Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Papillom el. Papillarsvulst - Papin, Denis - Papineau, Louis Joseph - Papini, Giovanni - Papinianus, Aemilius - Papins gryta - Papio - Papism - Papke, Christian - Papp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
623
Papin—Papp
624
nande papillomatösa bildningar uppstå, t. ex.
vid tuberkulos, syfilis och pemphigus. L. Mbg.
Papin [papä’], D e n i s, fransk ifysiker
(1647—1710). Blev med. dr 1669, biträdde
Huygens vid experiment med luftpumpen,
flyttade till London, gjorde där tills, m. Boyle
väsentliga förbättringar i luftpumpens
konstruktion och konstruerade 1681 det kokkärl,
som kallas Papins gryta (se d. o.). 6.
å. kallades P. till Venezia för att verka vid
den nyinrättade vet.-akad. där men
återvände 1684 till London. 1687 blev han prof, vid
univ. i Marburg, flyttade 1696 därifrån till
Kassel och återvände 1707 ännu en gång
till London. 1690 konstruerade han den
första ångmaskinen med cylinder och pistong
(där dock panna och cylinder voro i ett),
men sedan han 1705 fått kännedom om
6a-verys ångpumpmaskin, vidtog han åtskilliga
förändringar med denna. — Litt.: A. Ernoul,
»D. P.» (1874; 4:e uppl. 1888); E. Wintzer,
»Dénis Papin’s Erlebnisse in Marburg 1688
—1695» (1898); E. Jaeger, »D. P. und seine
Nachfolger» (1902—03). (J. T.)
Papineau [-nå’], Louis Joseph,
kanadensisk politiker (1786—1871). Blev 1805 led.
av Nedre Kanadas underhus, var där det
franska partiets ledare och påyrkade
vittgående författningsre-former. P. förordade
från 1835 avbrytande
av alla
handelsförbindelser med England
och deltog okt. 1837 i
ett möte av ombud
från Nedre Kanadas
sex provinser, där
väpnat motstånd mot
regeringen beslöts.
Vid resningens
utbrott (nov. s. å.) satte
sig P. i säkerhet till
U. 6. A. Han
vista
des 1839—47 i Paris, fick amnesti 1847 och
återvände då till Kanada. P. var en glänsande
talare men fåfäng och vankelmodig. V. S-g.
PapBni, Giovanni, italiensk författare
(f. 1881 9/i). Redigerade tidskrifterna
Leo-nardo 1903—07, La Voce 1908—16 och
La-cerba 1913—15, vilken sistnämnda närmade
sig futurismen. P:s
lidelsefulla
bildnings-kamp utan
handledning resulterade i
essäsamlingen
»Cre-puscolo dei filosofi»
(1906), i sin gälla
opposition mot en del
1800-talstänkare ett
verk av en filosofisk
gamin. Han hamnade
t. v. i pragmatismen,
varom han skrev »Sul
pragmatismo» (1913).
P:s första betydande
verk är den vassa och vältaliga »Un uomo
finito» (1912; »En färdig man», 1924), där han
skildrar sin ungdoms ensamhet,
kunskaps-trängtan och ärelystnad. Han har utgivit
novellsamlingarna »Il tragico quotidiano» (1906),
»Pilota cieco» (1907), »Parole e sangue» (1912),
»Buffonate» (1914) och uppträtt som lyriker
med »Opera prima» (1912), »Cento pagine di
poesia» (1914), »Pane e vino» (1926). 1919
utgav han en monogr., »L’uomo Carducci».
Krigets erfarenheter och en fortgående
utveckling förde P. till religionen. 1921 kom »Storia
di Cristo» (sv. övers. 1927), ett diktverk om
Jesu vandring på jorden. Det väckte
mycket stort uppseende och har en skönhet och
poetisk kraft, som stå över vad P. eljest
skrivit. I hans senare prosaverk har det
polemiska lynnet tagit överhand i det i förening
med D. Giuliotti utgivna »Dizionario
dell’uo-mo salvatico» (1923), ett lexikon (A-B) med
katolsk tendens, och samtidssatiren »Gog»
(1931). Litt.: M. Puccini, »G. P.» (1920); J.
Landquist i Vår Tid, VIII, 1923. J. L-t.
Papiniänus, A e m i 1 i u s, romersk rättslärd
(omkr. 140—212), statsman och
pretorianpre-fekt under Septimius Severus, dödad på
Cara-callas befallning, då han motsatte sig dennes
plan att mörda Geta. P. var en av Roms
största jurister. Utom smärre skrifter
författade han två stora verk, »Quæstiones» och
»Responsa», av vilka blott lösryckta stycken,
intagna i Pandekterna, bevarats. K. G. Wn.
Papins gryta [papä’s-], ett av D. Papin (se
d. o.) konstruerat kokkärl, försett med ett
lock, som medelst skruvar kan pressas
lufttätt mot kärlets öppning. Fyller man P. till
2/a med vatten och tillskruvar locket, kan
vattnet uppvärmas mycket över 100° C, ty
kokpunkten höjes med trycket, och den över
vattenytan bildade ångans tension ökas under
uppvärmningen mer och mer. Kärlet har en
säkerhetsventil. Grytan kan bl. a. användas,
då man vill upplösa (digerera) ämnen, som
ej äro lösliga i endast 100-gradigt vatten. Den
kallas därför även digestor el. a u
toklav, d. v. s. ett kärl, som sluter sig av
sig självt. (J. T.)
Päpio, zool., se Babianer.
Papi’sm (av nlat. päpa, påve),
romersk-katolska kyrkan; påvevälde, påvedöme. —• P
a-pi’st, katolik; påviskt sinnad person. —
Adj.: P a p i’s t i s k.
Papke, Christian, teolog (1634—94).
Var född pomrare, blev efter studier i
Tyskland teol. adjunkt i Lund 1670, förste teol.
prof. 1681 och biskop över Lunds stift 1688.
Som föreläsare och vetenskapsman gjorde P.
en framstående insats, bl. a. genom att införa
en cartesianskt präglad filosofi. Som
stifts-chef utvecklade han stort nit. — Sonen Carl
P. (1687—1740) var lärjunge till A. Rydelius,
innehade från 1716 olika professurer, blev 1735
förste teol. prof, och domprost och 1738 biskop
över Lunds stift. Hg Pl.
Papp, pappersartad produkt, tjockare och
styvare än papper. Gränsen mellan papper
och p. är icke fullt skarp. Enl. gällande sv.
tulltaxa hänföres varan till papper, om den
väger under 350 g per kvm, eljest till p.
(läskpa,pper tullbehandlas dock alltid som
papper). P. tillverkas antingen genom
anbringande av så stor mängd pappersmassa på
en formduk, att efter vattnets avrinnande ett
fiberlager av önskad tjocklek erhålles (f o
r-m a d p.), el. sålunda, att flera massalager av
vanlig papperstjocklek formas och i ännu
fuktigt tillstånd läggas på varandra och
sammanpressas (g u s k ad p.), eller också
förenas flera lager av färdigt papper i ark eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
