Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Paris - Idrott - Svenskarna i Paris - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paris (Svenskarna i P.—Historia)
671
Auteuil (hinderbana) och Vincennes (för
travlopp); utanför P. må nämnas Chantilly,
En-ghien och Saint-Cloud.
Svenskarna i P. Antalet svenskar, bosatta
i P., uppskattas till omkr. 4,000; den off.
siffran vid folkräkningen 1926 var 2,452. Svenska
studenter ha frän 1300-talet besökt P.; de ha
sedan 1931 ett särskilt hus i Cité
universi-taire. En svensk ambassadkyrka existerade
oavbrutet 1626—1808, under 150 år den enda,
där lutersk gudstjänst fick hållas. En äldre
svensk kyrka vid Boulevard Ornano i
Mont-martre, invigd 1878, ersattes 1913 med en ny
vid Rue Guyot i Monceaukvarteret, kallad
Sofiakyrkan och förenad med samlingslokal,
svensk skola, pastorsbostad m. m. Svenska
Sofiaförsamlingen i P., som räknar 850 medl.
(1931), lyder under Ärkestiftet. I svenska
beskickningshotellet vid Avenue Marceau har
även Svenska handelskammaren i P., gr. 1915,
sina lokaler. Svenska klubben i P., gr. 1889,
residerar vid Rue de la Chaussée-d’Antin i
Operakvarteret.
Historia. Redan Caesar talar om en keltisk
stam, parisii, som slagit sig ned i Lutetia, en
liten befäst ort på den nuv. Citéön, och som
från deita gynnsamma färjställe i korsningen
av tre floddalar behärskade skeppsfarten och
färdvägarna från n. till s. På sluttningarna
av S:te-Genevièveberget uppväxte under de
första årh. e. Kr. en blomstrande romersk
villastad, varav talrika rester frilagts, bl. a.
termerna i Musée Cluny och de s. k. Arènes
de Lutèce vid Rue Monge. Kejsar Julianus
residerade tidtals här. Barbarinvasionerna
odelade denna stad, men 508 gjorde de
kristnade frankerna under Klodvig P. till
huvudstad i sitt rike. Verklig politisk betydelse
fick P. först sedan de normandiska vikingarna
upphört med sina härjningståg (P. belägrades
av dem 885—886) och kapetingerna omkr.
1000 gjort sig till herrar i Seinebäckenet. Nu
vidtar en ny blomstring, gynnad av
korstågen: träskmarkerna n. om floden börja
bebyggas av de till en hansa (prévöté des
mar-chands) organiserade handelsmännen, i La
Cité utvecklar sig ett hov, och kyrkan lägger
vänstra stranden under sin domvärjo. Den
nuv. uppdelningen i tre stadsdelar med skilda
uppgifter — la Ville, la Cité och 1’Université
— var redan från 1100-talet fullt genomförd.
I början av 1200-talet byggdes Notre-Dame
färdig, Sorbonne grundades, och Filip August
uppförde den första stadsmuren, som på
1300-talet av Karl V ersattes av en ny, följande
de nuv. »stora bulevarderna», samtidigt med
att Louvre blev kungligt residens. Rikedomar
hopades, ej minst genom växlarkontoren, som
kantade Pont-au-Change — den första,
primitiva Parisbörsen. Ståtliga borgarhus —
däribland Hötel de Cluny — byggdes både n.
och s. om floden. De härjande epidemierna
(»pesten») och det hundraåriga kriget mot
engelsmännen medförde ett visst avbräck i
denna snabba utveckling, men Ludvig XI :s
reduktion och Frans I:s lysande renässanshov
tvungo el. lockade de forna feodalherrarna att
slå sig ned i P. Louvre ombyggdes i italiensk
stil, öppna platser anordnades, och
kungasta-tyer restes (den första Henrik IV:s på
Pont-Neuf). Ludvig XIV fullföljde målmedvetet
genom sin finansminister Colbert denna
strä
672
van att göra P. till en monumental
huvudstad i klassisk stil och drog upp den första
stadsplanen för kvarteren v. om Louvre och
Palais Royal. Faubourg S:t-Honoré blev en
förnäm stadsdel, tävlande med
Maraiskvarte-ret, men överflyglades under 1700-talet av
Faubourg S:t-Germain på vänstra
Seinestran-den. Hovets avflyttning till Versailles
medförde ett visst motsatsförhållande mellan la
cour och la ville, skärpt under Ludvig XV
och Ludvig XVI. Staden tog mer och mer
sitt öde i egen hand. Det eleganta nöjeslivet,
förut bundet till de kungliga palatsens
omgivningar, Place des Vosges och Palais Royal,
erövrade bulevarderna, och det var från
småfolkets Faubourg S:t-Antoine, som
stormtrupperna dirigerades mot Bastiljen. I st. f. den
gamla befästa ringmuren, omdanad till
träd-planterade gator, fick P. 1786 en ny,
väsentligt vidgad stadsgräns (enceinte des fermiers
généraux), följande de nuv. yttre bulevarderna,
vid vilkas »portar» tull (octroi) upptogs. De
storartade projekt till stadens förskönande,
som påbörjats under de sista konungarna
(Concordeplatsen, Ohamps-Élysées, Rue de
Ri-voli, Panthéon, Börsen, Madeleine), fullföljdes
målmedvetet av Napoleon I. 1837 fick P. sin
första järnväg (till S:t-Germain), och därmed
började en ny era i stadens historia. De
forna stadsportarna förlorade all betydelse.
Thiers lyckades 1841 genomdriva, att staden
på nytt befästes genom en ringmur av
palis-sader med fort och djupa vallgravar, följande
den nuv. stadsgränsen, stadfäst genom
kejserligt dekret av 16 juni 1859. Haussmanns
förslag till stadens fullständiga omdaning (se
ovan) förelädes Napoleon III under
1850-talets första år och började omedelbart
förverkligas. 1855 anordnades på Marsfältet den
första världsutställningen, som sedan
upprepats ung. vart elfte år, varje gång
efterlämnande ett betydande handelsuppsving men
också mer el. mindre bedrövliga spår i
stadsbilden: 1867, 1878 (Trocadéro), 1889
(Eiffeltornet, till 100-årsminnet av revolutionen),
1900 (Grand palais och Petit palais), varpå
följde ett långt språng till
konstindustriutställningen 1925. Genom kolonialutställningen
i Bois de Vincennes 1931 manifesterade P. sin
karaktär av huvudstad för ett
världsomfattande imperium. — Krigen 1870—71 och 1914
—18 ha icke blott medfört svåra lidanden för
befolkningen utan också en tillfällig, dock
snabbt övergående stagnation i stadens
utveckling. P. belägrades under det första av
dessa krig (kapitulerade 28 jan. 1871), och
sedan de tyska ockupationstrupperna
bortdra-gits (3 mars 1871), utbröt ett uppror
(»kommunen», se Pariskommunen), som kostade
flera monumentalbyggnader livet. Tuilerierna
och det gamla Hötel de ville nedbrändes i
grunden, bland många andra. Under
världskriget besköts P. genom flygmaskiner
sammanlagt 90 dagar (f. ggn 30 aug. 1914, sista
ggn 15 sept. 1918) och genom långskjutande
kanoner (se Pariskanonen) sammanlagt
44 dagar (23 mars 1918—9 aug. 1918).
Resultatet blev — utom materiella skador, svårast
drabbande kyrkan S:t-Gervais — 527 dödade
och 1,261 mer el. mindre svårt sårade av
civilbefolkningen. Ordnat luftförsvar fick P.
först 1917. Demolering av de hittillsvarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
