Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pappersmassetillverkning - Pappersmynt - Pappersmyntfot - Pappersmärke - Papperssnäcka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pappersmynt—Papperssnäcka
629
vatten. Om träet före slipningen uppmjukas
med ånga (»basas»), erhålles en brun
slipmassa, som har längre och mjukare fibrer och
brukas för framställning av mörkt
omslagspapper, papp o. dyl. Kemisk pappersmassa,
även benämnd »cellulosa», tillverkas genom
den avbarkade och till flis sönderhackade
vedens kokning under högt tryck i blandning
med olika kemikalier. Kokningen sker med
ånga i stående el. liggande plåtkokare av
betydande storlek. Vid kokningen upplöses
träet, fibern frigöres från inkrusterande
ämnen o. a. växtbeståndsdelar (se Cellulosa),
vilka gå i lösningen, under det att fibern
frånsilas, befrias från kvist o. dyl.
föroreningar, tvättas, urvattnas och förvandlas till
ett pappliknande ark på maskiner, som likna
pappersmaskinen (se Papper) men äro av
något enklare konstruktion. Arken buntas i
balar. Man använder två olika
kokningsme-toder. Med surt kalciumbisulfit, framställt
av kalksten och svavelsyrlighet (ur svavel
el. svavelkis), erhålles s. k.
sulfitcellulosa; med vissa alkaliföreningar (av soda
och natriumsulfat) erhålles n a t r o n- el.
sulfatcellulosa. Vid sulfitmetoden kan
endast granved användas, vid sulfatmetoden
nyttjas både gran och tall. Såsom viktiga
biprodukter kunna vid sulfitfabriker ur de
använda koklutarna utvinnas etylalkohol
(sulfitsprit), vid sulfatfabriker terpentinolja och
flytande harts (sulfatolja, tallolja) samt något
metylalkohol. Kemisk pappersmassa säljes
antingen oblekt el. blekt (med klor) samt i
allm. »lufttorr» med en vattenhalt av 8—
12 %. I fråga om oblekt cellulosa skiljer
man mellan stark och b 1 e k b a r
(blekande). Den starka massan är mindre hårt kokt
och dess fiber därför mera hållfast, men å
andra sidan innehåller sådan massa mera
inkrusterande ämnen (se Lignin) och är grövre
till kvaliteten än den blekbara.
Den mekaniska p. leder sitt upphov från
en uppfinning av tysken F. G. Keller
1844; det första träsliperiet i Sverige var
öhnans vid Trollhättan, byggt 1857.
Natron-el. sulfatraetoden uppfanns 1853 av
engelsmannen Ch. Watt och amerikanen H. Burgers
samt vann på 1860-talet industriell
användning, först i U. S. A.; den första
natroncellu-losafabriken i Sverige var Delary, som kom
i drift 1872. Svensken Alvar Müntzing (se
d. o.) var den förste, som av sulfatmassa
framställde den kvalitet kraftpapper, som
blev vida känd under namnet »real
swe-dish kraft». Sulfitmetoden patenterades i
princip av amerikanen B. Ch. Tilghman 1866
och genomfördes i industriell skala 1874 av
svensken C. D. Ekman (se d. o.) vid Bergviks
sulfitfabrik samt något senare av tysken A.
Mitscherlich (se d. o.). De första
sulfitspritfabrikerna i Sverige anlades 1909 (vid
Skutskär och Köpmanholmen). — 1929
tillverkades i Sverige 2,540,335 ton pappersmassa med
ett värde av omkr. 412 mill. kr. S. å.
utfördes 2,096.877 ton pappersmassa med ett
värde av omkr. 314 mill. kr., medan införseln
uppgick till endast 5,347 ton med ett värde
av omkr. 1,5 mill. kr. G. H-r.
Pappersmynt i egentlig mening har
tvångskurs och inlöses icke med verkligt mynt. Där
det av statsmakten förlänats karaktären av
630
lagligt betalningsmedel, gör det anspråk på
att kunna ersätta metallmynt icke blott i
egenskap av omsättningsmedel utan
även som värdemätare, detta senare i
motsats till inlösbara banksedlar utan
tvångskurs (legal tender), varemot oinlösbara
banksedlar genom tvångskurs få karaktär av
verkligt p. (bankpappersmynt i motsats till det
egentliga el. statspappersmyntet). Detta
senare är den vanliga formen för övergång
till pappersmyntfot (se Myntfot). Att p.
mottages till nominalvärdet i alla
(väsentligare) betalningar till staten ger det (till
räkneenheten) ett värde, som kan hållas både
högt och stabilt, om det icke utsläppes i
större mängd, än den allmänna rörelsen
förmår bära. Under andra förhållanden faller
p:s kurs el. värde i förhållande till
metallmynt (huvudmynt), vilket då måste köpas
med agio (se d. o.). Om kursfallet blir av
någon avsevärd betydenhet, driver p.
metallmyntet ur allmänna rörelsen, och
metallmyntet går vanl. till stor del till utlandet.
Fortfar p:s vanvärde (depreciering) någon längre
tid, utjämnas småningom prisförhållandena
inom landet, så att varor av alla slag stiga
i pris (uttryckt i p.). I början verkar p:s
kursfall såsom exportpremie, men
allteftersom prisutjämningen äger rum, försvinner
denna tillfälliga fördel för exportindustrierna,
och följderna av p:s depreciering bli
uteslutande ogynnsamma. Skuldförbindelser till
utlandet bli i hög grad betungande, och inom
landet rubbas alla förmögenhetsförhållanden.
P. som nödhjälpsmedel har otaliga gånger
och av de flesta stater tillgripits. Se t. ex.
Assignater. De svenska
»riksgäldssed-larna» inlöstes (definitivt sedan 1834) med
av ursprungliga värdet. I förut oanad
utsträckning kom p. till användning under och
efter världskriget, då alla dittillsvarande
guld-myntfotsländer utom U. S. A. och Japan
över-gingo till pappersmyntfot. Depreciering av p.
inträdde i alla länder och fortgick i Ryssland
och Tyskland till fullständig värdelöshet.
Återställandet av ordnat penningväsen i
varje land för sig och återgång till
guldmyntfoten med guldet som internationell basis
blev också ett av de viktigaste
efterkrigs-problemen. 1 april 1924 återinfördes
guldmyntfot, dock med förbehåll mot fri
guldinförsel, i Sverige. 1 maj 1925 återställdes
guldmyntfoten i England; liknande återgång
skedde i omkr. 30 andra länder. I sept. 1931
ha bl. a. England och Sverige t. v. lämnat
guldmyntfoten. Litt.: K. Wicksell,
»Föreläsningar i nationalekonomi», II (3:e uppl. 1929);
J. Skeie, »Papirpenger» (1927). E. F. K. S-n.
Pappersmyntfot, se Myntfot och
Pappersmynt.
Pappersmärke, dets. som vattenstämpel (se
d. o. och Papper, sp. 627).
Papperssnäcka, Argonäu’ta a’rgo,
åttaar-mad bläckfisk, som förekommer i alla varma
hav. Honan, större än hanen, omges av ett
sirligt, tunt, vitt, något elastiskt skal, som
bildas av översta paret fångarmar, vilka
i spetsen äro skivlikt utbredda. I skalet
förvaras äggen, tills de kläckas. P. lever vanl.
på bottnen och simmar som övriga bläckfiskar
genom att stöta ut vatten genom tratten.
Arten finnes även i Medelhavet. T. P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
