Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pansar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
601
Pansar
602
förfärdigad skyddsbeklädnad mot
anfallsvapen, såväl krigarens rustning som på
örlogsfartyg el. fästningar o. dyl. anbragta
järn-(stål-)beklädnader till skydd mot artillerield.
Om p. som skyddsbeklädnad för krigare hos
olika folk och under skilda tider se
Rustning. P. har framkommit som skydd för
anfallsvapnens alltmer stegrade
förstörelse-verkan. Kravet på rörlighet i fält begränsar
användning av p. i kriget till lands. Endast
vid permanenta befästningar förekommer
pansarskydd i större utsträckning; vid det
rörliga fältartilleriet användas pansarsköldar
o. dyl. i mindre utsträckning. På sådana
örlogsfartyg, vilkas bärighet medger
anbringande av p., förekommer p. däremot i stor
utsträckning som skydd såväl för
fartygsskrovet som för artilleriet, eldlednings- och andra
manöverorgan.
Pansar materiel. Av smitt el. valsat
mjukt väll järn framställdes smidesjärn
s-pansar. Som råämne nyttjades
kvalitets-järn (i England kallat best selected cold blast
pig iron), utsmält ur god malm och
ytterligare utrensat genom upphettning under stark
lufttillförsel. I puddelugn erhållen puddelboll
smiddes därefter under ånghammare och
valsades till puddelstång. Dessa stänger
upphettades och utvalsades till plåt.
Smidesjärns-pansar kom till användning på de första
pansrade fartygen, näml, de franska flytande
batterier, som 1854 under Krimkriget nyttjades
mot de ryska befästningarna vid
Dnjeprmyn-ningen. Detta slag av p. kom därefter och
intill 1880-talet till allmän användning på
pansrade fartyg samt under 1860-talet även
på engelska kustfort efter förslag av kapten
C o 1 e s, vid Antwerpens försvarsverk på
belgiern Brialmonts initiativ och vid de
tyska Bingenforten vid Mainz enl.
Schu-m a n n s konstruktion. Till en början
utgjordes smidesjärnspansaret av ett flertal tunna
plåtar, därefter av tunna plåtar med
mellanlägg av träbackning, s. k. S a n d w i c h p a
n-s a r, och, i den mån tjockare plåtar kunde
framställas, av en enda plåt. K ok i 1 Ih ä
r-dat tackjärnspansar framställdes
genom tackjärns gjutning i formar, kokiller
(se d. o.), likaledes av tackjärn. Genom att
de delar av det igjutna tackjärnet, som
kom-mo i direkt beröring med kokillens väggar,
först stelnade, erhöll detta slag avp. en ytterst
hård yta, medan bakom liggande delar
bibe-höllo sig jämförelsevis mjuka och sega. Av
denna metod begagnade sig på 1870-talet
tyske fabrikanten H. Gruson (se G rus o
n-w e r k) för att tillverka s. k. H a r t gu s s
el. G ru sonpansar, vilket kom till
betydande användning vid landbefästningar.
Stålpansar framställdes f. ggn 1876 för
italienska marinen. Dess benägenhet att, i
motsats mot det mjukare smidesjärnet,
spricka el. rämna sönder vid pansarprojektilernas
anslag ledde inom kort till uppkomsten av
kompoundpansaret (se Kompound-),
bestående av ett främre lager av hårt,
motståndskraftigt stål och ett bakre lager av
mjukt, sammanhållande smidesjärn. Under
1880-talet pågingo flerstädes i Europa
prov-skjutningar mot såväl stål- som
kompound-pansar, varvid stålpansaret genom alltmer
förbättrade tillverkningsmetoder slutligen
visa
de sig vara det bättre. Med undantag för
Belgien och Tyskland hade
pansarkonstruktioner intill 1880-talets början företrädesvis
kommit till användning för örlogsfartyg och
kustfästningar, men sedan röksvagt krut och
mingranater efter 1885 kommit i bruk,
började pansartorn allmänt att användas
även vid egentliga landbefästningar. Genom
att tillföra stålet en viss nickelhalt (3—5 %)
sökte man ytterligare hindra sprickbildning
vid beskjutning. I början av 1890-talet
framkom härigenom nickelstålspansaret,
vilket alltjämt, med tillsats även av krom,
nyttjas vid mindre tjockt pansar (under 100
mm tjocklek). Från 1890-talets slut brukas
för grövre pansar y t h ä r d a t el.
cementerat p., vars främre yta genom
glödg-ning och koltillsättning (cementering) och
därefter följ, härdning och anlöpning göres
glashård, medan bakre delen är mjukare,
alltså ett återupptagande av
kompoundpan-sarets idé. Det första ythärdade pansaret
framställdes enl. H a r v e y s metod, därefter
följde Krupps metod (K. C.-pansar).
Motståndsförmågan hos olika slag av p.
vid beskjutning med nutida pansarprojektiler
framgår av nedanstående jämförelsetal:
Smidesjärnspansar.................... l,o
Homogent mjukt stålpansar ... 1,2
Nickelstålspansar ................... 1,4
Harveypansar ................ 2,o—2,5
Krupp-(K. C.-) pansar ....... 2,5—3,o
Under världskriget kom efter fästningarna
Liéges, Namurs och Antwerpens fall p. till en
början i vanrykte, men senare erfarenheter
ha visat p:s motståndskraft mot det moderna
artilleriets verkan. Även om pan^artornens
användning skulle komma att modifieras och
kanske inskränkas, kommer p. till så mycket
vidsträcktare användning vid en del andra
konstruktioner (se nedan). ö-g; L. af P.
Pansarkonstruktioner komma till
användning i form av pansartorn,
pansarkasemat-ter, observations-, eld- och
stridslednings-plaiser, uppställningsplatser för poster,
kulsprutor och strålkastare, pansarsköldar för
artilleri och infanteri, pansartåg, pansarbilar,
stridsvagnar.
Pansarkase matter i den form, som
framställes på bild 1, ha kommit till
användning vid svenska kustfästningar och
kase-matter av Grusons hårdjärn vid ett flertal
Bild 1. Pansarkasematt med vertikal framvägg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
