Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Parlament
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
683
Parlament
684
tades. Bevillningsrätten blev det viktigaste
medlet för p. att öka sitt inflytande. 1407
förklarade konungen, att bevillningen först
borde ges av underhuset och därefter
behandlas i överhuset, en regel, som utvecklats så,
att överhuset i verkligheten sedan länge ej
haft något inflytande på budgetens
fastställande. Sedan 1911 har det ej ens formellt
något veto härvid. Inom lagstiftningen
började småningom allmänna rättsnormer av
visst slag, s. k. statutes, att behandlas av p.,
och 1322 förklarades, att statutes endast
kunde antagas och ändras av p. och konungen
gemensamt. Givetvis hade kronan vid sidan
härav en omfattande administrativ
lagstiftningsrätt, och Stuartarna sökte göra sig till
herrar över all lagstiftning; på detta område
innebar 1689 års deklaration ett återställande
av p:s rätt. 1911 inskränktes överhusets
inflytande över lagstiftningen till endast
suspen-sivt veto, så att ett förslag, som tre gånger
med minst 2 år mellan första och sista gången
antagits av underhuset, blir gällande trots
lordernas motstånd. Domsrätten kan
sägas ha stannat kvar hos arvtagaren inom p.
till de gamla curia regis och magnum
con-cilium, överhuset. Som domstol fungerar detta
dels som riksrätt, då underhuset väcker åtal
för statsförbrytelser, impeachment (se d. o.),
vilket dock sedan länge förlorat all
praktisk betydelse, dels som högsta civila domstol.
I senare fallet deltaga endast dess juridiskt
utbildade ledamöter, och för att åt huset
trygga nödig juridisk sakkunskap har man
sedan 1876 utnämnt högt kvalificerade jurister
(högst 6) till pärer (lords of appeal in
ordi-nary; se d. o.).
i I den ovannämnda medeltida
sammansättningen skedde senare förändringar.
Då unionerna med Skottland (1707) och
Irland (1801) slötos, ökades medlemsantalet
i båda husen med representanter för dessa
länder. Då efter långa strider Irländska
fristaten 1922 upprättades (se Home-rule),
bortföll dennas representation i underhuset,
under det att de irländska pärerna alltfort
ha plats i överhuset. Nordirland (Ulster), som
ej tillhör fristaten, sänder fortfarande ombud
(13) till underhuset i London, överhuset
består numera av 1) ärftliga pärer av
England, Storbritannien el. »The united
king-dom», 2) valda skotska och irländska pärer
(16, resp. 28), 3) ärkebiskopar (2) och
biskopar (24), 4) lords of appeal in ordinary (högst
6). Hela antalet överhusmedlemmar torde vara
omkr. 740, men huset är beslutmässigt, då
3 äro närvarande. Underhusets
sammansättning har under de senaste århundradena
förändrats betydligt. Den från medeltiden
ärvda, ojämna och långt ifrån folkliga
valordningen lämnade möjlighet för regeringen
och de stora godsägarna, som oftast voro
lorder, att starkt inverka på underhusets
sammansättning. Det restes därför allt starkare
krav på reform, och 1832 genomfördes den
första (se Storbritannien, historia). En
mängd »rotten boroughs» berövades sin
representationsrätt, ett flertal orepresenterade
städer fingo utse 1—2 ombud, och
grevskaps-representanternas antal ökades nästan till
det dubbla. Valrätten utvidgades. Reformens
viktigaste innebörd var frigörandet av valen
till underhuset från regeringens och lordernas
inflytande. Förut gällande höga
valbarhets-census borttogs 1858, arvode infördes 1911.
Genom reformerna 1867 och 1884
demokratiserades valrätten betydligt. Från 1918 ha
praktiskt taget alla män, som fyllt 21 år och
ha fast bostad, rösträtt och valbarhet. 1928
utsträcktes detta till att gälla även för
kvinnor (1918 infördes valrätt för kvinnor över
30 år); se Storbritannien, författning.
Valperioden är 5 år. Underhusets
medlemsantal är 615.
I fråga om arbetssätt står underhuset
under ledning av en av huset vald talman
(speaker), som handhar sitt ämbete fullt
opolitiskt och i regel omväljes, oavsett partiernas
växlingar. Endast med hans samtycke kan
ett förslag om debattens avslutande komma
under omröstning (se C losure), överhusets
ordf, är lordkanslern, som är medlem av
kabinettet. Vid hans sida står som ett slags
vice-talman en chairman. Ett förslag (bill) kan
endast väckas av en parlamentsmedlem. Några
k. prop. i formell mening finnas ej; men de
biller, som komma från regeringens
medlemmar, vilka alltid tillhöra ettdera huset, äga
företräde vid behandlingen. En enskild
medlem har ofta svårt att vinna beaktande för
sina förslag. En bill remitteras först till
utskott (committee), som förr i regel utgjordes
av huset i dess helhet (committee of the whole
house) men med särskild ordförande
(chairman of committees) och med friare
förhandlingsformer. Numera har man för tids
vinnande uppdelat huset i sex utskott (standing
el. grand committees), vilka bereda de flesta
ärenden utom finansfrågor, som alltfort
behandlas av hela huset, konstituerat som
utskott (se även Bill och Committee).
En bill undergår vanl. tre s. k. läsningar.
Den första möter sällan invändningar, vid
den andra behandlas billens huvudpunkter,
varpå den antingen genast förkastas el. ock
remitteras till »kommitté», antingen ett
utskott el. hela huset, »förvandlat till utskott».
På detta stadium diskuteras billens detaljer,
och i sitt därunder modifierade skick
»rapporteras» den åter till huset (the report
stage), varefter tredje läsningen äger rum.
Därefter översändes billen till det andra
huset för att där genomgå motsv. behandling.
Vid skiljaktiga beslut kan billen stundom få
flera gånger cirkulera mellan husen, tills
enighet i positiv el. negativ riktning vunnits.
Sedan en bill antagits av båda husen och
sanktionerats av kronan, blir den gällande
och kallas då act of parliament. Som ovan
nämnts har dock överhuset sedan 1911 endast
suspensivt veto i lagfrågor och intet veto alls
i finansfrågor. Det klassiska engelska
två-kammarsystemet har alltså fått vika, och
man kan tydligen säga, att enkammarsystem
råder i stort sett. Underhusets dominerande
ställning framträder ock däri, att det sedan
länge är ensamt avgörande beträffande
regeringens sammansättning och livslängd (se
Parlamentaris m).
Litt.: J. Redlich, »Recht und Technik des
englischen Parlamentarismus» (1905); T. E.
May, »A treatise on the law, privileges,
pro-ceedings and usage of parliament» (1844; 13 :e
uppl. 1921); W. Anson, »The law and custom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
