1924 blev P.
kammarpresident samt april 1925 ånyo
konseljpresident och krigsminister. Finansiella
svårigheter föranledde en ministerkris i okt.
s. å., då P. rekonstruerade sin ministär och
själv övertog finansministerportföljen. Han
störtades i nov., ingick då som krigsminister
under Briand och behöll denna post med ett
kort avbrott i olika ministärer till 1929. P.
har skildrat vissa detaljer i sin politiska
verksamhet i »La vérité sur 1’offensive du 16
avril 1917» (1919) och »Comment j’ai nommé
Foch et Pétain» (1924). V. S-g.*
Paio’nios, grekisk bildhuggare från Mende
i Trakien, av vars hand en originalskulptur
blivit bevarad, den i Olympia funna statyn
av Nike (segergudinnan, se Grekisk konst,
bild 19). Enl. Pausanias utförde P. för
Zeus-templet i Olympia den ö. gavelgruppen
(förberedelsen till kappkörningen mellan Pelops
och Oionomaos; se Olympia, bild 4). Denna
uppgift anses allmänt bero på ett misstag, då
Nikestatyn av stilistiska skäl, friheten och
djärvheten i framställningen, måste vara vida
senare och brukar dateras till 420-talet f. Kr.
(jfr Grekisk konst, sp. 1010). Ett
nyligen gjort försök att rädda Pausanias’
uppgift har ej haft framgång. M. PnN-n.
Pair [par], fr., pär (se d. o.).
PaiSäcI, skt, Pisäca-språk, medelindisk
(präkrit-) dialekt (el. möjl. ett självständigt
indiskt språk), som tillskrives de demoner,
vilka kallas Pisäca, men i själva verket
torde ha talats av vissa stammar i och
utanför nordvästligaste hörnet av Indien. Då vissa
särdrag i p. synas återfinnas i en del moderna
språk, som talas i Kafiristan, Kohistan,
Gil-git, Chitral och Kashmir (käshmiri, se d. o.),
har Grierson sammanfattat dessa till en
grupp, yfsäca-språk el. modern p. Jfr
Indiens språk och litteratur, sp. 537,
och G. A. Grierson, »The Pisäca languages of
North-Western India» (1906). J. Ch-r.
Paisie’llo, se P a e siello.
Pai’sij, bulgarisk munk på Athos (f. på
1720-talet, dödsår okänt), blev genom sitt
1762 utg. verk om bulgariska folk, kungar
och helgon grundläggare av den nybulgariska
litteraturen.
Paisley [péPzli], stad i skotska grevsk.
Renfrew, 11 km v. om Glasgow; 87,900 inv.
(1930). Ett av världscentra för tillv. av
boni-ullstråd (Coats’ och Clarks fabriker);
dessutom stärkelse-, marmelad- och tvålfabriker
m. m. — P. har uppvuxit kring ett 1163 gr.
kluniacenskloster. Klosterkyrka från 1300—
1400-talet (centraltornet och koret nyuppf.
1902—26).
Paisley [péPzli], lord, titel för Claud
H a m i 11 o n, skotsk storman (omkr. 1543
-—1622), ledare för de sammansvurna, som
1568 befriade Maria Stuart ur fängelset på
Loch Leven och anförde förtruppen vid
Lang-side s. å. Han vistades länge i landsflykt,
återkom 1586, blev då en av det katolska
partiets ledare och upphöjdes 1587 till lord av
P. Han intrigerade ständigt med Filip II.
Jfr H a m i 11 o n, sp. 384.
Padttasjärvi, se Kalix älv och
färgkartan vid Lappland, n. bladet.
Paj (av eng. pie, pastej), rätt av ett slags
mördeg, inneslutande kött el. frukt, t. ex.
biffpaj, äppelpaj. D-e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
