Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Parlament - Parlamentariker - Parlamentarisk - Parlamentarism, Parlamentariskt styrelsesätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—Parlamentarism 686
värn för ståndssamhällets privilegierade. De
ha sedan aldrig återupprättats.
Litt.: E. Glasson, »Le parlement de Paris,
son röle politique depuis le règne de Charles
VII jusqu’å la revolution» (2 bd, 1901); R.
Holtzmann, »Französische
Verfassungsge-schichte» (1910). G. H-n.
Parlamentariker, led. av folkrepresentation.
Parlamentarisk, som överensstämmer med
ett parlaments sedvänjor; som innebär el. är
utmärkande för parlamentarism (se d. o.).
Parlamentarism, Parlamentariskt
styrelsesätt, eg. varje styrelsesätt, där
representationen, parlamentet, har avgörande
inflytande, men enl. vanligt språkbruk
innebär p., att regeringen el. ministären med
avseende på tillkomst, avgång och rekrytering
beror av parlamentsmajoriteten samt att
statschefen (monarken el. presidenten)
personligen ej har avgörande betydelse för
statsviljans bildande.
P. har framgått som en historisk produkt
ur den engelska författningsutvecklingen, och
detta engelska statsskick har sedan starkt
inverkat på Europas konstitutionella
utveckling. En p. av säreget slag uppstod fullt
självständigt i Sverige redan under frihetstiden.
Inom det engelska underhuset (se P a r 1
a-m e n t) rivaliserade under 1700- och 1800-talet
huvudsaki. två partier (se
Storbritannien, historia), och det visade sig snart
lämpligt, att kabinettet (se d. o.) och
underhusmajoriteten på ett el. annat sätt
bringades i överensstämmelse med varandra i fråga
om partiiärg. När underhusvalen genom
reformen 1832 frigjorts från kronans och
lordernas inflytande, gavs snart (1835) officiellt
erkännande åt att ett kabinett ej kan utöva
regeringsmakten utan att ha
underhusmajoritetens stöd. Det engelska kabinettet blev
i själva verket majoritetens partiledning och
innehade därigenom en helt dominerande
ställning inom engelskt statsskick.
Förutsättningarna för att en ministär skall kunna
intaga en sådan position äro dock, att
kabinettet kan stödja sig på en absolut majoritet
inom huset, att denna majoritet håller ihop
och följer kabinettets ledning samt att husets
arbetsordning är sådan, att kabinettet kan
dirigera dess dagliga verksamhet. En pålitlig
regeringsmajoritet uppkommer säkrast, om
det endast finnes två partier, och detta har
i regel varit fallet i England.
Sammanhållningen inom regeringspartiet befrämjas, om
kabinettet har rätt att upplösa
representationen, vilket också är fallet i England. En
begynnande splittring inom majoriteten kan
näml, mången gång förhindras genom
kabinettets hot om underhusets upplösande och
därav följande dyrbar och äventyrlig valstrid.
Även om mycket inom det engelska
statsskicket under de senaste årtiondena
förändrats (bl. a. genom uppträdandet av ett tredje
stort parti, arbetarpartiet), gäller dock ännu,
att kabinettet innehar en ledande ställning
gentemot underhuset. Den engelska p.
el. kabinettsparlamentarismen
(även kallad »den klassiska p.») har dock
ingen full motsvarighet i de statsskick, som
senare accepterat p. Regeringens makt är
näml, överallt i andra parlamentariskt styrda
länder betydligt svagare än hos den engelska
685 Parlamentariker-
of the constitution» (1886; senaste uppl. 1922);
F. W. Maitland, »Constitutional history of
England» (1909); C. Ilbert, »Parliament»
(1911; senaste uppl. 1929); A. Western, »Det
britiske p.» (1922); A. F. Pollard, »The
evolution of parliament» (2:a uppl. 1926); M. Mac
Donagh, »The pageant of parliament» (2 bd,
världsliga och andliga stormän (pärer, se d. o.).
Snart började dock konungen utnämna
sko-s. å.); P. G. Cambray, »How parliament
works» (1926); O. Varenius, »Beskattning och
statsreglering i England» (1906).
2. Franska parlamenten. Ur det
feodala rådsmötet, curia regis el. p., som det
snart ofta kallades, utbildade sig en avd., som
särskilt handlade rättssaker. Denna kom
småningom att ensam behålla namnet p. och
bestod, som den medeltida hovdagen f. ö., av
lade jurister av andligt och världsligt stånd
till bisittare utan ärftlig rätt (conseillers).
Dessa blevo de egentligt verksamma inom
domstolen, vars främsta uppgift var att
fungera som högsta appellationsdomstol, varifrån
likväl kunde vädjas till konungen. Men som
p. även fungerade som pärsdomstol, d. v. s.
forum för högadeln, behöllo dock pärerna säte
däri. Konungens rätt att utnämna conseillers
bortföll dock, i det att dessa lyckades hävda
sin rätt att utse efterträdare (från början av
1400-talet), d. v. s. ämbetena såldes till
efterträdaren (av konungen erkänt 1604).
Härigenom kom p. att intaga en mycket
självständig ställning gentemot konungamakten.
Det förnämsta och äldsta hade säte i Paris,
men även på andra håll inrättades p., vilka
hade samma organisation och befogenheter
som Parisparlamentet, med undantag av
pärs-institutionen. Om än rättskipningen alltid
förblev deras väsentligaste
verksamhetsområde, blandade sig p. även i förvaltning och
lagstiftning. De kunde genom att utfärda
egna förordningar supplera gällande
lagstiftning och hävdade med framgång, att inga
lagar och förordningar blevo gällande, förrän
de inregistrerats av p. Konungen kunde
genom att personligen infinna sig i p. och där
hålla sammanträde, lit de justice (se d. o.),
bryta motståndet, men det hände dock, att p.
trots en lit de justice uraktlät att tillämpa
en sålunda påtvingad lag.
Inregistrerings-rätten blev för p. en betydande politisk
tillgång, som också ofta, framför allt av
parlamentet i Paris, med framgång anlitades.
Sedan den franska ständerförsamlingen,
états généraux (se d. o.), ej längre
inkallades, voro näml. p. de enda värn som
fun-nos mot det kungliga godtycket. Under
Ludvig XIV:s minderårighet intog
Parisparlamentet en mycket mäktig ställning (se F r o
n-d e n), men då kungen blivit myndig, blev
hans makt så stark, att det måste böja sig
för den kungliga viljan. Efter Ludvigs död
spelade p., främst Parisparlamentet, åter en
betydande roll, och Ludvig XV sökte därför
genom omorganisation bryta dess makt, men
efter hans död återställdes p. i sin gamla
ställning och gjorde sig till tolk för
oppositionens synpunkter; det hävdade bl. a., att
nya skatter endast kunde beviljas av en
representation, varigenom det bidrog till beslutet
om ständernas inkallande 1789. Under
revolutionen upphävdes p., då de ansågos ha varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
