Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pietism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
981
Pietlsm
982
rigorös religionslagstiftning. Visserligen hade
i Sverige högresta kyrkofurstar nedlagt ett
storartat arbete på folkets fostran genom
religiös undervisning och sträng kyrkotukt.
Men kristendomslivet blev trots detta i det
stora hela mera en borgerlig plikt än en
personligt grundad övertygelse. Även i Sverige
framträdde kyrkomän, ss. Falukyrkoherden
O-Ekman, Stockholmskomministern D. Anander
och den säregne Moraprosten J. Boethius,
vilka under påverkan av engelsk och tysk
fromhet ivrade för en religiös förnyelse inom
kyrkan. Denna kom med pietismen.
Den konservativa pietismen
började i Sverige med spridda påverkningar från
Ph. J. Spener, som stod i personlig förbindelse
med många svenskar, däribland drottning
Ulrika Eleonora. Samtidigt kommo svenska
ämbetsmän i beröring med p. under sina
studieresor i Tyskland. Den berömde läkaren
Urban H j ä r n e kan kallas »Sveriges
förste kände egentlige pietist» (Linderholm).
Genom grundandet av Hålles univ. (1693)
öppnades en viktig förbindelseled. Svenska
studenter besökte Halle och återvände sedan som
pioniärer för den nya åskådningen. Under
påverkan av den strängt ortodoxe J. F. Mayer,
som 1691 blivit överkyrkoråd över Sveriges
tyska provinser, började den sv. regeringen
ingripa mot de nya idéerna genom stränga
edikt. Emellertid bildades 1702 i Stockholm
pietistiska konventiklar under ledning av
kamrer E. W o 1 k e r, adlad v. Walcker.
Deltagarna utgjordes av svenska och tyska
studenter. Trots ingripande av Stockholms
konsistorium höll sig rörelsen vid liv, även sedan
Karl XII utfärdat ediktet i Luszk (Luck)
i Volynien 1706, vilket stadgade
landsförvisning av de utlänningar och avsättning av de
inhemska ämbetsmän, som drevo pietistisk
propaganda. Genom nederlaget vid Poltava
1709 och den därefter framväxande sorge- och
botstämningen skapades ny jordmån för den
pietistiska rörelsen. Konventiklar började åter
samlas med både präster och lekmän som
deltagare. Centrum var alltjämt huvudstaden;
där utkom 1717 den framför allt av assessor
G. Lybecker författade, i vissa bygder än
i dag nyttjade sångboken »Mose och
Lam-sens wisor». I Norrland skapades en
pietistisk krets i Umeå kring prosten Nils
G r u b b. I Sydsverige blev Karlskrona ett
pietistiskt centrum med A. Hilleström
som främste representant, överallt inskredo
de kyrkliga myndigheterna. 1713 utfärdade
rådet bestämt förbud mot konventiklar. —
Med frihetstidens inträde fick rörelsen
andrum. Under 1720-talet upplevde den
konservativa p. sin högsta blomstring och blev en
makt i huvudstadens liv. Nu blev
Holmkyr-kan (d. v. s. Skeppsholmens lilla träkyrka
intill nuv. Nationalmuseum) för lång tid
framåt huvudstadens religiösa medelpunkt, där den
unge kyrkoherden Eric T o 11 s t a d i u s
predikade i pietistisk anda. Nu spreds också
en rik pietistisk litteratur i original el.
översättning. Viktigast var dock, att p. fick
inflytelserika anhängare inom den högre
förvaltningen och riksdagen, ss. riksrådet J.
Ce-derhielm, landshövding N. Reuterholm och
amiral H. v. Liewen. Men deras reformförslag
av-slogos till följd av energiskt motstånd från
riksdagens prästestånd, och det religiösa
tvånget skärptes. En konventikel i Sickla 1723
medförde en långvarig religionsprocess, som
resulterade i det ryktbara
konventikelplaka-tet (se d. o.) 1726. Där förbjödos vid straff
av höga böter, ev. fängelse el.
landsförvisning, alla slags privata
andaktssammankom-ster utanför det egna husfolket.
I dess ställe trädde en kyrkofientlig r
a-d i k a 1 p. Redan på 1690-talet hade en dylik
framträtt i Finland med magistrarna
Ulsta-dius och Schäfer som främsta representanter.
Där hade emellertid dessa idéer snabbt
ned-slagits av myndigheterna. Under 1720-talet
började en talrik mystisk litteratur att
spridas i landet. Genom Dippels besök i
Stockholm 1727—28 fick den radikala riktningen
ny fart för att på 1730-talet uppleva en
verklig blomstringstid. 1731 framträdde i
Stockholm de efter sin dräkt uppkallade g
råko 11 a r n a, vilka med Uppsalastudenten
Sven Rosén som främste representant
samlades till av mystisk apokalyptik
präglade konventiklar och därför dömdes till
fängelse. 1734 klövs den radikala p. i två
riktningar. Den ena av dem var
teosofiskt-böh-mistisk med de finländska bröderna J. och E.
Eriksson som ledare. De utvecklade en
strängt asketisk, bisarr åskådning och voro
ytterst kyrkofientliga. Landsförvisade av Åbo
hovrätt, vistades de en tid i Stockholm och
gingo 1734 i frivillig landsflykt till
Tyskland, åtföljda av omkr. 80 personer. Efter
vidriga öden återvände E. Eriksson 1745 med
en liten skara och grundade ett klosterlikt,
snart betydelselöst samfund på Värmdö i byn
Skevik, efter vilken plats medlemmarna
kallades skevikare.
Den andra radikala riktningen var
dip-pelskt färgad, utvecklingsdugligare och
mildare än Erikssönernas grupp. Den räknade
hundratals medlemmar i huvudstaden men
måste på grund av konventikelplakatet och
1735 års drakoniska religionsstadga, som
medgav rättsliga åtgärder på grund av blotta
misstankar, leva i skymundan. I det s. k.
Mommas hus vid Volmaryxkullsgatan
bildades 1734 en filadelfisk husförsamling med
gemensam ekonomi. Det var den första
friförsamlingen i Sverige. Ledare var den försynte
och innerligt fromme Sven Rosén, vid vars
sida även C. M. von Strokirck framträdde.
Myndigheterna inledde en mångårig
rättegång, som slutade med kretsens upplösning
och Roséns landsförvisning 1741. Den
radikala p:s sångbok blev den omkr. 1732
utkomna »Andeliga wijsor om hvargehanda
materier», präglad av lidelsefull polemik mot
världskyrkan, het Jesuskärlek och innerlig,
stilla fromhet. Även i landsorten hade den
radikala p. många anhängare. I
Västergötland ägde den viktiga centra. I Uddevalla
och i Göteborg liksom i Linköping och i
Norrköping funnos radikalpietistiska kretsar. När
herrnhutismen på allvar bröt in i landet omkr.
1740, försvunno snart nog dessa kretsar.
Den konservativa p. var som rörelse
krossad genom religionsedikten men fortlevde som
en fromhetstyp av stor betydelse, särskilt i
Sydsverige. På 1730-talet hade i Skåne
prästmännen C. v. Bergen och P. Murbeck
verkat i Hallepietistisk anda, men genom
myn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
