Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Paracelsus (Theofrast Hohenheim) - Parad - Paradera - Paradigm - Paradis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
637
Paraeelsus—Paradis
638
ParaceTsus, eg. Theofrast II o h
en-h e i m, schweizisk läkare och naturfilosof
(1490—1541). Son till en läkare i
Maria-Einsiedeln, uppväxte P. i armod, strövade
under ett årtionde omkring i Europas flesta
länder — kom bl. a. till Stockholm med
Kristian II:s här —, studerade vid högskolor och
hos lärde samt hos påstådda innehavare av
hemliga kunskaper. Var 1526—28 stadsläkare
i Basel med rätt att föreläsa för studenter men
tvangs att lämna platsen, återtog sitt
kringströvande liv och blev 1540 läkare hos
ärkebiskopen av Salzburg. — Redan under sin
livstid var P. ytterst omstridd: beundrad för sitt
folkliga väsen, sin hjälpsamhet mot fattiga
och sina djärva kurer, hatad och förföljd på
grund av sitt suveräna förakt för den
hävdvunna läkekonsten, sitt oerhörda övermod
och sitt råa språk. Han brände offentligen
de medicinska auktoriteternas böcker, kallade
sig Paraeelsus (— högre än Celsus, den
store romerske läkaren), föreläste på tyska
och använde få och billiga läkemedel.
Eftervärlden har ej varit enigare: ömsom har P.
gällt för ett banbrytande snille, ömsom för
en fräck bedragare. I verkligheten var han
fylld av ideell strävan att förbättra
läkekonsten och hjälpa den lidande
mänskligheten men å andra sidan utan inre jämvikt el.
förmåga att kritiskt sovra de uppslag han
fått under sitt brokiga liv. Hans läror äro
ytterst svåra att sammanfatta, så mycket
mer som äktheten av många skrifter, som gå
under hans namn, är tvivelaktig. Han skrev
på tyska, som han behandlade med stor kraft;
hans samlade »Bücher vnd Sehrifften»
utkom-mo i 10 bd 1589—91; kritisk uppl., utg. av
K. Sudhoff och W. Matthiessen 1922 ff.
P. utgick från den medeltida alkemien; han
ser i tillvaron en stor kemisk process, vilken
på ett mystiskt sätt behärskar allt skeende:
himlakropparnas rörelse likaväl som
människokroppens liv i hälsa och sjukdom. Att
utröna och behärska dessa mystisk-kemiska
krafter är läkekonstens uppgift. Detaljerna
av P:s spekulationer över kroppens
fysiologiska och patologiska processer äro uppfyllda
av de vildaste fantasterier och den grövsta
vidskepelse. Om P. det oaktat övat ett
betydande inflytande på eftervärldens forskning
och praktik, så beror det dels på hans ofta
sunda kritik av den tidens läkekonst: han
förkastade de gängse universalmedicinerna
och yrkade på e 11 läkemedel för varje
sjukdom; han har bl. a. börjat använda
kvicksilver mot syfilis. Dels gav han också genom
att hävda kemiens roll vid förklaringen av
livsprocessen uppslag, som eftervärlden
utnyttjat, sedan det slagg av mystik och
vidskepelse, som vidlådde P:s teorier, blivit
bortrensat. P. hade inga personliga lärjungar
av värde, hans främste efterföljare var van
Helmont (se d. o.). — Se vidare R. Tigerstedt,
»Medicinens utveckling till en naturvetenskap»
(2 bd, 1927); F. Strunz, »Th. P.» (1903) samt
i »Das Mittelalter in Einzeldarstellungen»
(1930); biogr. av F. Spunda (1925). E-k N-d.
Paräd. 1. (Fäktk.) Se Parera.
2. (Krigsv.) Urspr. mönstring, senare
uppvisning av truppers hållning och sätt att föra
sig samt därvid utvecklad militär ståt, bl. a.
framträdande i klädseln (stor och liten p.).
Paraeelsus. Samtida träsnitt.
Parad dagar, vissa högtidsdagar, som
firas med flaggning och paradklädsel av
vakter o. dyl. Paraddagar äro i Sverige
konungens, drottningens, kronprinsens och
kronprinsessans födelse- och namnsdagar samt nyårs-,
midsommar-, Gustav Adolfs-(6 nov.) och
juldagen. Av dessa äro konungens och
drottningens födelse- och namnsdagar samt
kronprinsens och kronprinsessans födelsedagar
tilllika salutdagar, på vilka kunglig salut
avges med 21 skott. På paraddagar hissas på
örlogsfartyg liten och på salutdagar stor
flaggning (se d. o.). — Paradmarsch
spelas av musik, blåses i trumpet el. på horn
el. utföres på trumma som hedersbevisning
för kunglig person el. fana ävensom då flagga
hissas och nedhalas ombord på örlogsfartyg
till ankars. — Paradplats på
örlogsfartyg är halvdäck (se d. o.). (ö-g.)
Paradera, ståta, prunka; deltaga i parad
(se d. o. 2).
ParadTgm, gramm., böjningsmönster, tabell
över ett ords alla böjningsformer.
Paradis (av fnpers. pairdaaza, inhägnat
område, park, därav grek. para’dcisos), i
Septua-ginta beteckning för Edens lustgård, de första
människornas lycksaliga hemvist. Enl. den
bibliska berättelsen ligger p. tydligen
någon-städes bland de okända bergen österut.
Föreställningen om ett härligt land, där lycksaliga
väsen bo fjärran från livets bekymmer och
möda, finner man hos många folk. Vanl. är
p. de saliga dödas boning, stundom, som i den
bibliska berättelsen, även det land, där
människorna en gång i en lycklig forntid levat.
Det tänkes beläget på jorden, ehuru på en
fjärran, otillgänglig plats, en ö eller ett högt
berg. Någon gång händer det, att en djärv
resenär lyckas nå detta land el. åtm. få se en
skymt av dess härlighet. Hit höra de
grekiska sagorna om de saligas öar och Elyseiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
