Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pellico, Silvio - Pellikula - Pellinge - Pelliot, Paul - Pelloreppe - Pellotin - Pelloux, Luigi - Pellworm - Pelobatidae, Lökgrodor - Pelopidas - Peloponnesiska kriget - Peloponnesos - Pelops - Peloria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
795
Pellikula—Peloria
796
rades 1820 som misstänkt för carbonarism och
dömdes till döden 1822. Emellertid
förändrades straffet till 15 års strängt fängelse på
fästningen Spielberg,
nära Bränn; han
frigavs dock redan 1
ang. 1830. Genom den
enkla men skickligt
gjorda skildringen av
sin fängelsetid, »Le
mie prigioni» (1832),
vann P. sin säkerligen
största berömmelse (i
sv. uppl. senast 1925).
Han utgav vidare bl.
a. den
religiöst-filo-sofiska »Dei doveri
degli uomini» (1834;
sv. övers.. 3:e uppl. 1863). — Monogr. av A.
Rinieri (3 bd, 1898—1901), E. Bellerini (1916)
och Helene Ritter (1926). Thorn.
PellFkula, zool., se Infusionsdjur.
Pellinge, ögrupp i n. delen av Finska viken,
omkr. 50 km ö. om Helsingfors. Genom P.
sund går kustleden Helsingfors—Kotka. —
Under »röda upproret» 1918 drogo sig vita
avdelningar, sedan Borgå stad i början av
febr, råkat i de rödas händer, ut till P.
skärgård, varifrån en del efter många vedermödor
lyckades över Finska viken taga sig till Reval,
medan andra föllo offer för de röda vid försök
att återvända till fastlandet. — Litt.: T.
Hel-singius, »Pellingekåren» (1918, 1919). O. Brn.
Pelliot [päliå’], Paul, fransk orientalist
(f. 1878), prof, vid College de France sedan
1911, är en av samtidens främsta sinologer.
Under en forskningsfärd i Centralasien 1908
gjorde han i Tun-huang (prefekturen
Sha-chou) märkliga förvärv för Bibliothèque
na-tionale i Paris av manuskript, som legat
inmurade i ett grottempel sedan början av
1000-talet e. Kr. Aurel Stein hade något
tidigare hemfört en första skörd till London,
men P. kunde som sinolog göra ett
effektivare urval, och omfattande manuskript på
kinesiska, tibetanska, uiguriska, tokhariska
och brahmi m. m. ha lämnat utomordentligt
viktigt material rörande Asiens medeltida
språk och kulturer. P. utförde även viktiga
konsthistoriska studier i Tsien Fo tung (»de
tusen Buddhas’ grottor») vid Tun-huang, som
han sedermera publicerat i stora planschverk.
Ett stort antal uppsatser och avh. av P. i
Bulletin de 1’École Frangaise
d’ExtrSme-Ori-ent och i T’oung Pao (vilken senare han
redigerat sedan 1920) ägnas åt kinesisk
bibliografi, historia och arkeologi. B. Kgn.
Pe’lloreppe, fjäll, se S a r e k.
Pellotln, bot., se Kaktusväxter.
Pelloux [pelo’], Luigi, italiensk militär,
politiker (1839—1924). Deltog i fälttågen
1859—60 och 1866 samt kommenderade som
major den artilleriavd., som 20 sept. 1870 sköt
bräsch i Roms stadsmur vid Porta Pia. 1881
—95 var han deputerad (av vänstern) och
blev 1896 senator. P. hade stor del i 1884
års arméreorganisation, blev 1891
generallöjtnant, var febr. 1891—nov. 1893 krigsminister,
blev i maj 1896 generalstabschef och var juli
1896—dec. 1897 ånyo krigsminister. Sedan P.
i maj 1898 med fasthet och moderation som
kunglig kommissarie stillat oroligheter i Apu-
lien, blev han juni s. å. Rudinis efterträdare
som konseljpresident, samtidigt även
inrikesminister. Han rekonstruerade ministären maj
1899, närmade sig därvid Sonninos
konservativa grupp och vidtog energiska åtgärder mot
den revolutionära jäsningen i s. Italien. I
juni 1900 avgick Pelloux. V. S-g.*
Pellworm, frisisk ö, se H a 11 i g e n.
Pelobatldae, Lökgrodor, fam. bland de
stjärtlösa groddjuren. De ha tandförsedd
överkäke och sakna revben. Den enda svenska
av de omkr. 30 arterna är lökgrodan,
Pelobates fuscus, som är känd från s. v.
och v. Skåne och f. ö. finnes genom mell.
Europa fram till Ural. Till kroppsformen liknar
den en padda, men bakbenen äro långa. Färgen
är brokig i brunt och gulgrått, och längden
uppgår till 5—7 cm. Larverna kunna nå mer
än dubbla denna längd. Lökgrodan för ett
nattligt levnadssätt och gräver om dagen ned
sig i lös jord. Oroas den, avsöndras en vätska
med vitlöksartad lukt. T. P.
Pelo’pidas (grek. Pelopi’das), forngrekisk
krigare och statsman från Tebe i Beotien. Då
Tebe råkat i beroende av Sparta, flydde P.
jämte andra demokrater till Aten men
återvände 379 f. Kr., överrumplade och dödade
oligarkerna och tvang den spartanska
besättningen på Tebes borg Kadmeia till
kapitulation. P. intog därefter en ledande ställning;
han var länge medlem av Beotiens
förbunds-regering och anförare för elittruppen, den
»heliga skaran». I förening med sin vän
Epa-minondas (se d. o.) strävade han
framgångsrikt att höja och utsträcka Tebes makt. Han
deltog i slaget vid Leuktra 371 och fälttåget
på Peloponnesos 370—369. Han stupade 364
f. Kr. vid Kynoskefalai i en strid mot
tyrannen Alexander i Ferai i Tessalien.
Levnadsbeskrivningar av Plutarchos och Cornelius
Nepos. M.PnN-n.
Peloponnesiska kriget, se Grekland, sp.
1030.
Peloponnesos (grek. Pelopo’nnesos, lat.
Pelo-ponnésus) [nygrek, uttal pälåpå’nisås],
»Pe-lops’ ö», det gamla grekiska, numera
återupptagna namnet på den halvö, som bildar s.
delen av Greklands fastland och sedan
1200-talet kallades Morea. Se vidare Grekland,
sp. 1016 ff. och kartan. A. M. A.*
PeTops, grek, myt., son till konung
Tanta-los (se d. o.) i Lydien. För att pröva gudarnas
allvetenhet styckade Tantalos sin son och
anrättade en måltid åt gudarna. Endast
Deme-ter, som var försänkt i sorg över sin förlorade
dotter, lät narra sig att förtära den ena
skuldran, vilken, då gudarna återgåvo P.
gestalt och liv, ersattes med en elfenbensskuldra.
Ännu mera berömd är sagan om hans
kapp-körning med konung Oinomaos i Pisa (se
Olympia, med bild), genom vilken han
vann dennes dotter Hippodameia till gemål.
P. är stamfar för Pelopiderna, sönerna
Atreus och Thyestes och deras söner
Aga-memnon och Aigisthos. Ätten är bekant
för den förbannelse, som vilade över dess
öden. (M. Pn N-n.)
Pelöria, undantagsvis uppträdande
strålfor-migt byggd blomma hos växter, som normalt
ha ensymmetriska blommor. Vanl. är det
toppblomman i en klase, som blir p e 1 o r i s k
(så oftast thos flugsporreblommor). G. M-e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
