Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Parlamentarism, Parlamentariskt styrelsesätt - Parlamentera - Parlamentär - Parlando - Parlante - Parlera - Parlow, Kathleen - Parlör - Parm - Parma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
687
Parlamentera—Parma
688
föregångaren. I främsta rummet beror detta
på att ett flerpartisystem är förhärskande.
Det blir härigenom mycket svårt att få till
stånd en fast regeringsmajoritet, ty de olika
partifraktionerna önska ofta från fall till
fall föreskriva villkor för sin medverkan i en
regeringskoalition. Som bot mot dessa
vacklande koalitionsmajoriteter har på sina håll
(t. ex. för Frankrikes vidkommande)
föreslagits införande av en effektiv upplösningsrätt
i regeringens hand efter engelsk förebild.
Denna reforms effektivitet har dock dragits i
starkt tvivelsmål. En annan, ofta bidragande
orsak till en parlamentarisk regerings
svaghet är, att utskottsväsendet inom
parlamenten är starkt utvecklat, varigenom det blir
de olika utskotten och ej ministären, som
taga ledningen. En p. med svag
regeringsmakt brukar i motsats till
kabinettsparla-mentarismen kallas fraktions- el. u
t-skottsparlamentarism. Den skulle
också kunna kallas för fransk, ehuru den
finnes fullt tydligt utbildad i många andra
länder. Urspr. ansågs som ett oeftergivligt
villkor för p., att ministären hade stöd av
en majoritet (enhetligt parti el. koalition),
men denna majoritet är stundom på sina håll
omöjlig att uppdriva. Ministären får då nöja
sig med det aktiva stödet av en minoritet.
Förutsättning för en dylik ministärs existens
är dock, att majoriteten ej önskar ett
regeringsskifte. En dylik p. kallas m i n o r
i-tets parlamentarism till motsats mot
majoritetsparlamentarism. — I
England är underhuset ensamt utslagsgivande
i fråga om kabinettets partifärg, men vid
effektivt tvåkammarsystem kan även övre
kammaren inverka på regeringsbildningen.
Det har t. ex. vid några tillfällen inträffat, att
regeringen i Frankrike funnit sig föranlåten
att avgå med anledning av ett beslut i den
övre kammaren (senaten). Man kan alltså även
skilja mellan underhusparlamentarism
(el. enkammarparlamentarism) och t v åka
m-marparlamentarism. Både i teori och
praktik ha dock rests protester mot den
senare. — Parlamentariskt styrelsesätt har
införts sedvanerättsligt i ett flertal äldre
statsskick, ss. Englands, Frankrikes, Belgiens,
Hollands och de skandinaviska ländernas, men
i många av de efter världskriget antagna
demokratiska författningarna har p:s princip
legalt utformats. Så heter det t. ex. i den
tyska riksförfattningen av 1919, att
»rikskanslern och riksministrarna för sin
ämbetsutövning behöva riksdagens förtroende». Ung.
liknande bestämmelser återfinnas i
Österrikes, Tjeckoslovakiens, Polens, Finlands och
de baltiska staternas konstitutioner (den
första författning, som innehöll en dylik
bestämmelse, var den ungturkiska av 1909). —
P. förekommer numera i hela v. och n.
Europa. Utom Europa finnes den i de
självstyrande brittiska kolonierna och i Japan. I
Sverige råder numera en p., som kan
karakteriseras som utskottsparlamentarism,
två-kammarparlamentarism och i regel
minori-tetsparlamentarism. Man kan tvista om när
p. infördes i Sverige. Länge förberett, skedde
ett »parlamentariskt genombrott» 1905 med
Staaffs ministär, men därmed hade ej p.
definitivt segrat. Den kan sägas ha fått ett off.
erkännande, då expeditionsministären De Geer
1920 i en programförklaring uttalade, att den
betraktade sig som ett provisorium, tills en
parlamentarisk regering efter de nya valen
(efter författningsreformen 1921) kommit till
stånd. — Litt: W. Bagehot, »The english
con-stitution» (1867 och senare uppl.); A. L.
Lo-well, »The government of England» (2:a uppl.,
2 bd, 1912); S. Low, »The governance of
England» (1904 och senare uppl.); J. Barthélemy,
»Le gouvernement de la France» (1919); W.
Hasbach, »Die parlamentarische
Kabinettsre-gierung» (s. å.); R. Redslob, »Le régime
par-lementaire» (1924); H. Kelsen, »Das Problem
des Parlamentarismus» (1925); H. Klinghoffer,
»Das parlamentarische Regierungssystem in
den europäischen Nachkriegsverfassungen»
(1928); L. Wittmayer, »Demokratie und
Parlamentarismus» (s. å.); K. Staaff, »Det
demokratiska statsskicket» (2 bd, 1917); A.
Bruse-witz, »Maktfördelning och demokrati i den
konstitutionella utvecklingen» (1923) och »Vad
menas med parlamentarism?» (i Statsvet.
Tidskr. 1929). G. H-n.
Parlamentèra, underhandla; dagtinga.
Parlamentär, person, som under pågående
krig med fullmakt från en av de stridande
beger sig till den andra för underhandlingar.
Regler om utsändande och emottagande av
p. ha upptagits i 1907 års Haagkonvention,
lantkrigsreglementet art. 32—34. Som tecken
använder p. en vit flagga,
parlamentär-flagga, och är okränkbar, så länge han ej
missbrukar sin ställning; dock måste han
underkasta sig nödiga föreskrifter till
förhindrande av obehörig kunskaps vinnande om
fienden. Rid.*
Parla’ndo, it., mus., eg. »talande», recitativ
av mera oregelbunden form utan egentlig
melodi; närmast som det talade ordet.
Parla’nte, it., eg. »talande», se Parland o.
— Aria p a r 1 an t e, aria av övervägande
deklamatorisk karaktär.
Parlera (fr. parler), prata, språka.
Parlow [pä’låü], Kathleen, amerikansk
violinist (f. 1890), elev av Auer i Petersburg.
Företog tidigt konsertresor, gästade
Stockholm f. ggn 1907 och har sedan ofta
återkommit (senast 1925). Hennes spel präglas av fin
romantisk uppfattning med god stil och högt
tekniskt konstnärskap. T. N.
Pärlor (av fr. parler, tala), lista på de
vanligaste orden och uttrycken med övers, till ett
främmande språk.
Parm, gammalt svenskt hömått av växlande
storlek under olika tider och på olika
platser. Så t. ex. mätte 1688 en kronoparm el.
höåm 216 kofot, medan 1728 en p. i
Stockholm motsvarade över 676 kbfot. — P
armmätare. förr person, anställd för
uppmätning av hö i en stapelstad. G. H-r.
Pa’rma. 1. Förr självständigt hertigdöme
i n. Italien, hade vid sin förening med
konungariket Italien (1860) en areal av ornkr.
6,000 kvkm och 1/2 mill. inv. M.
2. Huvudstad i hertigdömet Parma och i
ital. prov. Parma (3,456 kvkm, 373.676 inv.
1928) i v. Emilien (se d. o.), på slätten vid
Pos biflod Parma och vid Via Aemilia; 71,931
inv. (1928). Biskopssäte. P. omgives av
vallar, nu promenader. Av de omkr. 60
kyrkorna är katedralen, byggd 1130—50, den
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
