Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pedrell, Felipe - Pedro - 1. Pedro I (konung av Aragonien) - 2. Pedro II (konung av Aragonien) - 3. Pedro III (konung av Aragonien) - 4. Pedro IV (konung av Aragonien) - 1. Pedro I (kejsare av Brasilien) - 2. Pedro II (kejsare av Brasilien) - Pedro den grymme (konung av Kastilien) - 1. Pedro I den stränge (konung av Portugal) - 2. Pedro II (konung av Portugal) - 3. Pedro III (titulärkonung av Portugal) - 4. Pedro IV (konung av Portugal) - 5. Pedro V av Alcántara (konung av Portugal) - Peel (stad) - Peel, släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
773
Pedro—Peel
774
en av Spaniens främsta tonsättare. Ät spansk
musikhistoria ägnade han ingående studier
och utgav gedigna uppl. av de gamla
mästarnas verk: »Hispaniæ schola musica sacra»
(1894 ff.), »Teatro Ifrico espanol anterior al
siglo XIX» (5 bd, 1897—98). P. anslöt sig som
tonsättare närmast till den ryska skolan men
sökte tillämpa denna riktnings idéer på det
nationellt spanska. Han ivrade även för
spansk folkmusik. — Om P. har hl. a. skrivits
av R. Mitjana (1901) och E. Istel (i Musical
Quarterly 1904). En Pedrellfestskrift utkom
1911, en bibliogr. (av A. Reiff) i Archiv für
Musikwissenschaft 1921. T. N.
Pedro, sp. och port, namnform för Peter.
Pedro, konungar av Aragonien.
1. P. I (d. trol. 1105) var konung från
1094. — 2. P. II (omkr. 1176—1213)
efterträdde 1196 sin fader, Alfonso II. P.
bekämpade valdenserna samt deltog i det korståg,
som vid Tolosa 1212 bröt morernas makt. Han
inblandades i striden mellan greven av
Tou-louse och albigenserna och stupade. — 3. P.
III (1239—85), den föreg:s sonson och son till
Jakob I, som han efterträdde 1276. Strax
efter sicilianska aftonsången 1282 blev P.,
som var konung Manfreds svärson, konung av
Sicilien men lyckades ej erövra Neapel. Hans
krig kostade stora summor, och P. tvangs 1283
att utfärda det s. k. stora privilegiet, som
inskränkte kungamakten. Jfr O. Cartellieri,
»Peter von Aragon und die Sizilianische
Vesper» (1904). — 4. P. IV (1319—87), den föreg:s
sonson, konung från 1336. P. var en kraftig
härskare, förde ständigt krig och erövrade
Balearerna 1344. Han understödde Henrik av
Trastamara mot Pedro den grymme.
Pedro, kejsare av Brasilien.
1. P. I (1798—1834), son till konung Johan
VI av Portugal, fördes 1807 till Brasilien
och kvarstannade där, då fadern 1821
återvände till Portugal. Då Brasilien följ, år slet
förbindelsen med moderlandet, utropades P.
okt. 1822 till kejsare av Brasilien. 1826 ärvde
han Portugals krona men lämnade denna till
sin sjuåriga dotter, Maria da Gloria, med sin
broder dom Miguel (se d. o.) som regent. P.
kom i konflikt med sina brasilianska
undersåtar (se Brasilien, sp. 1136), abdikerade
1831 till förmån för sin son Pedro II (se 2
nedan) och återvände till Portugal, där han
efter långvariga strider maj 1834 nödgade
dom Miguel att kapitulera och själv blev
regent; han dog dock redan 24 sept. 1834. P.
var först g. m. Leopoldina av Österrike, sedan
1829 med Amalia av Leuchtenberg, syster till
drottning Josefina av Sverige-Norge.
2. P. 1 1 (1825—91), son till Pedro I.
Utropades vid faderns
abdikation 1831 till
kejsare och
förklarades 1840 myndig. P.
var strängt
konstitutionell, gjorde mycket
för sitt lands
ekonomiska och sociala
uppryckning och
förvärvade allmän aktning.
