Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Palestina (Heliga landet) - Historia - Palestinafronten under världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Palestinafronten under världskriget
543
kultur. Från lös stamförfattning övergingo
israeliterna till kungadömet (Saul, omkr.
1030—-15), nådde betydande makt (David)
qch utvecklade en viss kultur (Salomo).
Rikets delning 935 i Juda rike och Israels rike
(Nordriket) medförde politisk svaghet. 734
blev största delen av östjordanlandet och n.
delen av Västjordanlandet en assyrisk
provins; 722 delade resten av Nordriket samma
öde; Juda blev assyriskt lydrike. I det forna
Nordriket uppstod en biandbefolkning, de
senare samariterna. Sedan 612 Assyriens
huvudstad, Nineve, fallit, kom P. 609 under
Egypten och 605 under Nybabyloniska
riket, som 586 gjorde lydriket Juda, liksom
förut landets övriga delar, till babylonisk
provins. Med Babels fall 539 införlivades P.
i det persiska väldet, med Juda såsom en
särskild provins, dit de fångna fingo
återvända. I dennas s. trakter inträngde senare
edomiterna (Iduméen). Småningom utbredde
sig judarna både till Östjordanlandet och till
de nordpalestinska trakterna, senare kallade
Galiléen. Slaget vid Issos 333 införlivade P.
med Alexander den stores rike. När detta
sönderföll, kom P. under ptolemaierna i
Egypten till 198, därefter under seleukiderna i
Syrien. Den hellenistiska kulturen trängde
fram i ö. Medelhavsömrådet, och även i P.
uppstodo, utefter kusten och- Ö. om Jordan,
flera hellenistiska städer med självständig
författning. Under mack^béerna (167-—63),
som genomförde befrielsekriget mot syrerna,
utvidgades betydligt judarnas område, så att
det slutligen hade samma omfång som under
Davids och Salomos tid och även omfattade
flera hellenistiska fristäder. Pompeius
erövrade Jerusalem 63 f. Kr., och därmed var P.
införlivat med Romerska riket. Efter
Hero-des den store och hans närmaste
efterträdare ställdes P. under Roms omedelbara
förvaltning, med följ, förvaltningsområden:
Ju-déen och Iduméen, Samarien, Galiléen,
Pe-réen, samt de områden, som tillhörde
tetrar-ken Filippos: Gaulanitis (— Djolan), Batanea
(= en-Nukra), Trachonitis (= el-Ledja) och
Auranitis (= Hauranbergen). De hellenistiska
städerna ö. om Jordan (Gerasa, Gadara,
Hip-pos, Pella m. fl.) och Skytopolis (Besan) v.
om Jordan bildade då ett förbund, urspr.
omfattande tio städer och därför benämnt
Deka-polis. Det judiska kriget ledde år 70 e. Kr.
till Jerusalems fall, och ett andra uppror slöt
efter 3^2 års strider (132—135) med att den
judiska staten krossades. Efter Romerska
rikets delning tillhörde P. östromerska
riket intill 614, då det (erövrades av perserna.
636—638 erövrades det av araberna. Om
landets senare historia (under seldjuker,
kors-farare, saracener och, från 1517 till 1917—18,
turkar) se Jerusalem, sp. 1060. — Under
världskriget erövrades P. av engelsmännen.
Jerusalem togs dec. 1917 och landet norrut
sept. 1918. Efter kriget blev det västjor-1
danska P. ett brittiskt mandatland, medan
Östjordanlandet n. om Jarmuk och de
nordligaste delarna av det forna Galiléen
tilldelades det franska mandatområdet Syrien och
Libanon samt Östjordanlandet s. om Jarmuk
blev ett emirat, Transjordanien (se d. o.).
Mandatlandet P. är delat i tre
förvaltningsområden: Södra distriktet, Divisionen Jerusalem
544
och Norra distriktet. P:s högste styresman
är en high commissioner i Jerusalem, som är
regeringens säte. Officiella språk äro
engelska, arabiska och hebreiska. —
Mandatregeringen arbetar målmedvetet på landets
ekonomiska och tekniska utveckling. Vägnätet
har förbättrats (automobiltrafik), telefon har
införts, och landets elektrifiering förberedes
genom kraftverk i Jordan. Skolväsende och
hälsovård nydanas. En systematisk
folkräkning företogs 1922. Svåra slitningar mellan
landets arabiska och judiska
befolkningselement ha framkallat allvarliga oroligheter
våren och hösten 1921 samt sensommaren 1929.
Av den rika litt. om P. må anföras: Fr.
Buhl, »Geographie des alten Palästina» (1896);
E. Stave, »Israels land och dess historia
intill Jesu och apostlarnas dagar» (1918); P.
Leander, »Det gamla P. i ljuset av moderna
arkeologiska forskningar» (1920). översikt
av utgrävningarna: R. A. S. Macalister, »A
century of excavation in Palestine» (1926); se
även E. Stave, »Israel i helg och söcken» (2:a
uppl., 2 bd, 1928). P:s förhistoriska
bebyggelse: P. Karge, »Rephaim» (1917). Folkliv:
G. Dalman, »Arbeit und Sitte in Palästina»
(1928 ff.). Svenska reseskildringar: E. Stave,
»Genom Palestina» (1893); E. Aurelius,
»Pa-lestinabilder» (1913). Se även
Palestinafronten under världskriget.
Tidskrifter: Quarterly Statement (utg. av det
engelska sällskapet Palestine exploration
fund); Zeitschrift des Deutschen
Palästina-vereins; Revue Biblique (utg. av École des
études bibliques i Jerusalem);
Palästinajahr-buch (utg. av Deutsches evangelisches
Institut für Altertumswissenschaft des Heiligen
Ländes zu Jerusalem); The Journal of the
Palestine Oriental Society; The Annual of
the American Schools of Oriental Research;
Bulletin of the American Schools of
Oriental Research; Svenska
Jerusalemsförening-ens Tidskrift. — Kartor: »Map of
Western Palestine» (26 blad, 1881; utg. av
Palestine exploration fund; grundläggande för
följ, kartverk); G. Schumacher, »Karte des
Ostjordanlandes» (12 blad, 1908 ff.); M.
Blanckenhorn, »Geologische Karte von
Palästina» (1912); »Karte von Palästina» (39
blad 1 : 50,000 + 7 blad 1 : 25,000, 1930; utg.
av Reichsamt für Landesaufnahme; utarbetad
med användning av flygbilder från
världskriget); R. Koeppel, »Palästina. Die
Land-schaft in Karten und Bildern» (1930);
Fischer-Guthe(-Dalman), »Palästina» (senaste uppl.
1927; handkarta); S. Linder och G. Törnblom,
»Palestina» (1930; väggkarta). Bästa
resehandboken är K. Baedeker över P. och Sinai
(senaste uppl. på ty. 1910, eng. och fr. 1912,
ny uppl. under utarbetning). En översikt av
Palestinalitteraturen lämnar P. Thomsen, »Die
Palästina-Literatur» (1908 ff.). S. Lr.
Palestinafronten under världskriget. Sedan
krig mellan England och Turkiet utbrutit
nov. 1914, eftersträvade turkarna att avbryta
engelsmännens sjöfartsförbindelse genom
Suez-kanalen och återerövra Egypten. I Palestina
samlades en turkisk häravd. på omkr. 65,000
man under befäl av Djemal pascha (se
d. o.); stabschef var tyske officeren K r e s s
von Kressenstein. Med
huvudkolonnen inriktad mot Ismailije nådde Djemal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
