Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Parasitsteklar - Parasitsvampar - Parasoll - Parasollfågelsläktet - Parasollmonoplan - Parasollmyror - Parasollväxter - Parasternum - Parastichtis - Parasuchia - Parasympatiska nervsystemet - Parat - Paratyfus - Paravan - Paravent - Parbladig - Par Bricole
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Parasitsvampar—Par Bricole
655
deras hud. Parasitlarverna utvecklas antingen
inuti värddjuren, innerparasiter, el.
utsuga dem utifrån, ytterparasiter. Hos
vissa innerparasiter förekommer po ly
em-bryoni (se d. o.), så att stundom intill ett
par tusen parasiter framkomma ur ett enda
värddjur. Så är fallet med den på fjärillarver
parasiterande chalcididen Ageniaspis
fuscicol-lis. Innerparasiterna förpuppas ofta utanpå
värddjuret, t. ex. den särskilt på
kålfjärillar-ver parasiterande braconiden Apanteles
glo-meratus, vars gula, ulliga kokonger ofta
påträffas i stor mängd bredvid värddjurets döda
larver. Bland ytt erparasiterna må nämnas
de egendomliga proctotrupiderna av släktena
Goatopus, Auteon m. fl., vilkas honor ofta äro
vinglösa och ha frambenen ombildade till
kraftiga gripverktyg. Larverna parasitera
uteslutande på stritar (se d. o.) och sitta som
mörk-färgade, rundade utväxter på dessas bakkropp
el. mellankropp. P. äro i allm. bundna till
vissa grupper av värddjur, så t. ex.
stritpara-siterna och de hos bladlöss parasiterande
bra-coniderna av släktet Aphidius.
Genom sitt levnadssätt utgöra p. säkerligen
människans värdefullaste bundsförvanter i
kampen mot skadeinsekterna; undantag
härifrån utgöra dock de växtätande gallsteklarna
och chalcididerna samt de arter, som äro
hyperparasiter, d. v. s. parasitera på
andra parasiter, t. ex. vissa iehneumonider,
ss. Uemiteles-artema och en del av de
vinglösa, myrliknande Pezomach/us-arterna.
Antalet hittills kända p. torde uppgå till
mer än 30.000. De fördelas på sju fam., bland
vilka de viktigaste äro Cynipidae (se Gal
1-s t e k 1 a r), Proctotrupidae, Chalcididae,
Bra-conidae (se d. o.) och Ichneumonidae, med
sammanlagt inemot 4.500 svenska arter.
Proctotrupiderna och chalcididerna äro mestadels
mycket små med starkt reducerade
vingrib-bor, de förra vanl. enfärgat mörka, de senare
däremot oftast vackert blå- el. grönaktigt
metallskimrande, stundom brokigt tecknade i
gult, rött och svart. Ichneumoniderna, som
i Sverige representeras av inemot 2.500 arter,
äro ofta mycket stora och utmärkas av
jämförelsevis väl utvecklade vingribbor och
framåt vanl. skaftlikt avsmalnande bakkropp.
Arter av släktena Ephialtes och Rhyssa ha
ett oerhört långt äggläggningsrör, med vars
tillhjälp de kunna avlägga sina ägg på djupt
inne i trädstammar levande larver. O. A-g.
Parasitsvampar, sammanfattande
benämning på systematiskt vitt skilda svampar,
vilka leva som parasiter på djur el. oftast
växter. Från obligata parasiter (se Par
a-s i t e r), rostsvampar, mjöldaggssvampar m. fl.,
finnas allehanda övergångsstadier till former,
som vanl. leva på döda organiska ämnen men
under vissa förhållanden bli parasiter; detta
är t. ex. fallet med många askomyceter och
Fungi imperfecti. Jfr Växts jukdomar
och specialart. om olika svampgrupper. Th.Lfs.
Paraso’ll (fr. par asol), solskärm. De äldsta
brukliga p. buros hos kineser, egypter och
assyrer över furstliga o. a. förnäma personer.
