Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Petrus Olai (Olavi), 1. Petrus av Alvastra - Petrus Olai, 2. Petrus av Skänninge - Petrus Petrejus (Per Persson) - Petrus Petrosa (Peder Eriksson, Petrus Erici) - Petrus’ uppenbarelse - Petrus Venerabilis, Petrus den vördnadsvärde - Petsamo - Petschaft - Petseri - Pettenkofen, August von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Petrus Petrejus—Pettenkofen
941
tats i Sverige, där han synes energiskt ha
företrätt Birgittas intressen. Då hon själv
aldrig behärskade latinet i skrift, blevo
»Uppenbarelserna» i sin latinska form
biktfädernas verk; för icke få har åtm. delvis även
innehållet bestämts av dem, intill 1370 i
första hand av P. Efter Birgittas död tog P.
livlig del i arbetet för kanonisationen och
framlade jämte Petrus av Skänninge redan i
nov. 1373, under hemfärden med Birgittas
stoft, den äldsta Birgittabiografien (tr. av I.
Collijn i Samlingar utg. av Sv.
Fornskrift-Sällskapet. II: 1, 1924—31). Vid
helgonprocessen avlade P. det för kännedomen om
svenska förhållanden mest givande
vittnesmålet, med delvis i övrigt okänt
revelations-material. Ett betydande sådant överlämnade
han 1380 till Vadstena kloster (tr. i Ghoians
uppl. av »Revelationes» 1492). P. dog i
Vadstena och begrovs i Alvastra. Litt.: K. B.
Westman, »Birgitta-studier», I (1911); S.
Kraft, »Textstudier till Birgittas
Revelatio-ner» (1929). — 2. Petrus av Skänninge
(d. 1378) var en tid föreståndare för
helge-andshuset i Skänninge samt Birgittas
biktfader från hennes avresa från Sverige intill
hennes död. P., som var föga lärd eller
betydande, har ett namn huvudsakligen genom
Birgittinritualen (se d. o.) Han biträdde
under priorn Petrus’ frånvaro Birgitta med
re-velationernas upptecknande och har haft
någon andel i utarbetandet av den äldsta
Birgittabiografien (se ovan). P. var Vadstena
klosters förste generalkonfessor från 1374 till
sin död. Litt.: Se ovan under P. 1. S. K-ft.
Petrus Petrejus (latinisering av Per
Persson), krönikeskrivare, diplomat (f. omkr.
1570,’ dödsåret okänt). Anställdes efter
studier i Marburg i hertig Karls kansli 1595 och
sändes 1607, 1609 och 1611 i diplomatiska
uppdrag till Ryssland. P. skrev två verk om
detta land, ett mindre (1608) om de falska
Dimitri jernas tid, och ett större, »Regni
muschovitici sciographica» (6 böcker, 1615;
ty. övers, av P. 1620), till större delen
bearbetning av äldre skildringar, kompletterade
med P:s egna iakttagelser, återgivna med en
viss grov humor. 1615 sändes P. som agent
och politisk kunskapare till Danzig; hans
redogörelse för denna beskickning är tryckt i
en uppsats av S. Clason i Hist. Tidskr. 1900.
P. utgav ock en krönika om Sveriges
konungar (1611; flera uppl.), huvudsaki. efter
Johannes Magnus. H. A-t.*
Petrus Petrösa, politisk äventyrare (d. 1606).
Hette eg. Peder Eriksson (lat. Petrus
E r i c i), använde flera namn men är mest
känd som P. P. Studerade först i Sverige,
inskrevs 1594 vid Braunsbergs
jesuitseminarium, studerade även i Vilna men vägrade
bli katolsk präst och flydde. P. vistades bl. a.
en tid i Rom och var, efter sin återkomst till
Sverige, tjänsteman 1604 i Karl IX:s kansli.
Hösten s. å. sändes P. som brevdragare till
kejsar Rudolf i Prag. P. trädde där i
förbindelse med den livländske äventyraren
Os-wald von Grabow, som 1602—04 varit
stats-fånge i Sverige, och inblandades i dennes
storpolitiska kannstöperier om att med
utländsk hjälp återförskaffa Sigismund
Sveriges tron. P. reste sommaren 1605 från Prag
till Krakau, tydligen för att intressera
Sigis
942
mund för Grabows projekt, och var då
försedd med ett av Sigismund utfärdat
skydds-brev, som sedan bidrog till P:s fall.
