Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Petronius, Gaius - Petropavlovsk - Petropolis - Petrosa, Petrus - Petroselinum - Petrov, Ratsjo - Petrovaradin - Petrovsk - Petrozavodsk - Petrucci, Ottaviano dei - Petrus (Petros, Simon) - Petrus I (ärkebiskop i Uppsala) - Petrus II Philippi (ärkebiskop i Uppsala) - Petrus III Tyrgilli el. Torkilsson (ärkebiskop i Uppsala) - Petrusakterna - Petrus’ brev - Petrus Caroli (Per Karlsson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Petropavlovsk—Petrus Caroli
937
bildningsförhållanden och levnadsintressen
inom borgerskapet, särskilt bland de frigivna,
under Claudius’ el. Neros dagar. P:s
skildring är genomförd med en i antik litteratur
eljest ej uppnådd realistisk kraft. Utg. bl. a.
av L. Friedlaender (»Cena Trimalchionis», 2:a
uppl. 1906; med kommentar och ty. övers.)
och F. Buecheler (6:e uppl. 1922). E. St.
Petropa’vlovsk [-lofsk], 1. Huvudstad på
Kamtsjatka (jfr d. o.), vid en vik på dess ö.
kust; 1,691 inv. (1926). — 2. Stad i autonoma
republ. Kazakstan, Ryssland, vid Irtysjs
biflod Isjim och Sibiriska järnvägen; 44,272
inv. (1926). Viktig handelsstad. Kvarnar,
livsmedels- och metallindustri m. m.
Petropolis [potrå’polij’], stad i Brasilien, 55
km n. om huvudstaden, Rio de Janeiro,
vackert belägen 800 m ö. h.; omkr. 30,000 inv.
P. är de förnäma huvudstadsbornas
sommarresidens med vackra villor och hotell.
Petrösa, Petrus, se Petrus Petrosa.
Petrosellnum, bot., se Persilja.
Petrov [-å’f], R a t s j o, bulgarisk officer
och politiker (f. 1861). Var generalstabschef
under kriget med Serbien 1885 liksom flera
år under Ferdinands regering och stod denne
personligen nära. Som nybliven krigsminister
medverkade P. till Stambolovs störtande 1894
och övergick i Stoilovs kabinett, där han
kvarstod till 1896. Efter en kort
ministerperiod 1900—01 blev han under den
makedo-niska krisen 1903 åter ministerchef och
kvarstod till nov. 1906. Under världskriget var
P. en tid guvernör i Makedonien men
avskedades på grund av skandaler 1916. H. B-n.
Petrovaradin, se Peter wardein.
Petrovsk [-å’fsk], se Machatj Kala.
Petrozavodsk [-å’tsk], huvudstad i
autonoma sovjetrepubliken Karelen, vid Onega;
26,344 inv. (1926). Utgångspunkt för
Mur-manbanan.
Petrucci [petro’tfi], Ottaviano de i,
italiensk nottryckare (1466—1539). Fick 1498
privilegium på att trycka mensuralnoter med
metalltyper och blev den förste, som
överförde nottryckerikonsten även till den
fler-stämmiga musiken. P. tryckte vokalverk av
dåtidens berömdaste tonsättare (Okeghem,
Obrecht m. fl.). T. N.
Pe’trus (P e’t r o s), apostel, hette urspr. S
i-m o n (SchinPön) och var son till en Jonas el.
Johannes. Namnet Petros (aram. Kéfä, klippa,
stenblock) skall han ha fått av Jesus, som
därigenom ville ge ett symboliskt uttryck för
hans fundamentala betydelse i Gudsriket. P.
härstammade från Betsaida men bodde i
Ka-pernaum, där han var fiskare. Tills, m. sin
bror Andreas samt brödraparet Johannes och
Jakob, Sebedeussönerna, bildade han Jesu
äldsta lärjungekrets och fick inom den en
ledande ställning; han tillhörde Mästarens
närmaste förtrogna, och efter Jesu död var
han en tid urförsamlingens ledande man. —
P. spelar en stor roll i den evangeliska
traditionen, där han redan är föremål för en rik
legendbildning. Jesus lär ha utpekat honom
som lärjungarnas ledare efter sin bortgång
(Matt. 18), och P. tyckes som den förste ha
haft uppenbarelser av den uppståndne
Mes-sias (1 Kor. 15). Från sin ledarställning i
urförsamlingen undanträngdes han av
Herrens broder Jakob, ledaren för den lagstränga
938
judekristendomen. P. sympatiserade tidigt
med hednamissionen, ehuru han ej vågade
intaga en så fri ståndpunkt som Paulus (Gal.
