Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Panckoucke - Pancratium - Pancreas - Panda (Mpanda) - Pandalus - Pandanaceae, Skruvpalmer - Pandekterna - Pandemi - Pander, Heinrich Christian - Pandion, Pandionidae - Pandit el. Pundit - Pandora (musik) - Pandora (mytologi) - Pandurer - Panegyrik - Panel - Panem et circenses - Panenteism - Panera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
593
Pancratium—Panera
594
släkt. Charles Joseph P. (1736—98)
upparbetade tidskriften Mercure till betydenhet,
grundläde tidningen Moniteur Universel 1789
och utgav bl. a. »Encyclopédie méthodique».
Hans son Charles Louis Fleury P.
(1780—1844) förläde »Dictionnaire des
Sciences médicales», »Bibliothèque latine-frangaise»
m. m. Dennes son E r n e s t P. (1808—86) var
till 1868 red. av Moniteur.
Pancratium, bot., se Narcissväxter.
Pa’ncreas, anat., se Bukspottkörteln.
Panda (Mpanda), sulukonung (d. 1872),
regerande från 1840, efterträdd 1873 av sin
son Cetewayo (se d. o. och Sulufolket).
Pa’ndalus, zool., se Räkor.
Pandanäceae, Skruvpalmer,
monoko-tyledonfamilj, i Gamla världens tropiska
länder, omfattar buskar el. träd med
egendomliga luftrötter samt långa, ung. jämnbreda, i
kanten vanl. taggiga blad. Blommorna äro
enkönade och sakna hylle; honblommorna sitta
i klotrunda, hanblommorna i förgrenade
ställningar. Frukten är hos det viktigaste släktet,
Pandanus, stenfrukt. Fruktköttet är hos
många arter ätbart; bladen användas till
korgmakeriarbeten. G. M-e.
Pande’kterna (lat. Pande’ctae, av grek,
pan-de’ktes, som innehåller allt), huvuddelen av
Corpus juris civilis (se d. o. och Romersk
rätt).
Pandeml (av grek, pan, allt, och démos,
folk), sjukdom, som angriper nästan alla
människor, vilka finnas på en ort. — Adj.:
Pandèmisk. Jfr Endemi och
Epidemi.
Pander, Heinrich Christian,
tyskbaltisk anatom (1794—1865), vän och
studiekamrat till K. E. v. Baer (se d. o.). Utförde
vid dennes sida i Würzburg det banbrytande
verket »Entwickelungsgeschichte des
Hühn-chens im Eye» (1817), vari han f. ggn beskrev
groddskikten (se Fosterutveckling,
sp. 861). E-kN-d.
Pandlon, Pandionldae, zool., se
Fiskgjusar.
Pa’ndit el. P u’n dit (skt pandita, lärd
man), genom engelsk förmedling i europeiska
språk inkommen form, som täml. noggrant
återger det nyindiska uttalet. Med p. menas
numera i regel (och riktigast) en inhemsk
hinduisk lärd — i regel en braman. I äldre
tid betecknade ordet i Europa vanl. en
inhemsk hinduisk läkare. J. Oh-r.
Pandora [-då’ra], mus., se B a n d u r a.
Pandora [-dä’ra], grek, myt., den första
kvinnan på jorden, urbild för det från henne
stammande kvinnosläktet. Enl. Hesiodos lät Zeus
Hefaistos av lera dana P. för att hämnas på
människorna, åt vilka Prometheus skänkt
elden. Gudarna skänkte henne skönhet, behag,
konstskicklighet, smycken samt ett
inställ-samt och svekfullt väsen. Hon kallades därför
P., »den allbegåvade». P. överlämnades till
Prometheus’ broder Epimetheus, medförande
ett stort kärl, Pandoras ask, i vilket
alla olyckor och sjukdomar voro inneslutna.
Trots Prometheus’ varning mottog Epimetheus
kvinnan. Hon öppnade kärlets lock; olyckor
och sjukdomar flögo ut och härja sedan dess
världen; endast hoppet stannade kvar i
kärlet, ty P. lade åter på locket, innan det slapp
ut. Sagans syftning är tydlig. M. Pn N-n.
Art av släktet Pandanus.
Pandürer, ett slag av oregelbundna
trupper, som förekom i Österrike i mitten av
1700-talet; lånade sitt namn från den
kroatiska och slavonska adelns väpnade knektar.
Panegyrlk (grek. panegyriko’s, av
panégy-ris, festförsamling) betecknar urspr. ett tal,
som hålles inför det till fest församlade folket
för att fira festens syfte el. folket självt. I
Grekland uppkommo sådana som litterär
genre med sofisterna och ha hållits av
Gor-gias, Lysias, Isokrates m. fl. och retorer från
kejsartiden, t. ex. Aristeides och Libanios.
Därtill kommo som en särskild klass lovtal
till enskilda personer. För båda slagen
utbildade talekonsten ett typiskt schema med
fast formgivning. I Rom, där det sedan
gammalt var sed att hålla ett lovtal över den
döde på forum vid likbegängelsen, odlades p.
flitigt, särskilt under kejsartiden, och
urartade till tomt smicker. Bevarad är en
samling lovtal till kejsarna från Trajanus (av
Plinius d. y.) och till Theodosius (389 e. Kr.).
Flera av de anonyma talen stamma från retorn
Eumenius (se d. o.). Samlingen »Panegyrici
veteres latini» utgavs 1874 av E. Baehrens (ny
uppl., av G. Baehrens, 1911). Jfr monogr. av
Elver Strömberg (1902). — Panegyriker
el. p a n e gy r i’s t, författare av en p.,
lovtalare. — Adj.: Panegyrisk. M. Pn N-n.
Panel, brädbeklädnad av väggarna (vanl.
endast nedre delarna) i ett rum. Vanl. är p.
sammansatt av fält el. speglar (fyllningar),
omgivna av profilerat ramverk. Jfr P a n n å.
Pänem et circe’nses, lat., »bröd och
cirkuslekar», enl. luvenalis det enda, varom
romerska folket efter förlusten av allt politiskt
inflytande bekymrade sig.
PanenteFsm, se K r a u s e, K. C h r. F.
Panera (av lat. pänis, bröd), beströ med
rivet bröd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
