Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Paulus (Paulos) - Paulus, Heinrich Eberhard Gottlob - Paulusakter - Paulus’ brev - Paulus Diaconus - Paulus från Samosata - Paulus Heliæ - Pauluslitteratur - Paumotuöarna - Pauncefote, Julian, baron Pauncefote of Preston
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
753
Paulus, H. E. G.—Pauncefote
754
följarna av de unga kristna församlingarna i
Palestina och Syrien. I Damaskus plötsligen
omvänd till den tro han förföljt, blev han en
glödande förkunnare av Kristus. Utsänd av
den hednakristna församlingen i Antiokia,
upptog han, i början tills, m. Barnabas, en
omfattande missionsverksamhet bland de ö.
och n. Medelhavsländernas icke-judiska
stadsbefolkning. I olika repriser förkunnade han
evangelium och stiftade församlingar på
Cypern, i Mindre Asien, Makedonien och Akaja,
överallt förföljd av sina fanatiska landsmäns
hat. Även den lagstränga judekristendomen
såg med djupt ogillande på hans verksamhet,
emedan han ej ålade sina församlingar
omskärelse och att hålla Mose lag. Under en
vistelse i Jerusalem var han nära att falla
offer för folkets raseri men räddades genom
ingripande av den romerska garnisonen. Han
fördes till Caesarea och ställdes inför
landshövdingen, hos vilken han häftigt
anklagades av judarna. P. fick stanna i häkte i
Caesarea i två år, tills han på sin begäran om
att bli ställd inför kejsarens domstol blev
sänd till Rom. Om hans sista öden vet man
intet med visshet; en urgammal tradition
förmäler, att han led martyrdöden i Rom.
Vad man vet om P:s liv är hämtat dels
ur hans brev, dels ur Apg. De förra ge
mycket spridda, ofta svårtydda upplysningar, de
senare ge meddelanden av synnerligen olika
historiskt värde. Så äro t. ex. skildringarna
av P:s kristendomsförföljelse och omvändelse
starkt legendariskt färgade; berättelserna om
missionsresorna däremot äro på långa
sträckor goda. Kombinationerna av breven med
Apg:s uppgifter vålla i många fall olösliga
svårigheter. — De kronologiska data
i P;s liv äro till följd av källornas
fragmentariska karaktär ganska osäkra. Med hjälp
av indirekt inskriftsmaterial kan dock
konstateras, att hans verksamhet i Korint ägde
rum i början av 50-talet; den tvååriga
fångenskapen i Caesarea tog slut omkr. år 60. Hans
omvändelse inträffar sålunda i början på
30-talet, kanske redan 1—2 år efter Jesu död
och den kristna församlingens uppkomst.
Huruvida hans martyrium, såsom vanl.
antages, vållades av kristendomsförföljelsen
under Nero (år 64) eller var utgången på hans
process kan ej avgöras. I senare fallet är
tidpunkten obekant.
Litt.: L. J. Koch, »Paulus. Et livsbillede»
(1910) och »Paulus som karakter» (2:a uppl.
1917); O. Moe, »Apostelen P., hans liv og
gjerning» (1923) och »Apostelen P:s
forkyn-delse og lære» (1927; okritisk); L. Brun,
»Paulus’ kristelige tanker» (2:a uppl. 1929);
A. Deissmann, »P.» (2:a uppl. 1925; sv. uppl.
1910; 2:a uppl. 1918); E. von Dobschütz, »Der
Apostel P.» (I. »Seine weltgeschichtliche
Be-deutung», 1926; II, »Seine Stellung in der
Kunst», 1930); E. Schwartz, »Charakterköpfe
aus der antiken Literatur», II (2:a uppl.
1911); H. Lietzmann, »Petrus und P. in Rom»
(2:a uppl. 1927). A. Fr.
