Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pfannenstill, Göran Magnus - Pfeffel, Gottlieb Konrad - Pfeffer, Wilhelm - Pfeiffer, Richard - Pfeiffer, Sara Kristina Vilhelmina Apollonia, f. Schönbeck - Pfeil, Christoph Carl Ludwig - Pfennig - Pfister, Albert - Pfitzner, Hans - Pflanzer-Baltin, Karl von - Pfleiderer, Otto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
951
Pfeffel—Pfleiderer
952
emeritus 1923. Han blev teol. dr 1907 samt
var led. av kyrkomötena 1908—20. P., på
vars åskådning den tyske teologen W.
Herr-mann utövat ett dominerande inflytande, har
främst gjort sig bemärkt dels som en
framgångsrik apologet för den kristna
åskådningen mot naturalistiska tankeströmningar,
dels som en stridbar representant för de
modernare strävandena på det
teoretisk-teolo-giska och på det praktisk-kyrkliga området,
vilka framträdde i början av 1900-talet. Han
deltog i grundandet av tidskriften
Kristendomen och Vår Tid (se d. o.) och har gjort en
stor insats i den kristliga studentrörelsen.
Bland P:s skrifter från senare år märkas
»Kristendomen förr och nu» (1913; ett
bemötande av B. Lidforss’ arbete med samma titel),
»Kristendomen och kriget» (1915) och
uppsatser mot rom.-kat. propaganda. Hg Pl.
PfeTfel, G o 111 i e b Konrad, tysk skald
(1736—1809), blev blind vid 22 års ålder men
var dock verksam som pedagog och författare.
P. författade fabler, små versberättelser m.
m., närmast med Gellert som förebild.
»Poe-tische Versuche» utkommo i 3 bd 1761—90;
4:e uppl. i 10 bd 1802—10.
Pfe’ffer, Wilhelm, tysk växtfysiolog
(1845—1920). Var urspr. apotekare och
senare prof, i botanik vid olika univ., från 1887
i Leipzig. P. får anses som en av den
moderna växtfysiologiens
främsta grundläggare.
Hans vetenskapliga
verksamhet rörde sig
inom de flesta
viktigare områden av
växtfysiologien. Bland
P:s talrika avh.,
delvis grundläggande
även för den
allmänna fysiologien liksom
för rent kemiska och
fysikaliska
problemställningar, må
nämnas: »Die periodischen
Bewegungen der Blattorgane» (1875),
»Osmo-tisehe Untersuchungen» (1877; 2:a uppl. 1921),
»Pflanzenphysiologie» (2 bd, 1882; 2:a uppl.
1897—1904) och »Untersuchungen über die
Entstehung der Schlafbewegungen der
Blattorgane» (1907). Från 1894 till sin död utgav
P. Jahrbücher für Wissenschaftliche Botanik,
vars 56:e bd (1915) av talrika lärjungar
tillägnades honom som festskrift och även
innehåller en värdesättning av hans arbeten. Led.
av sv. Vet.-akad. (1897). N. Jn.
Pfeiffer [pfaPfør], Richard, tysk läkare
(f. 1858), lärjunge till R. Koch. Var prof,
i Königsberg 1889—99 och i Breslau 1909—26.
P. upptäckte 1894 de specifika
bakterioly-tiska immunsera; jfr Influensa, sp. 570.
Om Pfeiffers försök se Immunitet,
sp. 471.
Pfeiffer, Sara Kristina
Vilhelmina A po 1 1 o n i a, f. Schönbeck,
författarinna (1829—1913), 1857 g. m. lantbrukaren
K. Pfeiffer, skrev under signaturen Sylvia
förströelseromaner, bl. a. »Taflor ur
Göte-borgslifvet» (2 bd, 1867—69) och »Sofie
Hagman» (1887).
