Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Parkhurst, Helen - Parkhurst, John Adalberg - Parkijaur - Parklind - Parklöparen - Parkman, Francis - Parkum - Parlament
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
681
Parkhurst, J. A.—Parlament
682
sitt namn, Dal to np lanen, efter staden
Dalton i Massachusetts, där metoden från
1920 tillämpades. Den har sedan vunnit
insteg bl. a. i England, Japan och framför allt
i Ryssland. I Sverige har den beaktats vid
en del skolor, bl. a. i Hälsingborg. ö.
Parkhurst [pä’köst], John Adalbert,
nordamerikansk astronom (1861—1926). Var
anställd vid Yerkesobservatoriet i Wisconsin,
där han utförde betydelsefulla undersökningar
av stjärnornas ljusstyrkor och färger, vilkas
resultat framför allt nedlagts i »Yerkes
actino-metry» (1912). K. Lmk.
Pa’rkijaur, sjö i Jokkmokks socken,
Lappland (se karta vid d. o., mell. bladet), mitt i
Lilla Lule älvs sjökedja; 19 kvkm, 292 m ö.
h. Vid älvens utflöde ur P. märkes den 8,8 m
höga och 500 m långa Parkijaureforsen.
Parklind, bot., se Lindsläktet.
Parklöparen, zool., se
Jordlöparesläktet.
Parkman [pä’kmon], Francis,
amerikansk historiker (1823—93). Graduerades
1844 vid Harvard-univ. samt ägnade sig
förnämligast åt specialundersökningar i
Amerikas kolonisationshistoria och striderna
mellan engelsmän och fransmän i Nordamerika
om ställningen som förhärskande
kolonialmakt. Bland P:s samvetsgranna och
målande arbeten på detta område må nämnas
»Hi-story of the conspiracy of Pontiac» (1851),
»Pioneers of France in the new world» (1865),
»La Salle and the discovery of the great west»
(1869), »Count Frontenac and New France»
(1877) och »Montcalm and Wolfe» (2 bd, 1884).
De utgåvos samlade i »France and England
in the new world» (15 bd, 1897—98). Biogr.
av C. H. Farnham (1900). V. S-g.
Pa’rkum, ett slags tjockt bomullstyg.
Parlame’nt (mlat. parlame’ntum, fr.
parle-ment, eng. parliament, eg. samtal), urspr.
under medeltiden benämning på
rådplägan-de församlingar, i synnerhet möten mellan
konungarna och deras betrodda män
(rådsmöte, herredag). Ordet p. nyttjades över hela
Västeuropa, även i Sverige, under
medeltiden. I England och Frankrike kom det
dock i mera allmänt och bestående bruk än
annorstädes. Småningom gick utvecklingen
i England därhän, att dessa urspr. feodala
herredagar vidgades til’ folkrepresentationer,
med en sådans uppgifter, under det att de i
Frankrike bibehöllo sin aristokratiska
karaktär samt fingo rättskipningen till
väsentligaste uppgift. Det engelska p.
bevarade dock från medeltiden en viss domsrätt,
det franska en viss politisk och
representativ ställning. I sin engelska betydelse har
ordet p. fått internationell användning.
1. Engelska parlamentet. Den
feodala herredag, som med den normandiska
erövringen (1066) infördes i England, bestod
förutom av konungens ständiga råd (curia
regis) av hans förnämsta omedelbara
vasaller, vilka genom kungliga brev fingo
personlig kallelse (commune concilium regni,
mag-num concilium). Genom Magna charta (se
d. o.) 1215 tillförsäkrades dessa
storvasaller vissa fri- och rättigheter, bl. a.
beträffande extra skatters upptagande. Men redan
under början av 1200-talet funno sig
konungarna föranlåtna, främst av fiskala skäl, att
även inkalla ombud för andra vasaller och
för grevskapen till möten. Valda ombud från
varje grevskap kallades sålunda 1254 till ett
riksmöte för att bevilja nya skatter, och
1265 samlade Simon de Montfort (se
England, sp. 853, och Montfort 2) ett
nytt dylikt möte, vid vilket även ombud för
vissa städer närvoro. Sammansättningen av
dessa församlingar var dock till en början
ganska växlande, men genom Edvard I
föreskrevs, att två valda representanter för varje
grevskap och två för varje stad och köping
skulle komma tillstädes. Detta s. k. model
parliament av 1295 togs sedan som mönster,
och endast möten av dylik sammansättning
betraktades som p. — Ett medeltida engelskt
p. bestod alltså dels av de främsta
omedelbara vasallerna av andligt och världsligt
stånd, vilka alla erhöllo personliga
kallelsebrev och med ett gemensamt namn kallades
lorder el. pärer, dels av de valda
representanterna för grevskap och städer, tills,
kallade c o m m o n s. Småningom blev det
hävdvunnet, att vissa släkters huvudmän och
vissa ämbetens innehavare (ss. biskoparna)
alltid erhöllo personlig kallelse. Vissa
städer, som funno det betungande att sända
representanter, undandrogo sig på ena el. andra
sättet detta. De senare uppkomna städerna
fingo ej någon representationsrätt, medan
däremot många av de städer, som behållit sin
rätt att sända ombud, blevo alltmer
obetydliga (rotten boroughs); ett särskilt flagrant
exempel härpå var Old Sarum, söm till sist
alldeles saknade där bofasta invånare men
dock intill 1832 års reform valde två
underhusledamöter. Ojämnheten i
stadsrepresenta-tionen skärptes genom den skiftande
valrätten. På landsbygden hade grevskapsråden
(county court; se C o u n t y) sedan gammalt
haft betydande uppgifter. Tongivande voro där
godsägarna (gentry, se d. o.), och det var
personer ur denna klass, som blevo
parlamentsledamöter, ty endast innehavare av visst slags
jord voro valbara härtill. Valrätt tillkom
däremot även alla självägare av jord
(freehol-ders; se Freehold), från 1430 dock endast
om de hade 40 shillings årlig inkomst. I stort
sett kom denna sammansättning av p. att bli
gällande ända fram till 1832. — Det engelska
p. blev aldrig uppdelat efter ståndsprinciper.
Grevskapens och städernas ombud hade stora
gemensamma intressen att bevaka både mot
kungamakten och framför allt mot
storvasallerna (lorderna). De höllo därför ihop. Å
andra sidan hade de andliga och världsliga
lorderna gemensamma intressen gentemot
konungen och commons. De personligen
inkallade lorderna och de valda ombuden bildade
därför från 1300-talets förra hälft var sin
avd. inom p.. överhuset och
underhuset (Tlouse of lords och House of commons).
Det engelska tvåkammarsystemet, som
senare efterbildats i många författningar, är
alltså en historisk produkt av sociala och
ekonomiska motsatser och ej resultat av
teoretisk spekulation.
Beskattningsrätten hade till en
början betydelse endast då extra gärder
fordrades. 1297 utfäste sig Edvard I ätt ej
pålägga nya skatter utan p:s samtycke, en
bestämmelse, som senare flera gånger
bekräf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
