Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pelikansläktet - Pelion (Plessidi) - Peliosis - Pelis - Pélissier, Aimable Jean Jacques, duc de Malakoff - Pelit - Peljekaise - Pella - Pellagra - Pellegrini (Pellegrino, Tibaldi de) - Pellerin, Auguste - Pellervo - Pelletan, Charles Camille - Pelletan, Pierre Clément Eugène - Pellew, Edward - Pellico, Silvio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
793
Pelion—Pellico
791
dentalis, som når en längd av 127 cm. Den
finnes företrädesvis vid kusterna av
Kari-biska havet och Mexikanska bukten.
Pelikanerna leva sällskapligt och livnära sig av
fisk, som de vanl. fånga simmande på grunt
vatten, ofta i linje. Dyka kunna de ej. Bona
byggas av vass och säv, kolonivis i
svårtillgängliga sumpmarker. Pelikanen kan lätt
tämjas och når hög ålder. I Sverige ha vid två
tillfällen förflugna exemplar skjutits. T. P.
Pelion (nu även Plessidi), långsträckt
grek, bergskedja i landskapet Magnesia på
Tessaliens kust, i n. sammanhängande med
Ossa (se d. o.). På högsta toppen (1,618 m
ö. h.) låg fordom en Zeushelgedom. F. n. ligga
på dess sluttningar »de 24 byarna», bebodda
av välmående bönder. (M. Pn N-n.)
Peliösis, med., se P u r p u r a.
Pells (fr. pehsse), pälsfodrad damkappa.
Pélissier [pelisie’],
AimableJeanJac-q u e s, duc de Malakoff, fransk militär
(1794—1864). Tjänstgjorde mest i Algeriet
och gjorde sig europeiskt beryktad genom att
juni 1845 i Dahragrottorna röka ihjäl en
arabstam. P. blev 1850 divisionsgeneral och
efterträdde under Krimkriget maj 1855
Can-robert som chef för de franska trupperna. 8
sept. s. å. stormade Mac Mahon
Malakov-tornet, och P. utnämndes då till hertig och
marskalk. Senare var han bl. a. ambassadör
i London 1858—59 och från 1860
generalguvernör i Algeriet. Biogr. av L. Grandin (1901).
Pellt, äldre sammanfattningsnamn på
sedimentära bergarter, bestående av stoftfint,
ler-artat (pelitiskt) material. K. A. G.
Pe’Ijekaise, fjäll i Arjeplogs fjälltrakter,
Lappland (se karta vid d. o.), v. om Hornavan;
1,133 m ö. h. Nationalpark (se d. o., sp. 764)
sedan 1913.
Pe’lla, forntida stad i Makedonien. Filip II
gjorde P. till Makedoniens huvudstad, och
Alexander den store föddes där. Ruiner vid
byn Ala Kilise.
Pella’gra, med., en till avitaminoserna (se
d. o.) hörande, svår och egendomlig
allmänsjukdom, som förekommer i s. Europa,
Förenta staterna m. fl. trakter. Sjukdomsbilden
är mycket komplicerad och växlar också
mycket i intensitet. Symtomen äro såväl
allmänna (trötthet etc.) som från olika
organsystem, särskilt från matsmältningsorganen,
nervsystemet och huden, härrörande, t. ex.
mat-smältningsrubbningar, huvudvärk, ledsmärtor
och hudutslag. Som sjukdomsorsak har man
förmodat förtäring av skadat majsmjöl. (Ljd.)
PellegrFni (P e 11 e g r i’n o), eg. T i b a 1 d i
d e P., italiensk arkitekt och målare (omkr.
1527—91), utbildad i Bologna och Rom, sökte
sina förebilder främst hos högrenässansens
stora mästare Rafael och Michelangelo. Av
samtida ha Vasari och särskilt Daniele da
Vol-terra betytt mycket för P. Till hans bästa
målade verk höra freskerna i Cappella Poggi i
Bologna. Som arkitekt har han uppfört univ.
i Bologna. Från 1569 var han bofast i Milano
och har där bl. a. givit ett senare blott
delvis förverkligat förslag till fasad på domen.