Påu’lus, Heinrich Eberhard G o
11-lob, rationalismens mest typiske
representant på exegetikens område (1761—1851),
prof, i Heidelberg 1811—44. P. stod hela sin
levnad igenom som den renodlade
rationalismens banerförare utan att beröras av de
djupgående filosofiska, etiska och religiösa
förändringar, som han fick bevittna. G. A-n.
Paulusakter, se P aul u sli t te r a tur.
Paulus’ brev, se P a u 1 i brev.
Pau’lus Diäconus, langobardisk
historieskrivare från 700-talet. Han vistades såväl vid
det kungliga hovet i Pavia som hos Karl
den store i frankerriket. P:s förnämsta
arbete är »Historia langobardorum», vari han
skildrar sitt eget ifolks öden intill 744. I
tryck är arbetet bäst återgivet i
»Monumenta Germaniæ historica». Som historisk
författare utmärker sig P. för
sanningskärlek, klokt användande av källorna och en
täml. god latinsk stil. S. T-g.
Paulus från Samosata [-må’-], biskop av
Antiokia från omkr. 260, den mest betydande
representanten för den dynamistiska
monar-kianismen (jfr Monarkianer). Enl.
honom förenade sig vid Jesu födelse Guds
logos (Guds förnuft el. vishet), som icke
tänktes personligt skilt från Gud, med människan
Jesus, som eljest till sin natur är »nedifrån».
P. blev dömd som kättare på en synod i
Antiokia, trol. 268, och avsatt 272. G. A-n.
Paulus Hellæ, se H e 1 g e s e n, P.
Pauluslitteratur (oäkta). Redan i första
kristna årh., i N. T., dyker det upp skrifter
av okända författare, vilka skriva under
aposteln Paulus’ namn. Möjligtvis tillhör
andra brevet till tessalonikerna och brevet
till kolosserna denna kategori, efter all
sannolikhet Efeserbrevet och alldeles säkert de
s. k. pastoralbreven (första och andra brevet
till Timoteus och brevet till Ti tus). — I 3:e
årh. författades de s. k. P a u 1 u s a k t e r n a,
som samlade och bearbetade den rika
kyrkliga och folkliga Pauluslegenden; av denna
skrift kommo enskilda delar i omlopp, t. ex.
Acta Pauli et Theclae, Pauli martyrium och
tredje Korintietbrevet. — Av senare datum
äro ett brev till Laodicea (Kol. 4: 16) och ett
(förlorat) brev till församlingen i Alexandria.
En Paulusapokalyps tillkom omkr. 400. En
brevväxling mellan filosofen Seneca och
aposteln Paulus omtalas f. ggn av
Hierony-mus. Litt.: E. Hennecke, »Neutestamentliehe
Apokryphen» (2:a uppl. 1924). A. Fr.
Paumotuöarna, se Tuamotuöarna.
Pauncefote [på’nsfot], Julian, adlad 1874
(sir Julian Pauncefote), från 1899 baron P.
of Preston, engelsk jurist och diplomat
(1828—1902). Efter verksamhet i kolonierna
inträdde P. 1876 i utrikesministeriet, där
han 1882—89 var permanent understatssekr.
Från 1889 till sin död var P. sändebud i
Washington (från 1893 med titeln
ambassadör). Han var en ivrig anhängare av
skiljedom vid internationella konflikter och avslöt
1897 en överenskommelse om skiljedom i alla
framtida tvister mellan England och U. S. A.,
vilken dock på grund av amerikanska
senatens motstånd förföll. Då hade han
medverkat till institutets tillämpning i två
konflikter med U. S. A.: den ena om
sälfång-sten i Beringshav (se d. o.), den andra om’
Britt. Guayanas gräns mot Venezuela. Som
delegerad vid Haagkonferensen 1899 hade P.
stor del i Permanenta internationella
skiljedomstolens upprättande. I Panamakanalens
förhistoria gjorde P. en viktig insats (se
Hay-Pauncefote-fördraget). V. S-g.*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
