Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Paris - Historia - Litteraturanvisningar - Paris (botanik) - Poaris (mytologi) - Paris, greven av - Paris, Gaston
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
673
Paris—Paris, G.
674
fortifikationerna (enceinte Thiers) såsom
obehövliga och ineffektiva beslöts 1919. Kj. S-g.
I P. ha ingåtts många fredsfördrag av stor
betydelse. Där slöts bl. a. 10 febr. 1763 fred
mellan Frankrike-Spanien och
England-Por-tugal, bekräftande de fredspreliminärer i
Fon-tainebleau. 3 nov. 1762, som avslöto sjuåriga
kriget, samt 3 sept. 1783 freden mellan
England och Amerikas förenta stater. Den s. k.
första Parisfreden mellan Napoleon och de
mot honom allierade stormakterna, 30 maj
1814, inskränkte Frankrikes område till i
huvudsak 1792 års gränser. Andra Parisfreden,
20 nov. 1815, återställde freden efter »de
hundra dagarna», bl. a. med smärre
gränsregleringar på Frankrikes bekostnad, 5 års
ockupation av dess n. och ö. gränslandskap och en
krigskostnadsersättning av 700 mill. frcs.
Parisfreden av 30 mars 1856 stadgade
betydande territoriella förändringar efter
Krim-kriget (se d. o.) och åtföljdes 16 april s. å. av
den folkrättsligt betydelsefulla
Parisdeklarationen (se d. o. och Sjökrigsrätt).
Kriget mellan U. S. A. och Spanien 1898 slöts
med en fred i P. 10 dec. s. å.
Fredsunderhandlingarna efter världskriget fördes 1919—20 i
P., men fredstraktaterna undertecknades och
fingo namn efter platser i närheten
(Versailles, S:t-Germain, Trianon, Neuilly och Sövres;
den sistnämnda dock ej ratificerad). J. F. N.*
Litteraturanvisningar. »Histoire générale
de P.» (1874 ff.), utg. av Seineprefekturen,
innehåller en fullständig urkundssamling.
Huvudarbetet om Paris’ historia är M. Poete,
»Une vie de cité, P. de sa naissance ä nos
jours» (4 bd, 1924 ff.). Därjämte må
nämnas M. Du Camp, »P., ses organes, ses
fonctions et sa vie» (6 bd, 9:e uppl. 1905),
E. Fournier, »P. ä travers les ages» (1876 ff.),
och G. Cain, »Coins de P.» (1905),
»Prome-nades dans P.» (1906), »Environs de P.» (1912),
m. fl.; M. de Rochegude och M. Dumoulin,
»Guide du vieux P.» (1923); H. Lemoine,
»Manuel d’histoire de P.» (1924); L. Dubech och P.
Espezel, »Histoire de P.» (1926); A. Warnod,
»Visages de P.» (1930). Sammanfattande
arbeten om det moderna P. — utom
resehandböcker, utg. av Baedeker, Hachette etc. — ha
utgivits av bl. a. L. Hourticq (1926), P.
Gau-thiez (1920; sv. övers. 1929) och R. Escholier
(1929); jfr även E. Pilon, »Environs de P.»
(1928; sv. övers. 1929), A. Guérard, »L’avenir
de P.» (1929), och J. Poirier, »Les
bombarde-ments de P.» (1930). På sv. föreligga populära
verk av R. Kaufmann (1885, 1887, 1889), H.
Cavling (1900), F. U. Wrangel (pseud. W.
Le-gran) — »P. förr och nu» (1909), »I P. och
utanför» (1910) och »Vandringar i P.» (1925)
— samt G. Pauli, »I P.. nya konstens källa»
(1915), Ellen Rydelius, »P. på 8 dagar» (1928),
och A. Hallman, »P. under fyra årstider»
(1930). Kj. S-g.
Pa’ris, bot., se Liljeväxter.
Pa’ris, grek, myt., son till konung Priamos
i Troja och hans gemål Hekabe (Hecuba),
blev strax efter sin födelse utsatt på berget
Ida med anledning av en spådom, att han
skulle bringa fördärv över sitt fosterland.
Han påträffades och uppfostrades av herdar,
blev genom en tillfällighet igenkänd och
återupptogs då av sina föräldrar. Själv utmärkt
genom ovanlig skönhet, valdes P. till
skiljedomare i skönhetstävlan mellan de tre
gudinnorna Hera, Athena och Afrodite (jfr E r i s
och P e 1 e u s) och gav skönhetens pris åt
Afrodite, förledd av hennes löfte att till maka
ge honom den skönaste bland kvinnor. Med
Afrodites bistånd bortförde P. den sköna
Helena, gemål till konung Menelaos i Sparta, och
därav framkallades trojanska kriget (se d. o.).
Homeros skildrar i Iliaden P. som en god
bågskytt, vilken med Apollons hjälp med sin pil
tillfogade Akilles det dödande såret, men
också som feg, vankelmodig, sinnlig och
vek-lig. I en tvekamp, anordnad mellan honom
och Menelaos för att kriget därigenom skulle
avgöras, skulle han ha blivit dödad, om
ej Afrodite räddat honom. Enl. yngre sagor
blev han kort före Tröjas intagande sårad av
Filoktetes med en förgiftad pil och dog av
sitt sår. I den bildande konsten brukar P.
framställas som en skön ung man i
fry-gisk dräkt. P:s skiljedom var ett av
antikens konstnärer omhuldat ämne, ofta
framställt på vasmålningar, reliefer,
väggmålningar o. s. v. A. M. A.*
Paris, greven av, se Ludvig Filip
Albert, sp. 264.
Pari’s, Gaston, fransk språkforskare och
litteraturhistoriker (1839 ö/8—1903 5/3), son till
P. P. Studerade två år vid univ. i Göttingen
och Bonn, där han blev lärjunge till den
romanska filologiens
mästare Diez, vars
mantel han kan sägas
ha upptagit. 1862 blev
han
archiviste-paléo-graphe vid École des
chartes och 1865 fil.
dr. 1867 blev han
lärare i fransk historisk
grammatik vid
Sor-bonne, vid de av dåv.
[-undervisningsministern-]
{+undervisningsminis-
tern+} Duruy stiftade
fria kurserna för den
högre undervisningen.
Fr. o. m. 1868 var P., efter vartannat,
répéti-teur, directeur-adjoint och directeur d’études
i romanska språk vid den av Duruy 1868
stiftade École pratique des hautes études, där
bland hans stora lärjungekrets även
svenskarna under årens lopp varit talrikt företrädda.
Han blev 1872 prof, efter sin fader vid
College de Fiance, 1895 (efter G. Boissier)
institutionens administratör och 1881 led. av
Com-mission de 1’histoire littéraire de la France.
1896 invaldes han i Franska akad. På P:s
initiativ stiftades 1875 Société des anciens
textes frangais. Han är även grundläggaren
av tidskrifterna Revue Critique (1866) och
den romanska filologiens främsta organ,
Romania (1872). Det inflytande P. både som
lärare och författare utövat på den franska
filologien inom och utom Frankrike kan
knappt överskattas. Bland P:s lärda arbeten
må nämnas »Histoire poétique de
Charle-magne» (1865), den epokgörande texteditionen
»La vie de Saint Alexis» (1872; ny uppl. 1885),
»Les contes orientaux dans la littérature
frangaise du moyen age» (s. å.), »Les miracles
de Nostre Dame» (8 dir, 1877—93), »La poésie
XV. 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