2). Efter en kristenförföljelse i Jerusalem,
som drabbade de mera frisinnade elementen
av församlingen [Apg- 12), lämnade P-
Palestina och begav sig ut på missionsresor. Enl.
traditionen kom han till Rom, där han led
martyrdöden under Nero. Han blev snart den
romerska församlingens och hela den
västliga kristenhetens stora auktoritet; påvarna
räkna sig som hans efterträdare på Roms
biskopsstol. P. spelar en utomordentligt stor
roll i den kyrkliga legendbildningen och
konsten. En rik apokryfisk litteratur är fäst
vid hans namn (se Petrus’ brev och
Petruslitteratur). — Litt.: K. G.
Goetz, »P.» (1927); E. Caspar, »Die älteste
römische Bischofsliste» (1926) och »Geschichte
des Papsttums» (1930); H. Lietzmann, »P.
und Paulus in Rom» (2:a uppl. 1927); H.
Koch, »Cathedra Petri» (1928); G. Stuhlfauth,
»Die apokryphen Petrusgeschichten in der
altchristlichen Kunst» (1925). A. Fr.
Petrus, tre medeltida ärkebiskopar i
Uppsala. — P. I, 1188—97, invigdes i Lund av
ärkebiskop Absalon. Mot slutet av sitt liv
kom han i konflikt med Absalon. — P. II
P h i 1 i p p i, 1332—41, var dominikan i
Sigtuna och någon tid ordens provinsialprior för
hela Norden. Vald till ärkebiskop, invigdes
han 1332 i Avignon. 1335 visiterade han i
Norrland och Finland. Han krönte Magnus
Eriksson och dennes gemål i Stockholm 1336.
Jfr E. Ekhoff, »Tvenne nyupptäckta
medeltida epitafier i Sigtuna» (i Fornvännen 1906).
— P. III T y r g i 11 i el. Torkilsson,
1351—66, var Uppsalakanik och Magnus
Erikssons kansler, blev 1342 genom påvlig
provision (se d. o.) biskop i Linköping och
invigdes i Avignon, där han vistades 1340
—43. Han blev påvlig kollektor i Sverige,
spelade en roll vid förhandlingarna om det
lån, som nuntien J. Guilaberti 1351 beviljade
konungen, och utsågs s. å. på konungens och
nuntiens föranstaltande till ärkebiskop med
undanträngande av den av kapitlet valde.
Han visiterade i Norrland 1358. P. måste
som borgensman för konungens skuld 1363
betala dryga summor till påvestolen. Han
övergick 1364 på Albrekts sida. Jfr Y.
Bri-lioth, »Svensk kyrka, kungadöme och
påvemakt 1363—1414» (1925). K. B. W-n.
Petrusakterna, se Petruslitteratur.
Petrus’ brev, två under aposteln Petrus’
namn i N. T. upptagna brev, det andra och
tredje i ordningen av de sju »katolska»
breven. Det första är en uppbygglig traktat,
riktad till de kristna i Mindre Asien, vilka
förmanas till helig vandel och tålamod i
lidandet; det är författat i Rom 80—100 av en
viss Silvanus. Det andra polemiserar mot en
villolära, som predikar köttets evangelium
och förnekar Herrens tillkommelse. Denna
skrift är den yngsta i N. T., tillkommen 130
—150. — Litt.: J. Weiss, »Die Schriften des
Neuen Testaments neu übersetzt und für die
Gegenwart erklärt», III (1917). A. Fr.
Petrus Ca’roli (Per Karlsson), biskop
(1510—87). Tog magistergraden vid utländskt
univ., blev 1541 kyrkoherde i Skänninge, 1547
domkyrkosyssloman och senare skolmästare i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
