Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pegnitzorden (Gekrönter Blumenorden) - Pegomyia - Pegu - Péguy, Charles - Pehkonen, Frans Albert - Pehlevi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
781
Pegnitzorden—Pehlevi
782
Pegnitzorden (Gekrönter B 1 u m e
n-orden), tyskt vitterhetssällskap, stiftat
1644 av Ph. Harsdörffer och J. Klaj i
Nürnberg, uppkallat efter floden Pegnitz (se d. o.).
Det odlade herdedikten, efterbildade
italienare och spanjorer i konstlade strofformer
och prunkstil. Orden fortlever, ombildad till
litteratursällskap.
Pegomy’ia, zool., se Betflugan.
Pegu [plgc/], huvudstad i distr. Pegu i
britt.-ind. divisionen Pegu (34,336 kvkm,
2,030,044 inv. 1921), prov. Burma (se karta
vid d. o.), vid floden Pegu; 18,769 inv. (1921).
P. var fordom huvudstad i Nedre Burma och
Talaingdynastiens (jfr M o n) residens.
Annekterades 1852.
Péguy [pegi’], Charles, fransk författare
(1873—1914). F. utom äktenskapet i Orleans,
kom P. genom mecenaters ingripande till
Paris för att studera. 1900 uppsatte han en
tidskr., Les Cahiers de la Quinzaine, som till
hans död på slagfältet vid Marne (5 sept.
1914) förblev samlingsorganet för den
radikala unga intelligensen. Här publicerade P.
allt vad han själv skrev. Han är den, som
framför alla andra inträngt i och omsatt
Bergsons teoretiska spekulation i ett
socialt-nationellt handlingsprogram. I
Dreyfusproces-sen tog han, från början marxistisk socialist,
lidelsefullt revisionisternas parti; han slutade
som katolsk konvertit. För sina landsmän
står P. som den symboliske ledaren för den
av världskriget märkta studentungdomen, la
génération sacrifiée. Med sin bildrika,
flammande prosa erinrar han på en gång om
Rousseau och V. Hugo. Bland hans religiösa
dramer, inspirerade av Chartreskatedralens
medeltidsskulptur, må nämnas »Le mystère
de la charité de Jeanne d’Arc» (1910; uppf.
som minnesföreställning på Comédie frangaise
1924). En samling »CEuvres choisies» utgavs
1920 (med bibliogr.), en annan, fullständigare,
1927. Litt.: D. Halévy, »Péguy» (1919); P.
Lasserre, »Les chapelles littéraires» (1920); R.
Johannet, »Itinéraires d’intellectuels» (1921);
J. & J. Tharaud, »Notre cher Péguy» (2 dir,
1926). Kj. S-g.
Pe’hkonen, Frans Albert, finländsk
ämbetsman (f. 1870). Blev 1908 häradshövding
i Uleå domsaga, 1917 led. av senatens
justitie-dep. och efter ombildningen 1918 justitieråd
i högsta domstolen, vars president han blev
1929. H. E. P.
Pe’hlevi, vedertaget namn på
västmedel-iranskan, d. v. s. de iranska språk och
dialekter, som talades och skrevos i Iran ung.
300 f. Kr.—650 e. Kr. Ordet betyder eg.
»partiska» och betecknar i trängre
bemärkelse den iranska, som skrevs och talades i
parterriket (se Parte r). Detta rikes off.
språk var grundat på nordvästdialekterna
och skrevs med ett nordarameiskt alfabet. I
s. v., framför allt i provinsen Pars el. Persis,
förekom tidigt ett självständigt skriftspråk,
som var baserat på sydvästdialekterna och
begagnade en annan form av det arameiska
alfabetet. Det är huvudsaki. detta språk, som
man något oegentligt plägar kalla pehlevi,
ehuru det åtm. borde heta sydvästpehlevi el.
sasanidisk pehlevi; i modern vetenskap kallas
det ofta pärsik, d. v. s. »språket i Pars».
Detta språk blev genom de från Sydiran
ut
gångna sasaniderna, som 226 e. Kr. svingade
sig upp till Irans behärskare, upphöjt till
persernas off. språk. På egentlig el.
arsaci-disk p. föreligga från arsacidisk tid endast
få minnesmärken, men de första sasaniderna
ha ofta avfattat sina inskrifter på detta
språk. Sydvästpehlevi el. pärsik är däremot
fylligt representerad, dels av en mängd
inskrifter från den tidigare sasanidiska tiden,
dels av den mazdayasniska (mazdeiska)
kyrkans religiösa litteratur, av vilken man
känner viktiga partier genom den parsiska
församlingen i Bombay och omnejd. Denna
litteratur består dels av översättningar från
Avesta (se d. o.), dels av teologiska
kompilationer, ss. »Bundahisn» (Världsskapelsen),
huvudkällan för den mazdayasniska
kosmogo-nien och kosmologien, den etiska skriften
»Mè-nökö xrat» (Den himmelska visheten),
kate-kesartade översikter över den mazdayasniska
dogmatiken och etiken m. m. »Dènkart»
(Reli-gionsboken) är en vidlyftig
religionsveten-skaplig encyklopedi, som sammanställts efter
sasanidrikets fall men nästan uteslutande
bygger på sasanidiska källor. Boken om
prästen Arda virafs himmels- och
helvetes-vandring är också i sin nuv. form sen men
återgår på äldre källor. Av
profanlitteraturen äro bevarade t. ex. en legendartad
framställning av den förste sasanidens, Ardasir
i Päpakäns, liv och den till den episka
sagolitteraturen hörande skriften »Zarérs
minnesbok». Förlorad är däremot det sasanidiska
hovets off. rikskrönika »Xuatäinämak»
(Konungaboken), vars innehåll dock kan till stor
del rekonstrueras ur senare islamitiska verk.
Förlorad är också läkaren B u r z ö e s övers,
av »Pancatantra» (se d. o.), men en del av dess
innehåll återfinnes i Tusen och en natt.
Däremot finnas fortfarande delar av lagsamlingen
»Tusen rättsfall», vartill kommer en mängd
ännu icke dechiffrerade papyri från den
persiska ockupationen av Egypten 614—630 e.
Kr. — Även de kristna i sasanidriket
begagnade i stor utsträckning riksspråket i sina
religiösa skrifter; fragment av en
psaltar-översättning ha återfunnits i östturkestan.
— Då Mäni framträdde med sin nya religion,
sökte han främst vinna de nyss till makten
komna sasaniderna och avfattade därför
några av sina huvudskrifter på sasanidiskt
riksspråk. Betydande fragment av dessa och
av andra manikeiska skrifter ha framgrävts
i Turfan i östturkestan. Några av dessa
skrifter äro dock avfattade på
nordvästdialekt.
P. företer i förhållande till forniranskan
de flesta kännemärken, som karakterisera de
moderna iranska språken. Genom
ändelser-nas bortfall har antalet kasus reducerats till
två; dock är skillnaden mellan dem
nästan utplånad. Av det finita verbalsystemet
återstår endast presens med sina modus
(optativ dock endast i rester). Preteritum
återgives genom omskrivning med det passiva
perfektum particip. För futurum står presens
konjunktiv eller indikativ. I fonetiskt
hänseende står den äldre medeliranskan i mycket
kvar på den forniranska ståndpunkten, men i
senmedeliranskan inträdde en genomgripande
förändring i konsonantsystemet, i det att de
tonlösa explosivorna k, p, t förskötos till de
to
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