Hemkommen ställdes han inför rälta dec. 1605,
dömdes för förrädiska stämplingar till döden
och avrättades vid Örebroriksdagen 1606. P.
var i grunden övervägande teologiskt
intresserad; att han skulle ha sökt mörda Karl IX
är obevisat och ej troligt. Litt.: Uppsatser i
Personhist. Tidskr. 1912 av H. Almquist och
1930 av F. Lindberg. F. Lbg.
Petrus’ uppenbarelse, se P e t ru slit
te-r a t u r.
Petrus Veneräbilis, P. den
vördnadsvärde, fransk teolog (1094—1156). Blev 1122
abbot i klostret Cluny och snart en av
samtidens främsta kyrkomän. Under P:s ledning
nådde Cluny en hög blomstring. Ehuru
personlig vän med Bernhard av Clairvaux,
bekämpade P. dennes strängare asketiska praxis.
Genom sina skrifter och vidsträckt
brevväxling intog P. en internationell ställning.
Mo-nogr. av M. Demimuid (2:a uppl. 1895). Hg Pl.
Pe’tsamo [-må], Finlands nordostligaste
socken, som mellan Ryssland och Norge
sträcker sig till Ishavskusten och utgör ett härad
under Uleåborgs län; 10,470 kvkm, 2,174 inv.
(1931), därav omkr. 50 % finnar, 23 % skolter
och lappar samt 27 % ryssar och kareler. P.
betyder »tallskogslandet»; områdets ryska
namn var Petjenga.
Kuperat fjäll-, tundra- och
barrskogsområde med brant fjordkust utom på
Fiskarhalvön, vars v. del tillhör Finland. Älvar:
Luttojoki i s., Pasviks älv och Jakobs älv,
vilka bilda gräns mot Norge, samt Petsamo
älv. Kustvattnen i Ishavet äro rika på fisk,
säl och val. Ögruppen Heinäsaaret i Ishavet
har rikt fågelliv.
I P. finnas tre bosättningscen tra: Pasviks
älvdal. Petsamofjord (fi. Petsamonvuono) och
Fiskarhalvön. Med det övriga Finland har P.
numera landsvägsförbindelse (se kartan vid
Finland). Den långa vägen gör dock, att
handelsförbindelserna närmast anknutits till
Kirkenes och Vadsö i Norge. Fiske (på torsk,
lax, flundra och sill); boskapsskötsel.
Ända till 1800-talets början voro gränserna
vid Ishavskusten obestämda. Strömstadst
rak-tatens (1751) gräns slutade vid Kolmisoaivi
berg i Sydvaranger. ö. härom utbredde sig
de s. k. fællesdistrikten,
gemensamma områden för de nordiska länderna och
Ryssland. Då dessa områden 1826 skiftades
mellan Sverige-Norge och Ryssland, lämnades
Finlands intressen obeaktade. Trots äldre
ryska förespeglingar erhöll Finland ej
område vid Ishavet förrän genom freden i
Dor-pat 1920, varvid P. tilldelades Finland.
Litt.: R. Numelin, »Ishavsfiüland» (i Ymer
1923) och »Nordens nordligaste gränsfrågor»
(i Svensk Tidskr. 1924); V. Tanner,
»Aniropo-geografiska studier inom Petsamoområdet, I,
Skoltlapparna» (i Fennia, 49. 1927). O. Brn.
PetschaTt, dets. som pitschaft (se d. o.).
Pe’tseri, ry. Petjory, ty. Petschur, stad i s. ö.
Estland; 2,700 inv. (1921), mest ryssar.
Ortodox biskop. Kloster med kyrka från
1400-talet. Centrum för handel och linodling.
Pe’ttenkofen [-käf-], August von,
österrikisk målare (1822—89). Var i sin ungdom
kavalleriofficer och studerade konst i Wien,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
