Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
591
Panarabism—Panckoueke
592
ma uppträdande med ett medlingsanbud,
varjämte de s. å. avslöto ett fördrag om
förlikningsförfarande, som allmänt troddes
markera ett slags entente mellan dessa stater
(»A-B-C-makterna»). Världskriget medförde
en oerhörd utveckling av Förenta staternas
handel och sjöfart på det romanska Amerika,
och öppnandet av Panamakanalen beredde en
ny förbindelseled av största vikt mellan
Förenta staterna och Sydamerikas västkust. På
en panamerikansk vetenskaplig kongress i
Washington 1916 framförde presidenten
Wil-son tanken på en panamerikansk allians till
fredens bevarande, vilken plan han dock
inom kort vidgade till Nationernas förbund.
Femte panamerikanska konferensen
sammanträdde i Santiago 1923 (Mexiko och Bolivia
uteblevo). Den antog ett fördrag om att till
förlikningskommission hänskjuta alla tvister,
som ej kunnat lösas på diplomatisk väg eller
underställts skiljedom
(»kontinentaltraktaten»). Sjätte panamerikanska konferensen
ägde rum i Habana 1928 och bestod av
ombud för alla amerikanska republiker. Den
ägnade sig främst åt organisatoriska,
juridiska och ekonomiska frågor och antog bl. a.
en konvention om att samverkan mellan de
amerikanska staterna uteslutande skall avse
kulturella, intellektuella och sociala
ändamål. De största resultaten har p. måhända
vunnit genom specialkonferenser för
vetenskap, juridik, handel, finanser o. s. v. —
Litt.: R. Büchi, »Die Geschichte der
pan-amerikanischen Bewegung» (1914); A. H.
Fried, »Panamerika» (1918); F. Johannesson,
»Det panamerikanska problemet 1826—1920»
(1922). F.K. J.
PanarabPsm, rörelse inom den arabiska
världen med syfte att politiskt närma och
om möjligt sammansluta alla folk av arabisk
härkomst el. med arabiskt språk. Ett
program för rörelsen framlades av den arabiske
nationalisten Negib Azoury i »Le réveil de la
nation arabe» (1905). P. spelade en betydande
roll vid arabernas deltagande i världskriget,
och dess idéer förfäktades på Pariskongressen
1919 bl. a. av sedermera konung Feisal (se
d. o.). P:s anhängare motarbeta ivrigt varje
europeiskt protektorat el. mandat över länder
med övervägande arabisk befolkning. V. S-g.
Pana’sch (fr. panache), hjälm-, fjäderbuske.
Panatenéerna (grek, panathènala), den
förnämsta av de i Aten till stadsgudinnan
Athe-nas ära firade festerna. P. inföllo i slutet av
månaden hekatombaion (förra delen av aug.);
de omgestaltades av Peisistratos och firades
sedermera med stor prakt vart fjärde år (de
stora p.) under minst fyra dagar.
Programmet bestod i tävlan i musik och sång,
recite-ring av de homeriska dikterna,
idrottstäv-lingar och kappkörning. Prisen utgjordes av
amforor med olivolja från gudinnans heliga
oliver (se bild vid A m f o r a). Sista dagen,
28 hekatombaion, drog folket upp till Athenas
tempel på Akropolis i en procession, som är
förevigad i Parthenonfrisen (se Grekisk
konst, bild 20, 21), medförande offerdjur
m. m. och en praktfull mantel med invävda
figurer åt gudinnan. I senare tid anbragtes
manteln som segel på ett skepp, som
medfördes i tåget. Därpå följde ett stort offer
och en offermåltid. M. Pn N-n.
Panay [-nål’], en av huvudöarna i
Visayas-gruppen bland Filippinerna (se karta vid d. o.);
omkr. 11,520 kvkm, 950,613 inv. (1918).
Huvudort: Ilöilo (67,143 inv.). Sockerodling och
sockerindustri.
Pancatantra, skt, »(lärobok, bestående av)
fem fall av klokhet», den berömdaste av alla
indiska berättelsesamlingar. Genom
översättningar till europeiska, asiatiska och
afrikanska språk har den givit upphov åt en oerhört
stor och för sagoforskningen viktig litteratur.
P. är endast den ena recensionen av ett
numera förlorat ursprungligt verk, bestående av
inledning och fem böcker, vilket författades
på sanskrit av en kashmirisk braman antagl.
omkr. 300 e. Kr. Avsikten med detta verk
var att under formen av underhållande
berättelser ge undervisning i politisk klokhet
och korrekt bruk av sanskrit. Verket delade
sig snart i två recensioner, »Tanträkhyäyika»
(»[lärobok av] berättelser om fall av
klokhet»), som ännu är i behåll (utg. av J. Hertel,
1910, 1915; ty. övers. 1909), och »Pancatantra»,
vilken ej är i behåll i sin ursprungliga form
men som givit upphov åt alla andra
recensioner av verket. Bland indiska äro de
viktigaste de på sanskrit avfattade sydliga
och nepalesiska P., den bengaliska
»Hi-topadesa» (se d. o.) och den av Jainamunken
Pürnabhadra 1199 sammanställda
»Pancäkhyä-naka» (»[lärobok av] fem berättelser»; utg. av
J. Hertel, 3 bd, 1908—12; eng. övers, av A. W.
Ryder 1925). En viss Burzöe verkställde
en övers, till pehlevi (se d. o.), som gått
förlorad men är källan till alla västligare
bearbetningar. Redan omkr. 570 översattes
denna till syriska och på 700-talet av Abdallah
ibn al-Moqaffaf till arabiska under titeln
»Kalila wa-Dimna» (se d. o.); denna arabiska
text översattes i början på 1100-talet till
hebreiska, denna i sin tur (omkr. 1270) till
latin (»Liber Kelilae et Dimnae») av en
omvänd jude, Johan av Capua. Hans verk spreds
vidare i Europa genom flera övers., bl. a.
den tyska »Buch der Beispiele der alten
Wei-sen» (1480), från vilken svenska, danska och
isländska övers, härstamma. Andra övers, av
det arabiska verket äro Symeon Seths
grekiska (1080-talet, bl. a. delvis utg. av P. F.
Aurivillius 1780) samt framför allt en persisk
av Nasralläh (ung. 1120—40), från vilken i
slutet av 1400-talet ytterligare en annan
persisk verkställdes under titeln »Anwäri
Suhai-li» (Kanopus’ ljus; sv. övers, i urval av E.
Hermelin 1929); denna blev bekant i
Europa dels genom en direkt fr. övers., »Livre
des lumières» (1644), som sedan (vanl. under
titeln »Les fables de Pilpay») omtolkades på
de flesta europeiska språk (sv. övers. 1745
av H. C. Risberg), dels också genom en annan,
efter en turkisk bearbetning, »Humäyün
Nä-meh», verkställd fr. övers, (av A. Galland,
1724), vilken också gått Europa runt.
P. har varit synnerligen viktig för
forskningen rörande sagomotiven och deras
vandringar. Inom Pancatantraforskningen ha
särskilt utmärkt sig S. de Sacy (1816), Th. Benfey
(1859), Th. Nöldeke m. fl. samt (sedan omkr.
1900) främst J. Hertel (se d. o.). En
rekonstruktion av urtexten har försökts av F.
Ed-gerton (1924). J. Ch-r.
Panckoueke [päko’k], fransk
boktryckar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
