Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Paludan-Müller, Frederik (Frits) - Palär - Paman - Pamflett - Pamfylien - Pamir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
581
Palä—Pamir
582
Högfjälls- och glaciärlandskap i Pamir.
år i Frankrike, Schweiz och Italien. Hans
hustru, en viljestark, torr, moraliserande och
strängt religiös kvinna, skaffade honom
arbetsro och inre samling, men i det barnlösa,
rätt isolerade hemmet stängdes han alltför
mycket från direkta och nya livsintryck.
Under ett och ett halvt årtionde (t. o. m. 1854)
räckte den stora, produktiva period, som
började med utgivandet av den med dramatisk
fasthet byggda »Venus» (1841), vars fritt
uppfunna fabel låter Endymion med Venus
Ura-nia stiga från jordiskt liv genom
betraktelsens undervärld till idéns, tankens sfär.
Dikten är ett symboliskt avsked till skaldens
förflutna, och detsamma gäller »Dryadens
bryl-lup» (1844). I tragisk storhet och kraft
överglänsas båda av »Tithon» (s. å.), vars motiv
är hämtat från sagokretsen om Troja och som
i likhet med den enkelt sköna berättelsen
»Abels död» (1845) är en hymn till döden. P.-M:s
rikaste och mest omfattande verk är »Adam
Homo» (1841—48), ett samtidsepos på
Byron-ska ottave rime. I bred, konkret, satirisk stil
skildras titelfigurens ungdomshistoria och
tidigare utveckling, vars linjer löpa parallellt
med författarens egen, medan diktens senare
del är en alltmera skärpt etisk vidräkning
med Adam Homo, på samma gång som den
är en figurrik, svidande ironisk tidsbild från
det dåtida Danmark och får karaktären av
universalitet genom att skalden i
framställningen av enskilda individer vill giva
allmänmänskliga typer, varigenom dikten växer till
en symbolisk bild av människolivet i
allmänhet. Adam Homo, som börjar livet såsom
svärmare och idealist men småningom
förråder allt, som han trott på, och alla, som trott
på honom, medan han stiger socialt, dömes
obevekligt och frälsas blott av den gudomliga
nåden. Med »Ahasverus», som vid slutet av
sin vandring, inför domens dag, ser
världs-undergången som räddningen, och »Kalanus»
(båda 1854), där P.-M. ställer en indisk visman
som målsman för den etiska livsåskådningen
mot Alexander den store som företrädare för
den estetiska och låter den förre segra genom
att besegla sin övertygelse med självvald död,
avslöts P.-M:s stora epok. Efter sju års
tystnad och missmod utgav P.-M. »Nye digte»
(1861), som innehålla »Kain», »Paradiset» och
»Benedict fra Nursia», där i ljusare tongångar
ännu en gång uttalas grundidén i P.-M:s
man-domsdiktning: hävdandet av det religiösa livet
i lydnad för kallet i motsats mot ett liv, vars
mål är lycka. Den stora romanen »Ivar Lykkes
historie» (3 bd, 1866—73) är ett matt
ålder-domsverk, avsett att medverka till Danmarks
renässans efter 1864. Prosaberättelsen
»Ung-domskilden» (1865) och den mytologiska
dikten »Adonis» (1874), bägge personliga bikter,
voro hans sista diktverk. — »Poetiske
skrifter» utgåvos i 8 bd 1878—79, »Udvalgte
poetiske skrifter» i 3 bd 1909. Monogr. av F.
Lange (1899) och V. Andersen (2 bd, 1910); jfr
H. Martensen-Larsen, »P.-M. og Martensen»
(1923) och »Den virklige P.-M.» (1924). R-n B.
Palä (fr. palais), palats.
Päman, zool., se B ungar u s.
Pamfle’tt (eng. pamphlet, flygskrift),
smä-deskrift, småhäfte med hätska och äreröriga
personliga angrepp. — P a mf 1 e 11 i’s t,
pamflettskrivare, smädeskrivare.
Pamfylien (grek. PamfyWa, lat.
Pamphy-Ha), det smala kustlandskapet på Mindre
Asiens s. kust, mellan Lykien i v. och Cilicien
i ö. Invånarna, pamfyler, vilkas blandade
karaktär namnet (pan, all, fylé, stam)
antyder, talade en grekisk dialekt, som förenade
doriska och eoliska element. Någon politisk
roll spelade P. aldrig. I likhet med sina
grannländer tillhörde det efter vartannat de
persiska, syriska, pergameniska, romerska och
turkiska rikena. Viktigaste städer (med
betydliga ruiner från romersk tid): Attaleia
(Ada-lia), Perge, Aspendos och Side. — Litt.: K.
Lanckoronski, »Städte Pamphyliens und
Pisi-diens», I (1890). M. Pn N-n.
Pamir, Bam-i-Dunjah, »världens tak»,
högland i Centralasien, på afganskt,
brittiskt-indiskt, kinesiskt och ryskt område. P.
utgör samlingspunkten för de stora
bergsystemen Tien-shan med Alaibergen, Kun-lun,
Karakorum och Himalaja samt
Hindu-kusch (jfr d. o.) och är huvudsaki. ett av i
synnerhet n.—s. brottlinjer genomdraget, högt
upplyft, äldre platåland, uppbyggt av kalk,
kristalliniska skiffrar och urberg,
östranden bildas av de mot Tarimbäckenet
stupande Kaschgarbergen med toppen Mustag-ata
(7,282 m ö. h.), nordranden av
Transalaiber-gen (se A 1 a i), mot v. övergående i de starkt
nedisade, 7,000 m ö. h. överstigande
Roma-novbergen. P:s sydrand är Hindukuschs
huvudkedja. Centrala delarna av P. bestå
av stora, ökenartade högstäpper, 3,000—4,000
m ö. h., skijda av bergskedjor, vilkas toppar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
