Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Papperssnäcka - Pappersvikt - Pappersväxter - Pappos - Pappus (skådespel) - Pappus (botanik) - Paprika - Papua - Papuaterritoriet - Papyrolit - Papyrologi - Papyross - Papyrus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
631
Pappersvikt—Papyrus
632
Papperssnäcka, Argonauta argo.
Pappersvikt, ur bruk kommen benämning
på en viktklass i boxning. Det nu vanliga
namnet är f 1 u g v i k t, vartill alla räknas,
som väga under 50,802 kg.
Pappersväxter, mindre vanlig gemensam
benämning för sådana växter, som lämna
råämne för förfärdigande av papper. I främsta
rummet menas därmed de, som tidigt fingo
denna användning, t. ex. Broussonetia
papyri-fera (pappersmullbärsträdet), i Japan och
Kina, och Tetrapanax papyrifer
(rispappers-trädet), i Kina. — Till papper förarbetas
även fibrer av Agave- och Musa-arter m. fl.,
halmen hos flera sädesslag, bamburör, bladen
av Stipa tenacissima (espartogräs) m. m.
Numera tillverkas det mesta papperet av veden
av flera trädslag, t. ex. gran och asp. G. M-e.
Pa’ppos, grekisk matematiker från
Alex-andria, verksam 284—305. Hans förnämsta
verk, »Mathematikai synagogai» (Den
matematiska kollektionen), en sammanställning av
föregående undersökningar, är av stort
intresse. P. har framställt en rad geometriska
satser, av vilka den viktigaste innehåller
metoden att beräkna ytan och volymen av
kroppar, som uppkommit genom rotation. Denna
sats kallas nu efter dess återupptäckare
oriktigt Guldins regel (se Gul din). K.Lmk.
Pa’ppus, stående karaktär i atellanska
skådespel, se A t e 11 a n e r.
Pa’ppus, bot., se Spridningsanordning.
Pa’prika, bot., se Capsicum.
Papu’a, folkstam, se Oceanien samt
Människoraser, med bild.
Papuaterritoriet, se Nya Guinea.
Papyrollt, se Papier-maché.
Papyrologl, vetenskapen om papyrer (se
Papyrus), främst sådana på latin och
grekiska. Dit pläga även hänföras skriftliga
uppteckningar på annat material, ss.
pergament, trä- och vaxtavlor och främst s. k.
ostraka (se O s t r a k o n). B-r O-n.
Papyross [-rå’s] (ry. papiro’sa, av lat.
papyrus, papper), cigarrett (särskilt i Finland).
Papyrus, Cy’perus papyrus, ett mer än
manshögt halvgräs, som växer vilt i täta ruggar
utmed sjö- och flodstränder i tropiska Afrika.
Fordom fanns p., om vild el. odlad vet man
ej, även i Egypten, varifrån den numera helt
försvunnit. Den odlades fordom på många
ställen och förekommer ännu i våra dagar
förvildad i Kalabrien och på Sicilien
(Syra-kusa), dit den inplanterades på medeltiden.
Av p:s märg tillverkades antikens viktigaste
skrivmaterial, som först på 900-talet e. Kr.
helt utträngdes av pergament och papper.
Särskilt länge höll det påvliga kansliet fast
vid p.; ännu från 1000-talet finnas 23 brev på
p. bevarade. För att beteckna nutida
skrivmaterial bruka många europeiska språk av
papyrus avledda ord, t. ex. papper. För skrift
beredd p. hette på latin charta (se d. o.).
Vid fabrikationen skars märgen i breda och
tunna remsor. Ett lager tätt hoptryckta
remsor utlades på en med vatten fuktad skiva,
ovanpå lades ett nytt, vinkelrätt mot det
undre; klister behövdes ej, då växten innehåller
tillräckligt limämne. Efter pressning
torkades det så erhållna bladet och glättades med
pimsten eller en mussla. Färgen var först
ljusgul; fukt och ålder ha åstadkommit den bruna
färg, som bevarade p. visa. I fabrikerna
hopfogades flera papyrusblad till ett långt band,
som sedan hoprullades. Vid
sammanrullning-en vändes den sida inåt, på vilken
papy-rusremsorna gingo i rullens längdriktning
(lat. recto), och som skriften skrevs
horisontalt i samma riktning, fick den alltså här en
naturlig linjering; på utsidan löpte remsorna
vertikalt (lat. verso). När versosidan bär en
annan uppteckning än rectosidan, kan man
antaga, att den senares skrift är äldst. För
den klassiska tiden var bokrullen den nästan
allenarådande formen för litterära verk,
räkenskapsböcker o. dyl. Av romarna kallades
den volumen (av volvo, rulla). Kodextypen
brukades även för p. men slog först igenom
med pergamentet. De papyrusblad, som
hopfogats till rullar, ha jämförelsevis lika mått
(bredd i allm. 20—30 cm, längd vanl. ej över
10 m, ehuru man undantagsvis funnit rullar
på ända till 40 m). Papyrusrullen hade, om
den innehöll ett litterärt verk el. dyl., liksom
en väggkarta en stav i vardera ändan, kring
vilka den rullades (jfr Handskrift, med
bild). Härvid vändes skriften, som var
avdelad i kolumner, inåt. För bekvämlighets
skull måste man uppdela större
litteraturverk på flera rullar.
Det var huvudsaki. i Egypten, som
skrivmaterial bereddes av p., och härifrån
exporterades det färdigt till Medelhavsländerna.
Åtm. från 400-talet f. Kr. användes p. i
Grekland. Vad
papyrusinförseln betytt för
litteraturens spridning i
Grekland och i Romerska
riket har träffande
karakteriserats genom en
jämförelse med
boktryckarkonstens uppfinning.
Eftersom Egypten var
ensamt om tillverkningen,
gav papyrusindustrien i
form av kronoregale eller
monopol staten ofantliga
inkomster, och tidtals
kunde den knappt
tillfredsställa behovet.
Den enda europeiska
fyndorten för p. är hittills
Herculaneum, där 1752
det första fyndet gjordes;
lästa papyrer därifrån äro
utg. i »Volumina
Hercula-nensia» (hittills 23 bd, 1763
—1914). I jämförelse med
Papyrus, Gyperus
papyrus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