Pfeil [pfåil], Christoph Carl L u
d-wig, riksfrih. von, tysk psalmdiktare (1712
—84), en tid preussisk diplomat, mest känd
som en alstringsrik, av Zinzendorf och
Ben-gel påverkad andlig skald. Hans psalm om
det kristna hemmet ingår i »Nya psalmer»,
1921, n:r 616, övers, av J. A. Eklund. Li.
Pfe’nnig [-i^], tyskt skiljemynt, fanns redan
tidigt under medeltiden och var i årh.
Tysklands enda silvermynt; av 1 Mark rent silver
myntades 240 Pfennige. P. försämrades
småningom genom allt större koppartillsats. Av
ren koppar präglades P. först 1494. I Preussen
var 1 Thaler = 360 Pfennige, 1 Silbergroschen
= 12 Pfennige. Nu är 1 P. = 1/ioo Mark.
Pfi’ster, Albert, tysk boktryckare (omkr.
1420—omkr. 1470), se Boktryckarkonst,
sp. 711.
PfFtzner, Hans, tysk tonsättare (f. 1869),
från 1894 dirigent i Mainz, Berlin och
München, var 1908—16 ledare av konservatoriet
i Strassburg, stadsmusikdir. och därjämte
tea-terdir. där; sedan 1920 lärare i komposition
vid Hochschule für Musik i Berlin. Som
kompositör började han som wagnerian och slöt
sig närmast till Parsifalstilen. Rykte vann
han genom musikdramat »Der arme Heinrich»
(1895); sedan följde i samma stil »Die Rose
vom Liebesgarten» (1901); med åren arbetade
han sig fram till en egen individuell stil, där
han sökte nå den nationella formen med
enklare medel. Sin största berömmelse vann han
med »Palestrina» (1915). Kort efter följde
speloperan »Christelflein» (1917). Utom med
de sceniska verken har P. framträtt med
kantater, bl. a. »Von deutscher Seele» (1921). Som
kompositör av solosånger har han även gjort
en viktig insats. Därjämte må nämnas
musik till flera skådespel, ss. Kleists »Käthchen
von Heilbronn» (1908), kammarmusik m. m.
Häftiga angrepp mot den moderna musiken
har P. riktat i »Vom musikalischen Drama»
(1915), »Futuristengefahr» (1917) och »Die
neue Ästhetik der musikalischen Impotenz»
(1920). — Monogr. av P. Cossmann (1904), E.
Kroll (1924) och W. Lütke (s. å.). T. N.
Pfla’nzer-Ba’ltin, Karl von, frih.,
österrikisk-ungersk generalöverste (1855—1925).
Blev general av kavalleriet 1912 och avgick
ur tjänst juni 1914. Okt. s. å. blev P. chef för
den efter honom uppkallade, av täml.
improviserade stridskrafter sammansatta armégruppen
(senare 7 :e armén), med vilken han dock
lyckades driva ryssarna tillbaka. Han
återerövrade Bukovina 1915 och avslog den ryska
offensiven nyåret 1915—16. P. kunde dock
icke motstå Brusilovs anfall sommaren 1916,
frånträdde då sitt befäl och blev sept. 1916
generalinspektör för infanteriet. S. å. blev
han generalöverste, juli 1918 överbefälhavare
i Albanien, där han i en rad strider slog
italienarna och fransmännen. M. B-dt.
Pfleiderer [pflaF-], Otto, tysk
protestantisk teolog (1839—1908), från 1875 prof, i
systematisk teologi vid univ. i Berlin,
tillhörde den gammalliberala, av Hegel
påverkade skolan. Bland hans många arbeten
märkas »Religionsphilosophie auf geschichtlicher
Grundlage» (1878; 3:e uppl., 2 bd, 1896), »Das
Urchristentum, seine Schriften und Lehren»
(1887; 2:a uppl. 1902), »Die Ritschlsche
Theo-logie, kritisch beleuchtet» (1891) och »Die
Entwicklung der protestantischen Theologie
seit Kant» (s. å.). G. A-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