Bl. a. förbättrade han
folkskoleväsendet.
Under en resa, som P.
1887—88 gjorde i
Eu
ropa, var P:s dotter Isabella, g. m. greven av
Eu (se d. o.), regent, och då fattades ett
förhastat beslut om slaveriets omedelbara
upphävande, vilket jämte missnöjet med P:s
arvingar ledde till en militärkupp nov. 1889,
varefter P. med sin familj flydde till Europa
och Brasilien blev republik. Se vidare
Brasilien, sp. 1137.
Pedro den grymme, konung av Kastilien
(1334—69), son till Alfonso XI, som han 1350
efterträdde. Bakslug och lättsinnig, blev P.
allmänt hatad. Hans halvbror Henrik av
Trastamara började flera gånger uppror. Då
P. 1362 angrep Aragonien, bildades en liga
mot honom, och P. fördrevs. Med hjälp från
Svarte prinsen (se Edvard, sp. 326—327)
blev dock Henrik besegrad vid Näjera
(Na-varrete) 1367 (jfr Du Guesclin). Då P.
1369 besegrats av Henrik, blev han gripen
och dräptes av brodern.
Pedro, konungar av Portugal.
1. P. I d e n s t r ä n g e, el rigoroso (1320
—67), konung från 1357. Fick sitt namn på
grund av den grymhet, varmed han hämnades
mordet på sin älskarinna Ines de Castro (se
Ca st ro), och för sin stränghet mot
förbrytare. I folkets minne levde P. som de fattigas
försvarare mot adel och prästerskap.
2. P. 1 1 (1648—1706), son till Johan IV.
Stödd på jesuiterna, ställde sig P. i spetsen
för oppositionen mot sin svage bror Alfonso
VI, som han lät fängsla 23 nov. 1667. Cortes
sanktionerade kuppen, och P. övertog
regeringen men antog först 1683, vid Alfonsos död,
konunganamn. Han slöt sig 1703 till den
stora koalitionen mot Ludvig XIV och ingick
s. å. med England det för Portugals framtida
ställning betydelsefulla Methuenfördraget. Jfr
Portugal, historia.
3. P. III, titulärkonung (1717—86), son
till Johan V. Var sedan 1760 g. m. sin
brorsdotter tronföljarinnan Maria Francisca
Isabella och fick vid hennes tronbestigning 1777
konunganamn.
4. P. IV, konung mars—maj 1826 och 1822
—31 kejsare av Brasilien, se P e d r o, sp. 773.
5. P. V avAlcäntara (1837—61)
efterträdde 1853 sin mor, Maria da Gloria, men
stod till 1855 under sin fars, Ferdinands av
Sachsen-Koburg, förmynderskap. Ä. S-n.
Peel [pil], hamnstad på ön Man (se d. o.).
Peel [pH], engelsk släkt, härstammande
från fabriksägaren Robert P., som på
sin bomullstygsfabrik invid Blackburn
införde kalikåtryckningen i Lancashire. Hans
son sir Robert P. (1750—1830) ökade
väsentligt den fäderneärvda förmögenheten och
tillämpade tidigt vid sina fabriker samtidens
tekniska förbättringar på textilindustriens
område. Han blev 1790 led. av underhuset,
stödde Pitts politik, uppsatte 1798 under
kriget mot Frankrike 6 komp, frivilliga och blev
därför 1800 upphöjd till baronet. Om hans
son statsmannen sir Robert P. se nedan.
Dennes bror generallöjtnant Jonathan P. (1799
—1879) var 1826—68 (konservativ) led. av
underhuset samt var krigsminister i två av
lord Derbys ministärer (1858 och 1866—67).
Sir Robert P:s äldste son, sir Robert P.
(1822—95), var 1844—50 diplomat samt led.
av underhuset 1850—86. Som politiker var
han vankelmodig, räknades från 1855 som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
