Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peel, släkt - Peel, Arthur Wellesley - Peel, sir Robert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
775
Peel, A. W.—Peel, R.
776
liberal, var 1861—65 minister för Irland i
Palmerstons andra ministär, framträdde på
1870-talet som »liberalkonservativ» och bröt
med Gladstone på grund av dennes
orientaliska politik. 1884 valdes han till
underhusled. på ett konservativt program, nedlade 1886
sin röst vid home-rule-frågans avgörande och
föll igenom vid valen s. å. Han sålde 1871
faderns dyrbara tavelsamling till National
gallery. Hans bror sir F r e d e r i c k P. (1823
—1906) var 1849—73 led. av underhuset, var
i Palmerstons första ministär 1855—57
under-statssekr. för krigsärenden och som sådan
krigsministeriets representant i underhuset,
tillhörde 1859—65 som skattkammarsekr.
Palmerstons andra ministär, adlades 1869 samt
var från 1873 led. av en
skiljedomskommis-sion för järnvägar och kanaler. Om sir
Robert P:s yngste son, Arthur W. P., och dennes
son W. R. W. P. se nedan. V. S-g.
Peel [pil], Arthur Wellesley, från
1895 viscount Peel, engelsk politiker (1829
—1912), yngste son till sir R. P.; se släktart.
Var 1865—95 (liberal) medlem av underhuset,
innehade 1868—74 och 1880—84
understats-sekreterarposter i Gladstones båda första
ministärer, var 1884—95 underhusets talman,
vilken post han innehade till april 1895, och
blev vid sin avgång viscount. Som talman
vann P. alla partiers aktning genom
opartiskhet, takt samt grundlig kännedom om
underhusets regler och sedvänjor. V. S-g.
Peel [pH], sir Rober t, engelsk statsman
(1788 5/2—1850 2/7); se släktart. P.
uppfostrades i stränga torygrundsatser; fadern såg
redan från hans skoltid i honom landets
blivande premiärminister. Redan 1809 blev
P. underhusmedlem,
1811 understatssekr.
för krigs- och
koloniärenden i Percevals
ministär; 1812—18 var
han minister för
Irland i Liverpools
ministär. 1819 blev han
ordf, i det
parla-mentsutskott, som
skulle utreda
myntfrågan, och bragte s.
å. till stånd en lag,
enl. vilken Englands bank åter skulle med
guld inlösa sina sedlar (»cash payment»), det
första framstående provet på P:s utmärkta
finansiella förmåga. Sedan P. 1822 som
inrikesminister inträtt i Liverpools kabinett,
genomdrev han bl. a. en serie lagar, som
inneburo en omfattande mildring av den
barbariska strafflagen; bl. a. upphävdes omkr.
250 gamla lagar och förordningar, som
stadgat dödsstraff även för en rad rätt
obetydliga förbrytelser. Då Canning 1827 blev
premiärminister, ansåg sig P. på grund av sitt
motstånd mot katolikernas emancipation
böra avgå, men i Wellingtons ministär blev
han ånyo inrikesminister (aug. 1828) och
genomdrev 1829, kraftigt understödd av
Wellington, mot konungens och högtories’ sega
motstånd lagen om katolikernas
emancipation, varvid han öppet erkände, alt han
alltjämt principiellt ogillade denna reform men
ansåg den vara ett mindre ont än det
in
bördes krig på Irland han väntade, om
reformen ytterligare fördröjdes. Han
inrättade 1829 Londons poliskår, som då avlöste
den föråldrade säkerhetsvakten, en för den
allmänna säkerheten i huvudstaden
epokgörande åtgärd. Sedan Wellingtons ministär
1830 avgått, bekämpade P. ihärdigt den 1831
av lord Greys liberala ministär föreslagna
stora representationsförändringen. När
emellertid reformen 1832 genomförts, tog P.
konsekvenserna därav, uttalade sig för en
moderat reformpolitik på de nya parlamentariska
grundvalarna och vann snart genom sin
personliga auktoritet stort inflytande i
underhuset. Då Vilhelm IV i nov. 1834 avskedade
whigministären Melbourne, ställdes P., som i
hast tillkallades från en resa i Italien, som
förste skattkammarlord och finansminister
(skattkammarkansler) i spetsen för det nya
kabinettet. Det manifest, som han vid
parla-mentsupplösningen ställde till sina valmän i
Tamworth (tåe Tamworth manifesto), angav
riktlinjerna för det moderata »konservativa»
parti, som under hans ledning framvuxit ur
det ålderdomssvaga högaristokratiska
tory-partiet. P. lyckades ej erhålla majoritet i
underhuset och avgick därför redan i april
1835. En ministerkris inträdde 1839, men
den unga drottning Viktorias motstånd mot
P:s krav på att några hovdamer, tillhörande
whigpartiet, skulle vid ministärskiftet
ersättas med konservativa sådana (the bedchamber
question), föranledde P. att uppge försöket
att bilda ministär. Vid whigministärens
slutliga fall (aug. 1841) bildade P. emellertid ett
starkt kabinett, som vid de nya valen till
underhuset erhöll betydande majoritet. Han
motsatte sig 1843 kraftigt O’Connells krav
på upphävande (repeal) av unionen mellan
Irland och Storbritannien men utverkade
1845 ett väsentligen ökat anslag åt det
katolska prästseminariet i Maynooth och
anordnade en betydelsefull utredning rörande
jordegendomsförhållandena på Irland.
Fullföljande Huskissons moderata frihandelspolitik
från 1820-talet, genomdrev P. 1842—46, utom
avskaffandet av nästan alla införselförbud,
dels en nedsättning, dels ett fullständigt
upphävande av en mängd tullar. T. o. m.
spannmålstullarna vågade han angripa, trots att
han under sin tidigare bana ofta försvarat
dem. Den förfärliga missväxt, som 1845
hemsökte Irland och delar av Storbritannien,
övertygade honom om att genomgripande
tull-nedsättningar voro av nöden. Med stöd av
de radikala, whigs och ett antal moderata
konservativa genomdrev han 1846, att den
1842 sänkta glidande tullskalan skulle
betydligt nedsättas och 1 febr. 1849 alldeles
upphöra för att lämna rum åt en föga
betungande registreringsavgift på importerad
spannmål. De hänsynslösa angrepp, som han för
sitt avfall från jordbruksintresset fick utstå
från ultratories (hetsigast vid anfallen voro
Disraeli och lord George Bentinck), ledde till
sprängning av det mäktiga parti, vars
ledare han så länge varit. Hans motståndare
inom detta gjorde för att hämnas gemensam
sak med underhusets liberaler i en irländsk
fråga och bragte därigenom ministären i
minoritet (25 juni). P. avgick 29 juni och
understödde därefter de till makten återkomna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
