Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pietism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pietism
979
reaktion mot de stora konfessionskyrkornas
objektivism och institutionalism, som
medfört en opersonlig ställning till religionen och
undertryckt lekmännens aktiva deltagande i
kyrkolivet. Denna allmänprotestantiska
reaktion framträdde under 1600-talet i olika
former men med samma grundsyfte såväl i den
engelska puritanismen och independentismen
som i den tyska pietismen.
1. Den tyska pietismen. Inom den tyska
lutherdomen hade under 1600-talet religionen
objektiverats och institutionaliserats till sin
yttersta spets, vilket medfört en allmän
förtorkning och förslappning av fromhetslivet.
Den av puritanismen påverkade T. G r o s
s-gebauer i Rostock (1627—61) framträder
genom sin »Wächterstimme» (1661) som p:s
främste omedelbare föregångare, i det att han
kräver personlig fromhet av både präster och
lekmän och hävdar lekmännens religiösa
självbestämmanderätt.
Den luterska p:s utveckling går från ett
konservativt stadium under ledning av Spener
och Francke till en mera radikal,
separatistisk form med Dippel och Arnold som
främsta representanter och når i den av
Zinzen-dorf skapade herrnhutismen en mera
förkyrk-ligad men samtidigt överkonfessionell form.
Som den konservativa p:s grundare anses
Ph. J. Spener. Bördig från s. v. Tyskland,
hade han tidigt mottagit djupa intryck av
puritanismen och kom senare i beröring med
den holländska praecisismen. Ehuru han
dogmatiskt alltid framträdde som korrekt
luteran, förblev han dock i sin religiositet och
praktiska verksamhet bestämd av reformerta
tankar. Genom en botpredikan i Frankfurt a.
M. 1669 och de där 1670 inrättade collegia
pie-tatis (d. v. s. privata sammankomster till
inbördes uppbyggelse) gav han första stöten till
den pietistiska rörelsen. I den lilla skriften
»Pia desideria» (urspr. företal till Arndts
»Postilla») framlade han 1675 sitt
reformprogram för kyrkan. Under kritik av tidens
lutherdom angav han fem reformmedel: 1)
konventiklar under prästernas ledning med
läsning av hela bibeln; 2) lekmännens
medverkan enl. Luthers ord om det allmänna
prästadömet; 3) större teologisk
fördragsamhet; 4) prästernas utbildning främst till
fromma män; 5) predikans reformering till
uppbygglig förkunnelse. Speners reformkrav
mot-togos först med allmänt bifall, och den nya
rörelsen vann många anhängare särskilt bland
prästerna och adeln. Men snart mötte detta
nya konventikelväsen och denna nya
religiositet bittert motstånd från kyrkligt håll.
Massor av stridsskrifter och förordningar
ut-gåvos mot »pietisterna» (d. v. s. fromlarna),
som Speners anhängare snart allmänt
kallades. Den kyrkliga ortodoxiens angrepp
kulminerade i 1690-talets förbittrade
stridsskrifter, som tillskrevo Spener ej mindre än 264
irrläror.
Efter Speners död 1705 differentierades
den pietistiska rörelsen. Närmast Spener
stod väl den w ü r 11 e m bergska
pietismen, som var mindre känslobetonad och
höll förbindelse med vetenskaplig teologi.
Den vann insteg i alla stånd och gynnades
av myndigheterna. Som dess främsta
representanter framträdde de båda även i Sverige
980
mycket inflytelserika J. A. B enge 1 (1687—
1752) och M. F. Roos (1727—1803).
Ledningen av den konservativa p. övergick
emellertid till A. H. Francke (se d. o.) i
Halle. Han företrädde en stridbar och
vilje-bestämd fromhetstyp, som kännetecknas av
en plötslig, ångestbetonad religiös
krisstämning med efterföljande omedelbar, till tid och
stund bestämbar visshet. Francke gjorde Halle
till p:s centrum, och där fick p. en hel
fakultet till sitt språkrör. Francke omskapade nu
de teologiska studierna i mera praktisk
riktning. Hallepietismen fick en starkt lagisk
karaktär med en viss avoghet mot
kulturlivets estetiska sidor. Däremot gjorde den
genom sina filantropiska stiftelser och skolor
en storartad social och pedagogisk insats. För
den yttre missionen blev den banbrytande.
Jämsides med den konservativa p. hade
från 1690-talet gått en radikal p.,
påverkad av idéer från independentismen och
kväkarna men även från tyska mystiker (Weigel
och Böhme). Dess grundidé var den allmänt
mystiska åskådningen om den inre
upplysningen, fattad som ett inre ord el. en »inre
Kristus». Skriften förlorade därigenom sin
absoluta auktoritet, det kyrkliga ämbetet sitt
berättigande och sakramenten sitt värde.
Rörelsens egentlige lärofader var G. Arnold
(se d. o.), vars mystiska författarskap fick
stor betydelse, även i Sverige. Arnolds
lärjunge J. C. D i p p e 1 (se d. o.) företrädde en
mindre sentimental och världsskygg
religiositet. Som teolog var han klarare och mera
kritisk. I en lång rad skarpa och satiriska
stridsskrifter blottade han den
intellektualis-tiska ortodoxiens svagheter och framlade sin
egen teologi. I sin först i Stockholm 1727
utbildade försoningslära avvisar han Guds vrede
och nödvändigheten av Kristi satisfactio
vi-caria. Äterlösningen kan ej grundas på en
annans prestation utan sker blott genom
personlig helgelse, av Dippel fattad rätt
asketiskt. Dippel föregrep i mycket 1800-talets
teologiska utveckling. Som kyrkomän
bekämpade han all konfessionalism och yrkade på
en absolut, individuell religionsfrihet. På
grund av sin radikala inriktning förföljdes
Dippel och hans anhängare skoningslöst av
myndigheterna.
Den radikala p., som vann sin största
utbredning i s. och v. Tyskland, förbands
stundom med apokalyptiska fantasier och
svärmerier av stundom sexuellt betänklig art. I
Wetterau och Berleburg fingo dessa
svär-meandar sina huvudhärdar och
organiserade separatistiska »inspirationsförsamlingar».
Fr. o. m. 1730-talet förtunnades den radikala
p:s skaror alltmer, dels till följd av de
framväxande upplysningsidéerna, dels och kanske
främst därför att en ny form av p-
framträdde med herrnhutismen (se H e r r n h u t a r e).
2. Pietismen i Sverige. Den svenska
1600-talsortodoxien liknade i stort sett den tyska
och präglades av en kyrklig objektivitet och
traditionellt legalistisk fromhet, för vilken
den »evangeliska sanningen» var liktydig med
det ortodoxa dogmat. Lärans renhet och
lagarnas efterlevnad krävdes obevekligt av
både präster och lekmän. Den svenska
kyrko-ledningen sökte framför allt bevara »enhet i
religionen» och använde i detta syfte en högst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