Sina sista år tillbragte P. i Spanien vid
Filip II :s hov. H. C-l.
Pelleriü [pälrä’], Auguste, fransk
industrimän (1853—1929), en av
marjjarinindu-striens föregångsmän i Norden. P. var en
bland stiftarna av och till sin död medlem i
styrelsen för Banque des Pays du Nord i
Paris; norsk generalkonsul i Paris från 1906
till sin död. P. var även stor samlare av
modern konst. K. H. A.
Pe’llervo, sällskap för befordrande av
an-delsverksamheten i Finland, gr. 1899 på
initiativ av H. Gebhard (se d. o.). P., som har
varit banbrytande för kooperationens
spridning i landet, har inriktat sig på ideell och
rådgivande verksamhet samt
upplysningspro-paganda men har därjämte utgjort en viktig
förenande länk mellan de olika grenarna av
kooperationen. Sällskapet bildas av anslutna
centrallag och lokalföreningar. P. utger, utom
årsböcker och propagandalitteratur,
tidskrifterna Pellervo (från 1900) och Suomen,
Osuustoimintalehti (från 1909). H. E. P.
Pelletan [pältä’], Charles Cam i 1 le,
fransk publicist och politiker (1846—1915),
son till P. C. E. P. Gjorde sig redan under
kejsardömets sista år bemärkt som lidelsefullt
oppositionell tidningsman, bekämpade från
1870-talets slut Gambettas »opportunistiska»
politik och var från 1880 huvudred, för den
radikala tidningen Justice. P. blev 1881
deputerad, slöt sig till yttersta vänstern och blev
en av ledarna för radikalernas koalition med
socialisterna (»blocket»). Som marinminister
i Combes’ ministär (juni 1902—jan. 1905) fick
P. uppbära skarp kritik för att genom slapp
administration ha bidragit att minska
flottans stridsvärde. Under striden om kyrkans
skiljande från staten (1905) var P. en av de
ivrigaste antiklerikalerna. 1912 blev han
senator. Han behandlade Pariskommunens
historia bl. a. i »La semaine de mai» (1880; 3:e
uppl. 1892). V. S-g.*
Pelletan [pältä’], Pierre C 1 ém e n t
Eugène, fransk skriftställare, politiker (1813—
84). Började sin bana som frisinnad publicist
och vann stort rykte som energisk
förespråkare för framstegs- och fritänkaridéer. 1868
uppsatte han veckobladet Tribune. Invald i
lagstiftande kåren 1863, bekämpade han
sedermera ministären Ollivier och blev 4 sept. 1870
medlem av nationalförsvarsregeringen. Han
blev 1871 led. av nationalförsamlingen,
understödde där Thiers’ politik och invaldes
1876 i senaten. — Bland P:s skrifter må
nämnas »Profession de foi du XIX:me siècle»
(1853; flera uppl.), tidsmålningen »La
nou-velle Babylone» (1862) och »La famille» (1865;
»Qvinnan i samhället och familjen», 1869),
vilken skrift för kvinnofrigörelsens talan
genom att vädja till känslan. V. S-g.*
Pellew [pe’lö], Edward, engelsk amiral,
från 1816 viscount Exmouth (se d. o.).
Pellico [pä’likå], S i 1 v i o, italiensk
författare (1789—1854). Tillbragte några
ungdomsår i Lyon, återkom till Italien 1809, blev
informator hos greve Lambertenghi och lärde
där känna Manzoni, Byron, madame de Stael,
Thorvaldsen, Ugo Foscolo, Vincenzo Monti
m. fl. Han skrev vid denna tid två tragedier,
»Laodamia» och den patriotiska »Francesca
da Rimini» (sv. övers. 1877; uppf. f. ggn i
Milano 1815), som väckte entusiasm. Med
några liktänkande uppsatte P. 1818
tidskriften Il Conciliatore, som snart ådrog sig
den österrikiska polisens uppmärksamhet och
1819 indrogs. P., dess egentlige red., arres’.e-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