I Sverige kommo parasoller i bruk först på
1700-talet. A. Lwn.
Parasollfågelsläktet, Cephalopterus,
sydamerikanskt tättingsläkte med uppresbar
fjäderbuske på huvudet och en fjäderklädd, från
hal
656
sen nedhängande lång hudflik. Fjäderdräkten
är svart, den största arten 50 cm lång. T. P.
Parasollmonoplan, se Flygplan, sp. 650.
Parasollmyror el. Parasol-ants, zool.,
se Bladskärar myror.
Parasollväxter, bot., se U m b e 11 a t e r.
Paraste’rnum, anat., se
Abdominal-s t e r n u m.
Parasti’chtis, zool., se Nattflyn.
Parasüchia, zool., se K r o k o d i 1 d j u r.
Parasympätiska nervsystemet utgör en del
av det autonoma nervsystemet. Det
senare, som omfattar nervmekanismer, vilka
i stor utsträckning kunna fungera oberoende
av centrala nervsystemet, innerverar bl. a.
de vegetativa organen (organ, som tjäna
uppsugning, matsmältning, andning, blodomlopp,
fortplantning m. m.), glatt och sannolikt även
delvis tvärstrimmig muskulatur. Autonoma
nervsystemet indelas i det sympatiska
och det parasympatiska nervsystemet.
Indelningen bygger framför allt på att det
föreligger en bestämd funktionell antagonism
mellan dessa båda system, vilka även
gentemot vissa gifter förhålla sig olika. Den
funktionella olikheten kan belysas av följ,
exempel. Vid sympaticusretning vidgas pupillen
och ökas hjärtfrekvensen, vid
parasympaticus-retning sammandrages pupillen och blir
pulsen långsammare. Nästan alla vegetativa
organ äro dubbelt innerverade med trådar såväl
från det sympatiska som från det
parasympatiska systemet. É. Abr.
Parät, beredd, redo.
Paratyfus, en akut infektionssjukdom, som
till sitt kliniska förlopp kan förete alla
övergångsstadier mellan lindrig nervfeber och en
svår, till döden förande kolerainfektion.
Diagnosen kan i allm. ställas först genom
bakteriologisk undersökning. Sjukdomen orsakas
(i regel) av den av Achard och Bensaude 1896
upptäckta paratyfus-B.-bakterien, vilken till
utseende, växtsätt m. m. i mycket liknar
ty-fusbakterien. Mera framträdande patologisk
-anatomiska förändringar i
matsmältningska-nalen förekomma vanl. ej. Dödligheten är
ringa. I första sjukdomsveckan förekommer
bakterien alltid i blodet. Den uppträder
dessutom i avföring och urin. Liksom vid
tyfoid-feber förekomma bacillbärare, som i åratal
kunna avsöndra smittämnet. Om p:s
smitto-vägar och bekämpande se Tyfoidfeber
och Köttförgiftning. E. L-g.
Paravän, se M i n s v e p.
Paravent [-vä’], fr., skärm emot drag;
»spansk vägg», avdelningsskärm.
Parbladig, bot., se Blad, bild 17 på pl.
Par Bricole [-kå’l], fr., eg. »på omvägar»,
»indirekt», förkortat P. B., ett i Stockholm
stiftat ordenssällskap. Det har sitt ursprung i
den muntra krets, för vilken C. M. Bellman
1767—71 föredrog sina parodisk-humoristiska
»Handlingar rörande Bacchi ordenskapitel».
Bellman anses ha stiftat tre »riddar»-grader,
varur P. B. omedelbart utvecklat sig. Dess
officiella tillvaro räknas numera från 1779,
då O. Kexel utarbetade ritual för flera nya
grader. Vid samma tid blev hertig Karl av
Södermanland ordens skyddsherre. Kexel var
till sin död generalceremonimästare och
Bellman den förste ordensskalden. 1799 vidtar
ordens andra period med inrättande av nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
