Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peder, S:t - Pederast - Pederasti, Grekisk kärlek - Peder Fredag - Peder Galle - Peder Jakobsson, Peder kansler, Peder Sunnanvänder - Peder Månsson (Petrus Magni)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
769
Peder—Peder Månsson
770
Peder, S : t, se Peter, S : t.
Pedera’st (se P e d e r a s t i), »gosseälskare»,
åt pederasti hemfallen mansperson.
Pederastl (grek, paiderasti’a, »gossekärlek»),
Grekisk kärlek, kärleksförhållande
mellan män och gossar el. ynglingar. P. nämnes
icke av Homeros. Den florerade i de doriska
staterna, i vilka den främjades av de
egendomliga levnadsförhållandena där; män och
ynglingar levde tillsammans, skilda från
kvinnorna och sysselsatta med idrott och
vapenövningar. Förhållandet var från början grovt
sinnligt men omkläddes med en ideell dräkt
och brukades i pedagogiskt syfte. I Sparta
hade varje gosse sin eispnölas (ung. den som
inspirerar), vilken tjänade honom som
handledare och föredöme och satte in hela sin
kraft på att synas förebildlig i den yngres
ögon. Det säges, att den berömda elittruppen,
den »heliga skaran», i Tebe bestod av dylika
par och att dess utomordentliga tapperhet
berodde just därpå. På Kreta fick förhållandet
fasta former, påminnande om äktenskapets,
och började med att den äldre bortrövade
gossen. Seden övertogs av de andra grekiska
stammarna men fick hos dem ej samma så att
säga institutionella karaktär som hos dorerna,
ehuru den grep mycket starkt omkring sig.
Den förekommer i mytologien och nämnes ofta
i komedien. P. uppfattades här å ena sidan
som en onaturlig last, ibland bekämpad med
lagstiftningens hjälp. Ä andra sidan
omkläddes den med ett ideellt skimmer, vartill
bidrog, att kärleksförhållandet mellan man och
kvinna på grund av kvinnans tillbakasatta
ställning saknade denna idealisering.
Sokra-tes var icke okänslig för gosseskönhet, ehuru
han övervann den sinnliga driften, och Platon
förhärligade den (i »Symposion»), visserligen
som den lägsta formen av kärleken till det
sköna. Kyniska och stoiska filosofer
bekämpade p. utan större framgång. Med den
grekiska kulturen kom p. till Rom, där den
saknade ideell omklädnad och betraktades som
last men dock var utbredd. Jfr
Homosexualitet. — Litt.: E. Bethe, »Die
do-rische Knabenliebe» (i Rheinisches Museum
fiir Philologie, bd 62, 1907). M. Pn N-n.
Peder Fredag, krigare (d. 1525). Torde
urspr. ha varit borgare i Stockholm, motsatte
sig 1520 starkt förslaget om stadens
dagtingan med danskarna, slöt sig 1521 till
Gustav Vasa och fick av honom kaparbrev.
Okt. s. å. blev P. hövitsman i lägret på Lovön,
utmärkte sig vid belägringen av Stockholm
och stupade vid stormningen av Kalmar. Jfr
N. Ahnlund i »Oljoberget och
Ladugårdsgärde» (1924).
Peder Galle, se G a 11 e, P.
Peder Jakobsson, Peder kansler, även
kallad Peder Sunnanväder, kansler,
utvald biskop, upprorsledare (d. 1527). Var
bördig från Gotland och hade en trol. rätt
långvarig prästerlig bana bakom sig, då han
1506 blev riksföreståndaren Svante Nilsson
Stures kansler. Hans öden voro därefter på
det närmaste förbundna med Sturehusets.
Efter herr Svantes död fortfor han att vara
kansler under Sten Sture d. y:s hela
riks-föreståndartid och intog hos denne en
»allrådande ministers» ställning.
Riksförestån
darnas gunst främjade hans kyrkliga karriär:
tidigare kanik i Linköping, blev han 1510
kyrkoherde i Stockholm och 1515 tillika
dekan i Västerås. Sedan Sten Sture 1520
avlidit, sändes P. av Kristina Gyiienstierna till
Danzig och Polen för att där söka utverka
militär hjälp mot Kristian II, så att det
svenska riket skulle kunna bevaras åt herr
Stens unga söner, av vilka den äldste, Nils
Sture, åtföljde honom på resan. Ambassaden
misslyckades, men genom sin
utomlandsvis-telse undgick P. att falla offer för de blodiga
förföljelser, som drabbade Stureättens
anhängare vid Kristians tronbestigning i
Sverige s. å. Under Gustav Vasas befrielsekrig
återkom han till Sverige och blev, trol. i
början av 1523, vald till biskop i Västerås.
I denna egenskap bevistade han
Strängnäs-riksdagen 1523, där Gustav Vasa korades till
konung, men han kunde senare ej dölja sitt
missnöje med att Sturarna sålunda
undanträngts av Gustav. Han blev därför på den
nye konungens bedrivande avsatt från
biskopsämbetet redan i sept. s. å. Harmen
häröver gjorde honom till upprorsman. Tills, m.
mäster Knut Mickelsson ledde han det s. k.
Första dalupproret 1524—25 (se D a 1 u p
p-ror), som åsyftade en restauration av
Sture-väldet. Sommaren 1525 måste han fly till
Norge; utlämnad därifrån på Gustav Vasas
begäran, dömdes han till döden och
avrättades i Uppsala 18 febr. 1527. G. C-n.
Peder Månsson (latiniserat Petrus Ma
g-n i), biskop, författare (födelseår okänt, d.
1534). Blev birgittinmunk 1499 och sändes
1507 till Rom för att åt Vadstena kloster
söka återvinna den heliga Birgittas hus (jfr
Birgittas hus). Efter tre års
rättegångar lyckades han också vinna sitt mål.
Han stannade sedan i Rom 16 år som ombud
för Vadstena kloster och föreståndare för
nämnda hus samt idkade då jämväl lärda
studier, bl. a. i kanonisk rätt. Gustav I föreslog
honom till den avsatte biskop Peder
Jakobssons efterträdare i Västerås, och han antogs
även därtill av domkapitlet. 1 maj 1524
vigdes han till biskop i Rom, vilket kom att
bevara den s. k. apostoliska successionen åt
svenska kyrkan. P. vigde näml, senare i sin
ordning flera andra svenska biskopar
ävensom ärkebiskop Laurentius Petri. Hans
sympatier voro avgjort på den katolska sidan,
men han hade icke kraft att motsätta sig
reformationens fortgång. P. var en av
Sveriges första lärda författare på svenska. Av
hans skrifter märkas bl. a. en
»bergsmans-konst», ett par skrifter i krigskonst, en
läkar-bok, ett slags lantbrukspraktika, ett
fragment av ett lapidarium på svenska, utgörande
en beskrivning på ädelstenar i alfabetisk
ordning, samt ett kalendarium med prognostika
ävensom strödda tekniska rön och uppsatser.
I avskrift finnes i Uppsala univ.-bibl.
»Barna-boken», en fri, med intressanta tillägg
försedd övers, från Erasmus’ »Institutio principis
christiani», vari humanismens pedagogiska
ideal f. ggn företrädes på svenska. — Litt.:
E. Hildebrand, »Den svenska kolonien i Rom
under medeltiden» (i Hist. Tidskr. 1882); E.
Smedberg, »Peder Månssons landsmanskap»
(1920). Av R. Geete ha i Samlingar utg. av Sv.
XV. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
