Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pedagogi - Pedagogik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
765
Pedagogik
766
nämning på fordom förekommande en- el.
två-klassiga läroanstalter, under senare delen av
1800-talet vanl. motsvarande den lägsta, resp,
de två lägsta elementarskolklasserna.
Peda-gogierna — tidigare ganska talrika —
minskades undan för undan i antal: somliga
upp-gingo i folkskolväsendet på platsen, andra
utvidgades till lägre allmänna läroverk
(senare realskolor el. samskolor), andra åter
indrogos, de sista i samband med 1904 års
läroverksreform. Fr. Sg.
Pedagogik (se P e d a g o g), vetenskapen om
uppfostran i vidsträckt bemärkelse. Len del
av p., som handlar om
undervisningsmetoderna, kallas metodik. — Som vetenskap
står p. i så nära förhållande till andra
vetenskaper, att den ofta framställts blott som en
del el. en tillämpning av dem. Dock bör
alltid hållas i sikte, att de bidrag, som andra
vetenskaper lämna till p., här tjäna ett
strängt fasthållet enhetligt syfte, det att
belysa och, låt vara i relativ och tidsbestämd
mening, lösa uppfostrans svåra problem. Det
är denna enhetliga inriktning, som gör p.
till en självständig vetenskap. — Genom sitt
samband med etiken måste p. delvis föras till
en rationell metod, men genom
uppfostrings-verksamhetens beroende av historiska
förutsättningar får p. även sina empiriska
grundvalar och måste använda empiriska
metode r. Särskilt under de senare åren
härden experimentella metoden visat
sig i hög grad fruktbar inom p.
Föregången av vissa uttalanden av s o f i
s-terna och av Sokrates’ originella
upp-fostrarverksamhet, var Platon den förste,
som framställde grundtankarna till ett
pedagogiskt system. 1 sin dialog »Staten»
utvecklade han de grundsatser, enl. vilka
ungdomen skulle uppfostras för att duga till
medborgare i hans idealstat. Han framställde
f. ggn fordran på statens omhändertagande
av ungdomens uppfostran. Musiken,
gymnastiken och den vetenskapliga bildningen samt
slutligen filosofien ville han ställa i denna
moraliska och sociala uppfostrans tjänst.
Aven Aristoteles har uppmärksammat
de pedagogiska frågorna. Det grekiska
bildningsidealets begränsning framträdde framför
allt i dess aristokratiska ensidighet och
föraktet för det praktiska arbetet. Bland
romarna fick Q u i n t i 1 i a n u s för flera årh.
anseendet som en pedagogisk auktoritet
genom de kloka undervisningsreglerna i sin
skrift om talarens uppfostran. Medeltiden
utvecklade i den kristliga fromheten ett nytt
bildningsideal men gick i den pedagogiska
teorien ej utöver de klassiska auktoriteterna.
Den äldre skolan karakteriserades länge av
sin förkärlek för de formellt bildande ämnena,
särskilt de klassiska språken, ävensom därav,
att den kunskap, som förvärvades, alltför
ofta stannade vid ett dött ordvetande. P:s
historia i nyare tid är till stor del historien
om striden mot detta gamla skolideal, som
med traditionens hela sega kraft levat kvar
till senare tider, låt vara alltmer omstritt
och försvagat. C o m e n i u s och P e s
talo z z i hävdade gentemot detta ideal den
konkreta åskådningens betydelse för all
verklig kunskapsmeddelelse. Locke framhöll bl.
a. den psykologiska insiktens betydelse för
\ undervisning och uppfostran. Rousseau
’predikade individens och särskilt barnets rätt
till fri utveckling ifrån dess egna,
naturliga förutsättningar och utan hinder av en
förkonstlad kulturs hämmande tvång. Under
1800-talet skönjas särskilt två pedagogiska
huvudriktningar, båda med anknytningar till
Pestalozzi. Den ena huvudriktningen, vars
främste förkämpe var H e r b a r t, var
övervägande intellektualistisk, lade stark vikt vid
tankens skolning och vid kunskapsförvärvet.
Den andra huvudriktningen, som vars
förkun-nare i äldre tid F r ö b e 1 bör framhållas, har
särskilt hävdat betydelsen av viljans
stärkande och starkt framhållit kravet på de ungas
självverksamhet i skolarbetet som ett
verksamt medel för denna viljefostran. Mot
1800-talets slut vann denna senare riktning
alltmer terräng i en alltmer framgångsrik kamp
mot den tidigare förhärskande
intellektualismen i p. och skola. Vid denna tidpunkt
framträdde som målsmän för denna riktning
framstående pedagoger, ss. tysken
Kerschen-s t e i n e r och amerikanen D e w e y. Under
1900-talet och särskilt efter världskriget har
ett alltmer målmedvetet arbete nedlagts på
viljepedagogikens praktiska utformande i
skolundervisning. Särskilt ha amerikanska
(Helen Park h urs t, Washburne m.
fl.) och österrikiska (F a d r u s, G 1 ö c k e 1,
Buerger m. fl.) pedagoger framgångsrikt
verkat för utformande av nya arbetsmetoder.
En radikal riktning (»den fria skolan») har
med anknytning till Rousseau sökt hävda och
i praktiken tillämpa elevernas frihet att
själva välja sina arbetsuppgifter (M aria
Montessori, V. Paulsen). I anslutning
till dessa strömningar har även starkt
hävdats betydelsen av elevernas sociala fostran
genom anordnande av grupparbeten m. m.,
och skolor ha utformats i denna anda, t. ex.
die Gemeinschaftsschulen i Tyskland.
Slutligen har de senare årens starka pedagogiska
intresse avsatt betydande resultat i en
omfattande barn- och ungdomspsykologisk
litteratur (W. A. Lay, Ernst Meumann,
Stanley Hall, É. Sprang er, Karl och
Charlotte Bühler, A. Lilius m. fl.).
Den pedagogiska litteraturen
är ytterst omfattande. Här må nämnas
endast några arbeten, som lämna en första
orientering inom nutida p.: G. Compayré,
»Cours de pédagogie» (19: e uppl. 1906) ; W.
Rein. »Pädagogik in systematischer
Darstel-lung» (2:a uppl., 3 bd, 1911—12); P. Barth,
»Die Elemente der Erziehungs- und
Unter-richtslehre» (10 :e uppl. 1923; sv. övers., 2 bd,
1915—16) ; H. Leser, »Das pädagogische
Problem in der Geistesgeschichte der Neuzeit» (2
bd, 1925—28). Av svenska arbeten må nämnas
B. Hammer, »Experimentell och intuitiv
pedagogik» (1909) och »lakttagelseförmågan» (s.
å.), H. Larsson, »Kunskapslifvet» (s. å.), och
A. Herrlin, »Pedagogiken och dess studium»
(1908) samt »Minnet» (1909). •—- P:s och
upofostrans historia behandlas bl. a. av K.
Schmidt, »Geschichte der Pädagogik» (4 bd,
1860—62), K. A. Schmid (fortsatt av sonen
G. Schmid). »Geschichte der Erziehung» (5 bd,
1884—-1902), T. Ziegler, »Geschichte der
Pädagogik» (3:e unpl. 1909). P. Barth, »Die
Geschichte der Erziehung in soziologischer und
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
