Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Patria potestas - Patriark - Patriarkalkors - Patriarkat - Patricier - Patricius (namnform) - Patricius (patricier) - Patrik el. Patrick, S:t Patricius - Patriksorden, Sankt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
735
Patriark—Patriksorden
736
uteslöt därifrån. Han förvaltade familjens
samfällda egendom, vari ingick allt vad
sönerna förvärvade. Under kejsartiden
mildrades p. Faderns rätt att döma barnen till
döden avskaffades. Även hans rätt till deras
egendom inskränktes genom den
bestämmelsen, att sonen hade full äganderätt till allt,
som han i statens tjänst förvärvat (peculium
militäre el. peculium castrense; jfr P e c
u-1 i u m). Likaså fastställdes flera fall, då p.,
även oberoende av faderns vilja, upphörde,
t. ex. då sonen fått vissa högre ämbeten och
värdigheter, en grundsats, som i regel var
främmande för den äldre lagstiftningen. Jfr
Emancipatio och lus, sp. 893. K. G. Wn.
Patria’rk (grek. patria’rches, ärkefader,
stamfader), faderlig härskare; ärevördig
åldring. 1. I N. T. kallas David och Jakobs
söner med detta namn. I vanligt språkbruk
nyttjas denna beteckning om Israels i 1 Mos.
omtalade förfäder: Abraham, Isak och Jakob.
— Patriarkälisk, (lands-)faderlig,
hus-faderlig; fryntligt gammaldags. S. H-r.
2. Namnet p. förekommer på 300-talet som
hedersnamn för biskopar men fick småningom
en begränsad betydelse. Bredvid de tre
ex-arker (i Rom, Alexandria, Antiokia), som
Nicaeamötet 325 tillerkänt supremati över
större kyrkoområden, erhöll Konstantinopels
biskop på mötet i Konstantinopel 381 en
särskild ställning som faktisk exark. En
liknande övermetropolitställning vann
småningom Jerusalens biskop genom den naturliga
vördnaden för staden (off. erkänd på
Chalke-donkonsiliet 451). Dessa fem höjde sig i rang
över andra liknande exarker och bör jade kalla
sig p. (utom i Rom, där papa i stället växte
fram som särtitel). Under lustinianus I fingo
de off. erkännande med verklig
jurisdiktions-rätt och synodledning över var sin del av
kyrkan (patriarkat). Då schismen
mellan Rom och Bysantion inträdde och
påvedö-met fick ledningen av hela Västerns kyrka,
blev patriarkinstitutionen eg. hemmahörande
blott i den ortodoxa kyrkan (sed. o.).
Romerska kyrkan utnämner dock fortfarande
p. för Alexandria, Antiokia, Konstantinopel
och Jerusalem, av vilka dock de tre
förstnämnda residera i Rom. Alltsedan
medeltidens början bär också biskopen av
Grado-Venezia titeln p. Samma titulatur har sedan
upprättats över Västindien (1517), Lissabon
(1711) och Ostindien (1886). De sex
orientaliska kyrkorester från gamla tider, som
slutit sig till Rom (de s. k. unierade kyrkorna),
ha var sin p. med verklig kyrkostyrelse. —
Jfr Exark. Hj. H-t.*
Patriarkälkors, se K o r s 1.
Patriarkat (se P a t r i a r k), en patriarks
värdighet el. ämbete; det område, som
förvaltas av en patriark.
Patrlcier (lat. patri’cius, plur. -cii el.
stundom pa/tres) var hos romarna beteckningen för
medlemmarna av den ursprungliga
jordägar-adeln. De hade framför massan av folket,
plebejerna, vissa politiska
företrädesrättigheter, näml, den praktiskt taget uteslutande
åtkomsten till den högsta, med s. k. imperium
förenade ämbetsmyndigheten och det därmed
förenade handhavandet av auspicierna samt
till prästämbetena. Av p. bildades även en
rådsförsamling el. regerande korporation, pat-
res, sedermera utgörande en del av senaten.
P. sökte avstänga sig fj;ån plebs bl. a. genom
stadgandet, att äktenskapsrätt (connubium)
icke skulle finnas mellan de två stånden,
varmed förstods, att barn av patricisk fader och
plebejisk moder icke följde faderns stånd och
saknade intestatarvsrätt efter fadern. Den
romerska republikens inre historia befattar
sig under de första årh. väsentligen med
de av sed el. lag upprätthållna
ståndsolik-heternas undanröjande. P:s förmåga av ett
segt motstånd förklarade därvid rom.
historieskrivning, med en slutsats från senare
tiders partistrider, med att de hade stöd i ett
numerärt starkt klientel. Connubium skola
plebejerna ha erhållit 445 f. Kr. Från 342
till Caesars tid var i enlighet med förut
stiftad lag alltid åtm. den ene konsuln plebej.
Den förste plebejiske diktatorn valdes 356
f. Kr., den förste plebejiske pretorn 337. De
år 300 inrättade nya augurs- och
pontifex-ämbetena förbehöllos uteslutande plebejiska
sökande. Vissa prästämbeten kunde dock blott
innehavas av p., t. ex. värdigheten som rex
sacrorum, och enär patres, som bibehållit en
formell rätt att bekräfta senatsbeslut, vid
behov bildade det s. k. interregnum, kunde
blott en patricier bli interrex. Vid
republikens slut, då p:s speciella politiska inflytande
försvunnit, återstodo blott få patriciska ätter
— endast 14 äro bekanta —, varför Caesar
utnämnde ett antal p., liksom senare
Au-gustus och .andra kejsare. Kejsaren erhöll,
om han var plebej, alltid genom senatsbeslut
patricierrang. Jfr P a t r i c i u s. E. St.
Patrfcius, lat. namnform för Patrik.
PatrLcius, lat., patricier (se d. o.). Från
Konstantin den stores tid blev
patricierställ-ningen, patriciatet, i Rom av ny betydelse.
Det blev näml, då en på livstid förlänad hög
personlig värdighet med mycket hög rang och
särskilda utmärkelsetecken. Sedermera
utdelades den av påvarna, även åt konungar och
furstar, och betecknade då »kyrkans
beskyddare». Mot 900-talets slut och i början av
1000-talet bars titeln p. tidtals av staden
Roms världsliga behärskare (se C r e s c e
n-t i u s). E. St.
Patrik el. Patrick [pä’trik], S:t P a t r
i-c i u s, Irlands apostel och skyddshelgon
(omkr. 389—461), var trol. densamme som
britten Sucat (latiniserat Palladius),
vilken landade på Irland 432 och på 600-talet
av den iriska Romvänliga legenden gjordes
till Irlands egentlige apostel och
national-helgon. P:s äkta skrifter, hans »Confessio»
och »Epistula ad coroticum regulum
brito-num» (utg. av A. W. Haddan och W. Stubbs
i »Councils and ecclesiastical documents», II,
1873), vittna om bristfällig bildning och ringa
begåvning. Jfr Iro-skotska kyrkan.
Monogr. av J. B. Bury (1905). Hg Pl.
Patriksorden, Sankt (The most illustrious
Order of S:t Patrick), irländsk orden, stiftad
av Georg III 1783, uppkallad efter Irlands
skyddshelgon. Har endast e n grad. Nuv.
statuter 29 juli 1905. Insignierna äro: 1)
Oval, gyllene medaljong med åtsidans mitt
prydd av ett rött Andreaskors på vitt fält,
på korset en grön, guldkantad väppling, vars
tre blad bära var sin gyllene krona. Det vita
fältet omges av en blåemalj erad rand med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
