Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Perspektiv - Perspektivisk - Perspektivlära - Persson, Anders, i Mörarp - Persson, Axel Waldemar - Persson, Carl, i Stallerhult - Persson, Daniel, i Tällberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
883
Perspektiv—Persson, D.
884
Perspektiv (av lat. perspi’cere, se in i), den
avbildning av en solid figur (ett föremål) på
ett plan (en tavla) — undantagsvis en buktig
yta —, som med största möjliga noggrannhet
återger figuren, sådan den från betraktarens
ståndpunkt ter sig. — Är det blott fråga
om ett föremåls punkter och linjer, kallas
p. linearperspektiv; däremot avser
luftperspektivet luftens, färgernas och
reflexernas avbildning,
skuggperspek-t i v e t bestämmande av de skuggor, som de
upplysta delarna av föremålet kasta. Med
fågelperspektiv förstås ett p., där
åskådarens öga befinner sig högt (och snett)
över föremålet, med grodperspektiv
ett sådant, där ögat befinner sig (snett) under
föremålet. P. är naturligtvis riktigt blott
från e n punkt, näml, åskådarens öga, och
ändrar utseende, om dettas läge varierar.
Det ur saklig synpunkt förnämsta p. är det
ikonografiska, d. v. s. grundritningen.
Det var först den tidiga renässansens
fordran på vetenskaplig grundval för den
konstnärliga framställningen, som medförde
ingående studier i perspektivläran. Dennas
grundlagar framställdes f. ggn i skrift i L. B.
Al-bertis »Trattata della pittura» (1435). Den
första läroboken i p. gavs av målaren Piero
della Francesca (d. 1492). Lionardo da Vinci
gav i sina anteckningar skarpsynta
utredningar om p:s lagar. 1505 utkom den första
tryckta perspektivläran, av en fransk präst
J. Pellerin (under pseud. Viator), och 1525
Albrecht Dürers lärobok i samma ämne. Sedan
dess har ämnet ytterligare utbildats i
sammanhang med den deskriptiva och
projekti-vistiska geometriens utveckling. — Bildligt
menas med p. utsikt för framtiden. G-gN.*
P. är matematiskt sett koniskt el.
centralperspektiv, som erhålles medelst
träffpunkterna i ett plan av från perspektivcentrum
dragna riktningar, samt cylindriskt p., som
har perspektivcentrum på oändligt avstånd.
Fotografien ger centralperspektiv med
matematiska centra utåt i främre, inåt i bakre
huvudpunkten (reellt pupillcentra). Odts.
Litt.: P. Henriques, »Perspektivlära för
tekniska skolor och själfstudium» (6:e uppl.
1909) och »Albrecht Dürers perspektivlära»
(1910); M. Kleiber, »Angewandte
Perspek-tive» (6:e uppl. 1922); A. Johansson,
»Perspektivlära» (2:a uppl. 1923).
Perspektlvisk, som har sin grund i
perspektivet; tecknad el. målad i
överensstämmelse med perspektivläran; framställande på
avstånd sedda föremål.
Perspektivlära, se Perspektiv.
Persson, Anders, i Mörar p,
riksdagsman (1835—1917). övertog 1859 eget hemman
i Mörarp, Malmöhus län, var 1870—1909 led.
av länets landsting och 1870—96 av Andra
kammaren. Han var 1895—1912
domänintendent i Malmöhus län. I riksdagen tillhörde
P. Lantmannapartiet, slöt sig vid dess
sprängning 1888 till Gamla lantmannapartiet och
tog 1896 verksam del i de båda
lantmanna-partiens sammanslagning. Han var led. av
lagutskottet 1875—84, av statsutskottet 1885
—95. Som v. ordf, i försvarsutskottet vid
1892 års urtima hade han betydande del i
antagandet av den då beslutade härordningen.
P. var led. av tullkommittén 1879—82. V. M.*
Persson, Axel Waldemar, klassisk
arkeolog, universitetslärare (f. 1888 Ve)- Blev
fil. dr och docent i Lund i grekiska 1915, i
klassisk fornkunskap och antikens historia
1921 samt prof, i samma ämnen 1924 i
Uppsala. P. har företagit talrika studieresor,
bl. a. till Grekland och Mindre Asien. 1922
—24 deltog han som vetenskaplig ledare i de
svenska utgrävningarna i Asine (se d. o.) samt
ledde 1926 och 1927 med lysande resultat
utgrävningar i Dendra. Bland hans skrifter
märkas »Die Exegeten und Delphi» (1918),
»Staat und Manufaktur im römischen Reiche»
(1923), »Schrift und Sprache in Alt-Kreta» (i
Uppsala Univ:s Årsskr. 1930), »The royal tombs
at Dendra» (1931), »Asine» (s. å.). T. J. A.*
Persson, Carl, i Stallerhult,
riksdagsman (1844—1926), led. av Andra
kammaren 1882—1918 (urtiman). P:s politiska
gärning kännetecknas främst av stark
spar-samhetsiver. Som
tullskyddsvän
medverkade han 1888 vid
Nya
lantmannapartiets bildande men
återvände 1892 på
grund av sin
utpräglat moderata läggning
till Gamla
lantmannapartiet. Han blev 1909
det åter förenade
partiets ordf, och var
1912—13
Lantmanna-och borgarepartiets
ledare. P. var led. av
särskilda utskottet för norska frågan 1905,
av försvarsutskottet 1914 och tillhörde
såväl den stora försvarskommittén av 1907
som de Staaffska försvarsberedningarna. Han
var också led. av och v. ordf, i den s. k.
civilkommissionen. Sparsamhetsintresset gjorde
honom benägen att pruta på militära anslag
(han var bl. a. motståndare till
härordnings-förslagen 1892 och 1901), men han ändrade
småningom uppfattning och bidrog verksamt
till sjöförsvarets stärkande och till
antagandet av 1914 års härordning. I statsutskottet
var P:s inflytande synnerligen stort under
många år. Han tillhörde också en mängd
kommittéer. Som v. ordf, i 1904 års
läro-verksutskott verkade han för den då antagna
läroverksreformen. P. uttalade tidigt
sympatier för en moderat rösträttsreform men
bekämpade proportionalismen. I sin hemort,
Skaraborgs län, var han landstingsman 1885
—92 och 1896—1922 samt landstingets ordf.
1911—19. P. var en av Allmänna
valmans-förbundets stiftare. L. K.
Persson, Daniel, i Tällberg, politiker
(1850—1918). Blev tidigt allmogens
förtroendeman inom sin hembygd (Leksands socken),
bl. a. som auktionsförrättare och biträde vid
arvsutredningar. Som frihandlare besegrade
han Liss Olof Larsson vid 1890 års val till
Andra kammaren, som han sedan tillhörde
till sin död. Arbetsam och förslagen, fyndig
och slagfärdig, vann P. snart kammarens öra.
Han var led. av statsutskottet 1900—09,
jordbruksutskottet 1910—15 (ordf. 1912—15) och
av många särskilda utskott, ss. utskottet för
norska frågan vid båda riksdagarna 1905,
för folkpensioneringen 1913, olycksfallsförsäk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
